Anonym (Misslyckad)

Äldre 11 Jan 15:54

37 svar

Världens mest misslyckade 30-åring?

Jag är troligtvis världens mest misslyckade 30-åring. Trots min relativt mogna ålder har jag fortfarande inte...

? Barn. Man förväntas väl ha 1-2 stycken i alla fall vid det här laget. Vet dock inte om barn är något för mig och det känns som en alltför stor sak att bara skaffa bara för att omgivningen förväntar sig det av mig sett till min ålder. Tidigare i livet ville jag dock ha barn, men tre planerade graviditeter resulterade tyvärr i lika många missfall varav ett efter vecka 12.

? Förstahandskontrakt på en hyreslägenhet/bostadsrätt/villa etc. Jag har mer eller mindre bott i en kappsäck hela mitt vuxna liv p.g.a. otrygga boendeförhållanden. Just att bo i hus tycks för många på t.ex. FL och StyleRoom vara den enda accepterade boendeformen som antingen redan är uppfylld eller ingår i ens framtida att-göra-lista.

? Ring på fingret. Har varit förlovad en gång tidigare och sambo med tre olika män, men giftermål tycks inte vara aktuellt i min nuvarande relation och eftersom jag älskar den här mannen högt kommer jag troligtvis vilja leva med honom ett tag och då är det tydligen bara att gilla läget när det gäller den här saken.

? Fast anställning. Jag har haft en hel del jobb, vik och liknande men aldrig längre än 3-4 månader i taget, och nästan uteslutande inom diverse lågstatusyrken. Detta för att det mest rört sig om kortare anställningar och för att jag vid senaste tillfället tvingades sjukskriva mig p.g.a. depression. Vid 30 års ålder förväntas man kunna stå på egna ben etc. Har visserligen en handfull diagnoser och neuropsykiatriska funktionshinder men vill helst inte skylla ifrån mig på det.

? Rest jorden runt. Mot bakgrund av ovanstående och till följd av det dålig ekonomi, har jag levt på existensminimum under hela mitt vuxna liv. Resor för tiotusentals kronor som folk verkar unna sig flera gånger årligen, har därför inte funnits på kartan(!) Är så himla avundsjuk på alla som reser omkring i världen och får uppleva saker.

? Körkort och bil. Lite samma anledning som ovan - en kostnadsfråga. Sedan bor jag i en storstad och har inte alltid behövt ta mig någonstans dit kommunala färdmedel inte går. Stör mig dock på att inte ha körkort då jag är så gammal, skulle verkligen vara skönt att få den biten överstökad.

? Akademisk examen. Jag är helt usel på att fullfölja saker - än mer sånt som kräver år av självdisciplin. Klarade emellertid att slutföra 90 hp inom några strökurser i humaniora, men de ger knappast några statusfyllda jobb så nu är 15000 i skuld till CSN i princip helt bortkastade pengar.

Finns nog fler punkter än de redan nämnda, men just dessa betraktar jag som stora och grundläggande för att kunna titulera sig vuxen och de uppfyller jag alltså inte på långa vägar.

Jag jämför mig jämt och ständigt med mina jämnåriga och har faktiskt aldrig stött på nåt liknande fall som jag. Snälla, säg att jag inte är ensam...

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:09

#2

kioskvältare skrev 2015-01-11 16:03:33 följande:

Klart att du inte är ensam och det vet du säkert redan. Du har ju dessutom diagnoser som de facto påverkar dig även om du ogärna vill skylla på det.

Men jag tänker ställa dig en enkel och kort fråga: För vems skull lever du ditt liv?

Fundera lite på det, frågan är ganska stor egentligen så fundera ordentligt.

Ja, jag har ju inte valt att bli född och har dagligen sådan ångest att jag skulle kunna ta mitt liv varje morgon då jag vaknar, men försöker bita ihop och stå ut i rädsla för att såra min omgivning om det skulle hända mig något. Hade gärna velat svara att jag lever för min egen skull och det gör jag ju på sätt och vis genom att jag tror på reinkarnation och är övertygad om att mitt livs mening är nån form av utmaning som jag måste anta och slutföra som naturen velat från början. Typ. Låter väl lite flummigt, har svårt att formulera det här i ord.

Hade du någon speciell tanke när du ställde frågan.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:22

#6

sextiotalist skrev 2015-01-11 16:14:23 följande:

Lyft ögonen. När jag var 30 hade förvisso ett förstahandskontrakt och ett arbete. Men jag var singel, efter att brutit ett längre förhållande och inga barn.

