Anonym (Orolig förälder) skrev 2015-01-19 08:24:22 följande:
Jag är i exakt samma situation som dig ts!
Jag mår så pass dålig av oron över hur den här separationen kommer bli för barnen att jag nu är sjukskriven för depression. Är uppfostrad i kärnfamiljskonceptet men jag kan inte leva upp till det.
Jag har också två barn 2,5 år och 7,5 år. Starka individer och den äldre av dem är en dramaqueen just nu då hon befinner sig i "lilla tonåren" nu. Är otroligt orolig över hur hon skall ta detta.
Det är också jag som flyttar och min man stannar kvar på gården. Är liksom du orolig över om man kommer bli den som döms hårdast för att man är den som flyttar. Att barnen ser det som att man "ger upp".
Skulle separerat för många år sedan men man biter ihop. Jag bor med min bästa vän men inte med min man. När jag sa den meningen till honom så förstod han varför jag varit som jag varit under många år. Han vill inte bo med en kvinna som inte är sexuellt attraherad av honom och inte har respekt nog för honom som man. Det är i grunden rätt. Men det är ändå så svårt.
Vi kommer tala om för barnen inom ett par veckor då det hus jag skall flytta till snart är färdigrenoverat.
Kommer kika in här titt som tätt för att höra hur det går för dig ts.
Jag förstår verkligen din depression, jag har själv klivit i och ur depressioner flera gånger de senaste åren och det är HEMSKT. Jag upplevde det som att jag hade en elak demon inombords som nedvärderade allt jag gjorde och jag såg ner på mig själv och mitt liv så pass att jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Jag inser nu att dessa tankar, denna önskan om att förvrida sig själv så totalt, allt för att passa in, har matats så länge och så mycket att jag har ett jättejobb framför mig för att vrida mig rätt.
Jag inser att det kommer ta tid och jag kommer ta till professionell hjälp om det behövs.
Och visst biter man ihop, allt för barnens skull, även om jag gång på gång läst i alla avhandlingar som finns om skilsmässa, att det är värre än själva skilsmässan i sig. Och klart det blir bekräftat när jag kommer på mig själv med att bli arg på barnen för minsta lilla och jag har gått omkring med en inre ilska alldeles för länge. Det är inte schysst mot nån.
Vi ska se oss som starka som orkat kämpa så pass länge så vi ändå kan känna oss nöjda med att vi verkligen försökt och inte "gett upp" hur som helst.
Stor kram och lycka till!