Bli arg på andras barn. Får man det?

Jag tycker att det är en märklig syn att föräldrars ilska skulle rinna av barnen lätt. Jag förstår inte varför man skriker på barn, eller på någon annan heller, för den delen. Skrika kan man ta till om man blir rädd, om barnet gör något för fara för sig själv eller andra. I sådana situationer ser jag det som naturligt att skrika, men inte annars.

Jag förstår absolut att krönikören känner sig usel när det sista hon gör på morgonen är att skrika på sina barn. Barnen känner sig säkert också usla, eller så är de helt enkelt så vana vid att föräldrarna skriker, att de har slutat lyssna.

Ingen mår bra av att har skrikande personer omkring sig. Ingen lyssnar på den som skriker. Det gäller både barn och vuxna.

Om en annan förälder skulle få för sig att skrika på mitt barn när vi är på lekplatsen så hade jag blivit skogstokig, för så gör man inte. Däremot välkomnar jag att andra vuxna säger till mitt barn om de ser att han gör något dumt, men att skrika hjälper faktiskt ingen, om det nu inte skulle vara så att ungen håller på att fara ut bland bilarna på vägen utanför, men nu beskriver inte krönikören inte extrema situationer, utan det vardagliga livet och påstår att folk skulle bli arga på sina barn mest hela tiden. Går man runt och är arg på sina barn - inte i bland - utan mest hela tiden, så behöver man nog professionell hjälp att hantera sin ilska, tänker jag.

Jag har arbetat inom förskolan i många år. En handfull gånger har jag skrikit åt ett barn och efteråt har jag känt mig urusel. Men det behövdes att jag gjorde det då, för att rädda undan barnet en farlig situation, men normalt sett hjälper det gott och väl att prata med barnen på barnens nivå, förklara vad som gått fel och vad man kan göra för att rätta till det.

Sluta skrik på dina barn, Malin! Jag lovar dig att ni dels får en trevligare ton hemma och att barnen faktiskt kommer att börja lyssna på vad du säger och sluta upp att ignorera dig.