Många av mina vänner var också singlar.

Du har livet framför dig och om du har svårt att ansluta, välj små projekt

Jag har ett förstahandskontrakt på gång, eventuellt redan till hösten. Hade fått det långt tidigare om det inte vore för en gammal hyresskuld. Litar dock inte riktigt på att det blir av den här gången heller men den som lever får se. Arbetet sjukskrev jag mig från så nyss som för en vecka sedan. Kanske hade jag fått fast där så småningom - om jag inte hade drabbats av ännu en depression, vem vet.

Att välja små projekt var ett bra tips, tack - det ska jag bära med mig.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:27

#7

Anonym (...) skrev 2015-01-11 16:19:59 följande:

Blir så förbannat ledsen av att läsa en sån trådstart. Är fem år äldre än du och av det du listar upp har jag körkort, och en akademisk examen (inom något jag aldrig vill jobba med). Inget annat av det du listar upp. Jag är med andra ord helt värdelös och den mest misslyckade människan på jorden. Jaha, då vet jag det...

Anonym (Tina 31 år) skrev 2015-01-11 16:19:08 följande:

Jag är 31, snart 32 år och känner mig med misslyckad fast jag har ring på fingret och bor i hus, min fästman äger huset. Har körkort och bil men min mamma betalde både körkortet och bilen.

Jag har inga barn, har en stark barnlängtan men har inte har inte haft och har inte det tillräckligt stabilt ekonomiskt för att skaffa barn.

Har aldrig haft fast anställning, det enda jobb jag haft var på samhall och det var tidsbegränsat, blev arbetslös i december. Har också ett neuropsykiatriska funktionshinder så det känns hopplöst för mig att få ett jobb. Klarar inte heltidsjobb, klarar bara att jobba 50% så ska söka sjukersättning på resterande 50%.

Att resa och ta en akademisk examen är jag inte intresserad av. Jag har ingen utbildning, fick inte slutbetyg från gymnasiet. Min skolgång gick åt helvete pga psykisk ohälsa och mobbning.

Tråkigt att höra att du befinner dig i en lite liknande sits som jag. Jag fixar nog inte heller att jobba mer än 50 %, men jag vägrar nog inse att jag är psykiskt sjuk eftersom det är närmast tabu att prata diagnoser idag då det anses råda någon slags massdiagnosticering, synen på att vi bara är lata etc. men jag tvivlar på att vem som helst för diagnosen bipolär II, fast vad vet jag.

Hoppas du får barn som du önskar.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:29

#8

Anonym (...) skrev 2015-01-11 16:19:59 följande:

Blir så förbannat ledsen av att läsa en sån trådstart. Är fem år äldre än du och av det du listar upp har jag körkort, och en akademisk examen (inom något jag aldrig vill jobba med). Inget annat av det du listar upp. Jag är med andra ord helt värdelös och den mest misslyckade människan på jorden. Jaha, då vet jag det...

Äsch, det var verkligen inte min mening att få någon att känna så! Är du nöjd med din situation oavsett så låt inte mig förstöra. Det här är mina tankar och känslor, om en med vid påverkan på samhället och alla dess ständiga förväntningar.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:39

#10

kioskvältare skrev 2015-01-11 16:31:40 följande:

Ja, att du skulle inse att du hela tiden strävar efter att leva så som du tror att man SKA leva och inte så mycket om hur DU VILL leva. man måste inte ha uppfyllt en lista med saker för att duga. Det är tyvärr det du försöker göra och också därför du känner dig misslyckad.

Sen anar jag att du inte accepterar dina dina diagnoser heller , än mindre hur de påverkar dig.

Du måste helt enkelt sluta sträva mot ett ouppnåeligt mål och leva för att bli lycklig. Försök inte ignorera eller dölja dina diagnoser utan lev MED dem och gör det bästa FÖR DIG och inte vad andra tycker.

Livet är till för att du ska vara lycklig och inte för att du ska göra andra lyckliga.

Ja, du är klok du. En god vän sa nyligen till mig att jag kanske skulle lyssna mer på vad min kropp vill än vad som förväntas av mig när det gäller just arbetssituationen. Barn vill jag nog inte ens ha så den nojan jobbar jag dagligen med att försöka släppa. Påverkades dock mycket av att jag under en period arbetat på förskola och sett hur andra i min ålder lever. Oavsett om jag innerst inne vill ha det så eller inte, gjorde det väldigt ont att få ta del av detta med vetskapen om att mitt eget liv skiljer sig så markant från deras.

