Min sambo är så avmätt
Jag är så ledsen och frustrerad, känner mig så ensam. Måste få skriva av mig lite. Tack för att Familjeliv finns...
Jag lever med en man som är så otroligt avmätt. Vi har bara hängt ihop i några månader men jag börjar redan tröttna på att all respons liksom uteblir nästan hela tiden.
Varje gång man berättar någonting om sitt liv eller ställer frågor om ditt och datt så svarar han med tystnad, ett "jag vet inte", "ok" eller "jag bryr mig inte/jag är inte intresserad". Oftast är han för upptagen i sitt TV-spel för att orka lyssna när jag tilltalar honom.
Det mesta jag fått reda på honom har jag fått tjata mig till. Eftersom killen är helt ointresserad av att städa har jag ägnat ca ett halvår(!) till att sålla bland all röra här hemma och fått veta att han haft en del flickvänner, rest en massa, varit duktig på sport - vunnit priser m.m. Självklart har han berättat en del han med, men han är väldigt sluten om allt som har med känslor att göra och berättar sällan någonting självmant. Jag har varit med en del killar tidigare men aldrig stött på nåt liknande fall som honom.
Han har inget intresse av att göra det fint hemma ("vem bryr sig hur xxx ser ut?" var en kommentar han fällde för en tid sedan trots att denna möbel är bland det sunkigaste jag någonsin sett), har knappt någon kontakt med sin familj och verkar inte ha några intressen utöver datorn och att dricka öl. Jag vet att han flyr från verkligheten men jag vet inte vad han är så rädd för.
Vi går ut ibland, och som onykter är han mycket mer fysisk och kärvänlig. Vi har många gemensamma vänner och då vi umgås med dem är han mycket mer social än hemma. Det är nästan som dag och natt. Bland våra vänner är han mycket omtyckt och känd som den lugne mannen man alltid kan luta sin axel mot. Han är extremt lojal och sviker inte i första taget. Folk uttrycker väldig avundsjuka gentemot vårt förhållande. Vi ses som det perfekta paret.
Han känns så olycklig. Jag frågar vad han vill med sitt liv etc men bemöts bara av tystnad tillbaka. "Varför lever du egentligen", frågade jag vid ett tillfälle. Det kanske låter hårt men jag blir så frustrerad av att han bara sitter där som en levande död. Svaret jag fick löd: "för att jag föddes". Jaha, det lät ju kul...
När han druckit erkänner han ibland att livet kanske inte är på topp direkt men att det är som det är.
Hemmet ser ut som nånting taget ur dokumentärserien "Samlarna". Han lever i någon slags förnekelse inför detta. Jag har gjort grovjobbet (tog som sagt ca ett halvår trots att vi bor litet...) men vill inte slänga någonting utan hans tillåtelse. Jag ber honom rensa i olika högar men det gör så trögt. Ofta tycker han att "måste vi städa på en lördag?" eller skyller på nåt annat. Det är aldrig läge att städa, enligt honom. Högarna har nu varit där i månader och lär förbli så om jag inte verkligen börjar ta i med hårdhandskarna. För mig är det a och o med ett fint hem, att han är ointresserad av inredning är inte samma sak som att vilja ha det rent och fräscht.
Vi firade jul med min familj "i år". Han känner inte dem så väl och verkade ha världens motstånd inför detta då han "inte firar högtider" (nähä, vad förvånad man blir...) men gick efter mycket om och men med på att gå iväg i alla fall. Väl där var han som personlighetsförändrad - berättade om sig själv, hjälpte till en massa i köket, var artig och hövlig, drog skämt och bondade som bara den. Mina föräldrar blev störtförtjusta i honom och kan inte bärga sig tills vi ses nästa gång.
Ingen kan ana hur han är då vi är ensamma. Han är så otroligt tystlåten - jag har aldrig varit med om nåt liknande. Allting är tråkigt eller onödigt enligt honom.
Han är arbetslös sedan jag vet inte hur länge, och han verkar ha gett upp det här med jobbsök helt och hållet. Något som är väldigt synd då han både är snart, lättlärd, allmänbildad, intellektuell etc. sett till att han de få gånger han pratar gärna vill berätta om hur saker och ting hänger samman, kan alla svar på Vem vet mest, Jeopardy, Postkodmiljonären och liknande frågesportsprogram.
Jag vet inte hur jag ska kunna nå honom. Han reagerar knappt ens på dödsfall i omgivningen eller nånting. Någon som känner igen sig?
Kan inte förklara varför men delvis är det säkert dåligt självförtroende/självkänsla och att jag inte tror att någon är intresserad av mitt liv och mina tankar. Delvis är det säkert en depression också för min del. Jag har ofta blivit utstött, inte mobbad men utstött, och det gör också att jag drar mig för att ha kontakt med folk omkring mig. Jag tror nog inte att någon kan tycka om mig eller finna mig intressant.