Är amerikaner på ett visst sätt? Jag har en bekant som är amerikan och han pratar högt, skrattar högt och bullrigt och tar massor av plats i ett rum men han är inte tjock. Han märks bara så mycket. Han har jämt bestämda åsikter om nästan allting och står nära dem han pratar med och tar ofta på folk utan att bli kladdig. Är han typisk amerikan eller är det bara någon inbillning många har att amerikaner är såna?
En del är väl så. USA har över 300 miljoner invånare, alla är inte lika. Min sambo är amerikan och han är inte sån, han är väldigt ödmjuk och tar väldigt lite plats. .
Många är nog så, men många är också inte så.
Jag har en bekant som är svensk och hon pratar lågt, fnissar ofta lite viskande och tar helst ingen plats i ett rum men hon är lite tjock. Ar svenskar så?
Alla är olika, och ja i USA finns det nog fler som 'pratar högt, skrattar högt och bullrigt' än det finns i Sverige, kanske for att landet inte inskränker folks beteenden lika mycket, utan man accepteras for den man är och vill vara, man behover inte likformas i åsikter, beteenden eller tänkande - normerna är mycket vidare än i Sverige.
'Står nära dem han pratar med och tar ofta på folk utan att bli kladdig' - ha ha, blir svenskar generellt kladdig av att ta på varann? Det har jag inte hort forr, ska lägga det till min egen stereotyplista over svenskar om det är så. Men kanske med svenskens idag vanliga kk beteenden, anses väl att 'ta på en bekant' att ha en kk relation och det kanske blir kladdigt, vad vet jag som håller mig till de mer generellt konservativa amerikanska värderingarna ifrågan om vilka man står nära och tar på - i USA kan man bli stämd om man 'tar på' gemene folk och bekanta.
En del är sådana, pratar mycket, fort, skämtar utan att man fattar osv. Man har en känsla av att de är trevliga, roliga och att samtalet var intressant. Efteråt inser man dock ganska snabbt att man kanske fick 20% av talutrymmet själv:). Men, what the heck, de var öppna, glada, sökte kontakt och det var roligt. En del är mer gapiga en del återhållsamma, som vi andra.
Jag har bott i USA ett tag, och jag måste erkänna att många amerikaner är "in your face" och "övertrevliga" så man storknar. Som norrlänning utlokaliserad dit kände jag mig ofta obekväm.
De flesta amerikaner behandlar dig (ytligt sett) som en länge saknad släkting, men de glömmer dig lika snabbt. De är professionellt trevliga, men det är väldigt svårt att avgöra om de ens gillar dig egentligen.
Jag föredrar att människor är artiga, men avvaktande, istället för att låtsas nästan adoptera en första gången man ses.
Naturligtvis finns det blyga och tillbakadragna amerikaner också, det är bara det att man ser dom inte bakom alla övertrevliga gaphalsar.
Det stämmer överlag att Amerikanare är mer falska och glättiga.
Någon sa "kanske for att landet inte inskränker folks beteenden lika mycket, utan man accepteras for den man är och vill vara" men det är rent felaktigt.
I USA är det motsatsen som gäller; du ska passa in i en glad, extrovert, öppen och positivt mall - du måste ta plats, höras, synas, promota dig själv konstant, och alla andra är en potentiell konkurrent, men också en potentiell inkörsport till fame & gllory, så du måste dels hålla dig väl med alla, men också hålla dig snäppet bättre än dem. Så att alla ser att du är välvillig, god och en bra investering. Mycket av det här kommer troligen redan från deras studiesystem, där det är väldigt mycket "vinna eller försvinna" som gäller. Och eftersom de känner att de måste hålla sig väl med alla så blir det en hel del falsk vänlighet och spelad förtrolighet och "in your face".
I USA är det motsatsen som gäller; du ska passa in i en glad, extrovert, öppen och positivt mall - du måste ta plats, höras, synas, promota dig själv konstant, och alla andra är en potentiell konkurrent, men också en potentiell inkörsport till fame & gllory, så du måste dels hålla dig väl med alla, men också hålla dig snäppet bättre än dem. Så att alla ser att du är välvillig, god och en bra investering. Mycket av det här kommer troligen redan från deras studiesystem, där det är väldigt mycket "vinna eller försvinna" som gäller. Och eftersom de känner att de måste hålla sig väl med alla så blir det en hel del falsk vänlighet och spelad förtrolighet och "in your face".
Helt fel. Kanske i vissa kretsar, men i landet som stort - absolut inte.
De jag har omkring mig till vardags uppfattar jag väldigt olika men gemensamt för dom är att de är väldigt artiga mot mig, tackar, är fostrade och då är de yngsta knappt över 20. Väldigt kul, måste jag säga. De är annars väldigt olika precis som vi. Men visst, tävlingsbiten finns där och att man ska prestera och ta för sig. Det duger inte att som i Sverige sitta med öppen mun och den lille grillade sparven flyger in av sig själv;)
Många olika synpunkter här. Kul! Vill bara tillägga att den här killen har något som jag aldrig sett hos svenskar med gott självförtroende. Han är så "på", precis som han vill sälja in sig som någon skrev att amerikaner har med sig tack vare deras studiesystem. Vinna eller försvinna. Han är en jäkel på att konversera, orden bara sprutar ut honom och han skrattar och dunkar folk i ryggen och allt är bara så wooooow! Hela han är som en idrottsledare som står och hejar, go, go, go! Det finns energiska svenskar också, men den här killen är energisk på ett sätt som om han är redo att ta över världen i ett nafs. Och det med glädje och ett wow igen. Men jag gillar honom. 
Nja, det skulle jag inte säga. Jag har träffat rätt tystlåtna och mer tillbakalutade amerikaner och jag har träffat amerikaner som är väldigt mycket "in your face". Det finns introverta "nördar" och jävligt påstridiga "säljar" typer. En av de mest avslappnade och tillbakalutade personerna jag träffat och umgåtts med var amerikan, min polares arkeolog professor. Han är definitivt mer av en "lyssnar" typ.
Tänk på att USA är ett land som är ungefär lika stort som Europa och då inkluderar jag västra Ryssland, det bor en jävla massa människor där. Som jag har uppfattat det genom mina kontakter med amerikaner så finns det både fördomar och stereotyper i USA om andra delar och delstater i landet och det finns även väldigt stark lokalpatriotism lite här och där.
Bara en sådan sak som att bo och växa upp i storstad kontra landsbygd påverkar ju hur man är till en viss del, och det gäller ju inte bara hur man för sig eller agerar i sociala situationer, utan även till exempel politiskt, Austin i Texas är en ganska så "liberal" stad till exempel, men Texas är en konservativ delstat.
Om frågan var "är det vanligare att vara sådan här i USA" så hade jag sagt ja.