Jag vet att jag måste försöka leva _mitt liv_ och sätta upp rimliga mål sett till just mina speciella förutsättningar oberoende av vad omgivningen tycker, men det är så svårt. Min avundsjuka inför det som jag betraktar som lyckliga människor med lyckade liv håller på att fullkomligt äta upp mig inifrån.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 16:52

#12

Anonym (inte misslyckad) skrev 2015-01-11 16:49:35 följande:

Jag är strax över 30, har aldrig haft ett heltidsjobb och kommer förmodligen aldrig ha, har ett gäng psykiska diagnoser, hade fram tills förra året aldrig haft ett förhållande, har inte körkort eller bil eller en utbildning eller barn, bara bott i hyreslägenheter och vore det inte för min karl skulle jag aldrig kunna göra något annat heller. Men jag känner mig inte misslyckad. Jag kan bara utgå ifrån mig själv och mina egna förutsättningar.

När man är deprimerad är det lätt att se allt det negativa i sitt liv och dra slutsatsen att man är , jag vet absolut hur det är. Man jämför sig med andra och tycker att man måste ha uppfyllt vissa saker för att vara lyckad. Det finns förmodligen massor av människor som upplevt mer än du, men som ändå känner sig misslyckade. Samtidigt som det finns de som upplevt mindre som inte alls känner sig misslyckade. Det handlar om hur man ser på livet och sig själv. Är man deprimerad, lider av ångest etc så är det klart man känner sig misslyckad.

Om du jobbar på att må bättre i dig själv, så kommer du säkert finna att det gör att du känner sig mindre misslyckad, mer än vad det skulle göra om du "bara" prickade av saker på din lista.

Tack, vad fint skrivet! <3 Visst påverkar det att jag befinner mig i en depression just nu, kanske ser jag saker och ting ur ett annat ljus när det väl klingar av.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 22:24

#16

Sparkliie skrev 2015-01-11 19:46:39 följande:

Livet är inte en tävling. Gör saker som gör dig lycklig och släpp alla måsten och krav

Anonym (eva) skrev 2015-01-11 20:40:34 följande:

Jag tror att människor allmänt tänker för mkt på hur livet "ska vara" enligt vad normen säger. Lycka är en känsla som kommer och går i livet, det är inte en plats man plötsligt kommer till och tänker "åhh nu har jag landat, allt är perfekt". Jag spenderade alldeles för mkt tid innan med att undra när den där lyckan skulle infinna sig. Var det när jag skulle få mitt drömjobb? När jag träffade en partner? Varför är jag inte lycklig? När ska allt komma på plats?

När jag insåg att lycka är en flyktig känsla precis som alla andra känslor så försvann den pressen. Jag slutade tänka "om jag bara.... så blir jag lycklig". Och började istället fokusera på de stunder jag mådde bra. Jag tog mig tid att plötsligt bara sitta och njuta av att glo på min hund som gjorde något knasigt. Jag började uppskatta min hyreslägenhet för vissa har inget hem alls. Jag struntade i hur andra definierar lycka och började tänka på vad som gjorde mig glad. Och det var inte att få ett hus eller ett prestigefyllt jobb och annat. Det var att bara vara lycklig för det lilla. Jag är frisk. Jag har fina husdjur. Jag har en man som älskar mig och som jag älskar tillbaka.

Livet är ju trots allt fyllt av det lilla. När vi ligger på dödsbo den tror jag knappast vi tänker på hur mkt pengar vi hade eller materiella saker. Vi tänker på dom som stått oss nära och som vi haft turen att få älska och bli älskade tillbaka av.

Jag har jobbat inom vården och hörde allt för ofta ledsna gamlingar säga saker som "jag önskar att jag väntade med atT skaffa barn" Jaha svarade jag, varför väntade du inte då? "Jo för det förväntades av mig att gifta mig och få barn. Men jag ville annat först" . Nu är bara detta ett exempel på saker de ångrar men t.ex att de ångrar att de jobbade för mkt för att få det där jobbet, så missade de barnens uppväxt istället. En massa saker. Ett helt liv av ånger.

Man får ju inte leva om sitt liv.

Hur vill du leva ditt? Skit i alla andra.

Just tacksamhet är någonting jag ägnat mig åt det sista, att även se till de små sakerna och lära mig att uppskatta det lilla. Jag vill just nu bara ha lugn och ro i mitt liv - har ägnat år åt fester och tillfällig förbindelser, alkohol och allmänt kaos. Det livet kan jag utan och innan. Hamnade i en utmattningsdepression efter ett stressigt heltidsjobb och endast två nätters hel sömn på flera månader. Är nu sjukskriven och ombedd att ta hand om mig utan någon som helst press utifrån. Jag har fått väldigt fint stöd inom psykiatrin sedan jag gick in i väggen. T.o.m. min chef sa att jag får verkligen inte se det här som ett misslyckande.

Funderar lite på att spinna vidare på två lite udda intressen jag har; tidigare skämdes jag över att utöva dessa då det ena anses väldigt pubertalt, men det är faktiskt ingenting jag måste ta hänsyn till. Gillar även att pyssla i hemmet och tillbringar mycket tid till dessa saker.

Det kanske låter löjligt men bara av att ta modet till mig att publicera den här tråden har fått mig att tänka om lite. Tack!

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 22:25

#17

Inte jag skrev 2015-01-11 20:44:58 följande:

Jag är precis i samma sits förutom att jag har körkort men får köra pappas bil och aldrig haft en pojkvän. Bor hemma hos pappa och bott hemifrån 3 år men det var mellan 2005-2008. Så jag vet hur det är men du kommer klara det trots dina diagnoser och allt runt omkring. Jag hejar på dig! =)

Stor kram!

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 22:41

#19

Inte jag skrev 2015-01-11 22:31:30 följande:

Men vi ska försöka klara oss ur detta eller hur? Kram

Ja, det måste vi! Jag försöker kämpa på en dag till.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 12 Jan 14:25

#23

Läser vad ni skriver och försöker ta åt mig av innebörden. Sedan jag beslöt mig för att jag nog inte vill ha barn ("nog" = jag kan omöjligt stå fast vid ett och samma beslut en längre tid, aldrig kunnat) känns det iaf något lättare. Jag får se hur jag känner kring de övriga punkterna fram igenom.

Nä, giftermål är ingen viktig sak i sammanhanget. Den har dock blivit lite av en fix idé det sista, men jag kanske kan släppa det med tiden. Min sambo kan tänka sig förlovning - han tycker det är en fin gest för att viss att men här ihop. Bröllop påstår han är inte alls hans grej, det känns krystat. Tror han är osäker på hur det funkar rent juridiskt, men men, man kan ju inte tvinga någon. Vi har dessutom inte hängt ihop så länge.

Jag tillhör den där sortens människa som tyvärr har väldigt lätt att avundas andra människor i min omgivning. Jag är en sån som alltmer får ont i magen av Facebook och andra sociala medier där t.ex. min släkt inte gör nåt annat än reser världen över, postar bilder på hur varmt det är (självklart nu under det svenska vinterhalvåret), gassande vid poolen och annat skryt. Visst, de driver egen firma som det lär gå ganska bra för med tanke på att de varit utomlands fem(?) gånger inom loppet av ett par månader, äter ute varje dag och lever i lyx. Usch, jag är en bitter jävel, men det gör nästan fysiskt ont när jag ser hur bra de har det medan jag inte gör annat än vältrar mig i ångest.

För att inte tala om alla dessa bloggtjejer som köper bostadsrätter i Stockholms innerstad kontant(?), reser världen över, går på spa-behandlingar var och varannan dag, deltar på diverse häftiga events, får gratisprylar och beundrarbrev hemskickade i massor, syns i media mest hela tiden. Det paradoxala är att jag själv aldrig skulle trivas med att ständigt behöva leverera och prestera på det sättet, bli kritiserad och bedömd (ungdomar är inte så snälla alla gånger) etc. Ändå blir jag grön av avund och försöker lova mig själv att aldrig klicka mig in där nåt mer.

Dagens vara tacksam över: jag feströkte en del som ung; sista året har det även kommit att bli en vardagspryl, men sedan ett halvår tillbaka har jag inte rört en cigarett och känner heller inget som helst behov av nikotin. Detta trots att jag rör mig en del i krogsvängen.

Ska försöka bli mer tacksam för det jag har och kämpa för det jag vill ha när jag väl kommer på vad jag faktiskt också vill åstadkomma.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 00:09

#27

Anonym (Bortskämda) skrev 2015-01-12 22:48:11 följande:

Visst, vi har våra krav i våt samhälle. Och det har inte direkt varit uppmuntrande för vår utveckling- vi blir bara stressade. Är det då någon idé att lägga mer energi på det?

Om vi tänker på vad som sker i andra världsdelar- afrika, eller indien... de har inte råd att dricka rent vatten!

Dessa människor skulle göra allt för det vi har i Sverige!!!

Vi är bortskämda om vi jämför med de.

Men dessa länder har något som vi inte har- gemenskap.

De vilar också på en tro, som vi många inte har. Allt handlar om det ytliga.

Men visst vi behöver trygghet som en egen bostad och arbete. Men vi kan lära av varandra.

Jag tänker på det flera gånger dagligen - det är en jätteviktig del i de insikter jag fått hittills om livet. Tyvärr jämför jag minst lika mycket uppåt, jag har mycket kvar att jobba på. Ni är toppen som orkar kommentera detta.

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 20:28

#29

Anonym (panica) skrev 2015-01-13 20:24:16 följande:

Jag är också 30 och har inte heller något av det du listade upp.

Så du är inte ensam!

Anonym (panica) skrev 2015-01-13 20:24:16 följande:

Jag är också 30 och har inte heller något av det du listade upp.

Så du är inte ensam!

Ok, där ser man. Får jag fråga hur du lever, förhållanden, intressen etc?

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 20 Jan 00:09

#35

Tack för all fortsatt respons!

Har funderat lite och insett att både mitt självförtroende och min självkänsla brister en del när det gäller vissa saker, men vad tror ni om att göra upp en lista av typen "vad jag har", "vad jag vill ha", "vad jag väljer bort" och "vad jag är osäker kring"? Inget är ju skrivet i sten förstås, det är bara ett första utkast än så länge.

VAD JAG HAR

Lite arbetslivserfarenhet/några ströjobb i bagaget, andrahandslägenhet med ett utlovat förstahandskontrakt kanske redan till hösten (dock en annan lägenhet jag inte fått se ännu), ett säte i min favoritstad i Sverige (inte samma stad jag är född och uppvuxen i utan jag flyttade hit i samband med hemifrånflytten för hemskt massa år sedan), ett tiotal vänner samt lika många relationer att se tillbaka på, en sambo, 90 hp inom mina favoritämnen på högskola, mina intressen (lugna och jordnära sådana).

VAD JAG VILL MED MITT LIV

Förlovning och giftermål, få det där utlovade förstahandskontraktet ifall det skiter sig med min sambo (eller annars också iofs), en stadig försörjning och en sysselsättning som går att leva på, komma i form viktmässigt (-15 kg), fixa en liten buffert för framtiden (~50000?), skuldfri från CSN, att någon gång få bli publicerad

VAD JAG VÄLJER BORT

Barn, hus (villa/radhus/sommarstuga), trädgård, massa aktiviteter som ändå bara skulle stressa ut mig, bostadsrätt, jorden runt-resor och liknande, ett liv i rampljuset

VAD JAG ÄR OSÄKER KRING

Resor överhuvudtaget, körkort, husdjur

Anonym (Misslyckad) Trådstartaren

Äldre 20 Jan 13:42

#37

Frankk skrev 2015-01-20 03:22:37 följande:

Du lever och är inte dödsjuk?

Dina anhöriga lever? Det kan bli sämre.. Det är jävligt bra som det är. Perspektiv.

Att älta och vara bitter gör ingen glad. Man ska se själv som lyckad vad fan som än hänt/händer. Varför mäta allt i ytlighter. Är du en bra människa? Får du någon att må bra? Dina egenskaper är relevantare frågor än förlovning, utbildning, hus osv

Den biten är jag oerhört tacksam över. Har haft vänner som gått bort genom t.ex. självmord så det går inte en dag utan att jag tänker på sådana saker. Perspektiv är viktigt.

Jag mäter allt i ytligheter för det är vad samhället pumpat i oss att vi ska göra - dagligen påminns jag om det i diverse sociala medier, på bloggar och inte minst forum som detta.

Definiera "bra människa". Jag har många vänner och bekanta - ett stort socialt kontaktnät, jag betraktar mig som en ganska snäll om än komplex människa. Jag är vän med lagen och jag sårar inte folk i onödan.

Världens mest misslyckade 30-åring?

INNEHÅLL