Kommer vi förstöra våra barn?

Jag tycker det är löjligt skiljas för "man inte är kära" hur kan man låta det gå till den punkten . Världens löjligaste ursäkt. "Jag är inte kär i dig längre" låter som småbarn. Skärp er.

Jag är i exakt samma situation som dig ts!

Jag mår så pass dålig av oron över hur den här separationen kommer bli för barnen att jag nu är sjukskriven för depression. Är uppfostrad i kärnfamiljskonceptet men jag kan inte leva upp till det.

Jag har också två barn 2,5 år och 7,5 år. Starka individer och den äldre av dem är en dramaqueen just nu då hon befinner sig i "lilla tonåren" nu. Är otroligt orolig över hur hon skall ta detta.

Det är också jag som flyttar och min man stannar kvar på gården. Är liksom du orolig över om man kommer bli den som döms hårdast för att man är den som flyttar. Att barnen ser det som att man "ger upp".

Skulle separerat för många år sedan men man biter ihop. Jag bor med min bästa vän men inte med min man. När jag sa den meningen till honom så förstod han varför jag varit som jag varit under många år. Han vill inte bo med en kvinna som inte är sexuellt attraherad av honom och inte har respekt nog för honom som man. Det är i grunden rätt. Men det är ändå så svårt.

Vi kommer tala om för barnen inom ett par veckor då det hus jag skall flytta till snart är färdigrenoverat.

Kommer kika in här titt som tätt för att höra hur det går för dig ts.

Jag väntade länge med att skilja mig, mycket pga barnen. I efterhand kan jag se att jag väntade för länge. Jag mådde dåligt i vårt äktenskap, så dåligt att jag blev deprimerad.

Och vår skilsmässa förändrade våra barn. Särskilt äldsta barnet som är en extra känslig individ, åtta år var hon när jag flyttade ut (mitt ex vägrade flytta så att flytta ut var enda sättet för mig att bli fri).

Åttaåringen fick svårt att sova när jag flyttade, både hos pappan som bodde kvar och i mon lilla nya lägenhet. Hon var ledsen mycket. Men i och med att jag kom ur min depression så kunde jag finnas där för henne. Vi pratade massor. Hon pratade och jag lyssnade. Hon grät och ibland jag med.

Första månaden efter flytten var värst. Sedan blev det långsamt bättre. Och bättre. Och idag, efter fyra år, kan jag säga att just för min känsliga lilla flicka var det otroligt BRA att jag drev igenom skilsmässan. Den fina kontakt vi har hade hon ALDRIG kunnat bygga upp med en deprimerad mamma. Hon mår så mycket bättre idag än åren innan skilsmässan när jag mådde dåligt.

Så en skilsmässa kan ibland få barnen att må så mycket bättre och bli så mycket gladare och starkare.

Jag säger inte att det alltid blir så. Absolut inte. Hade jag inte funnits där för henne första halvåret när hon tyckte det var tungt så kunde det gått helt annorlunda.

Men ibland är skilsmässa faktiskt det bästa alternativet för barnen med.

Klart det blir tufft. Du kommer ju vara the bad Guy som flyttar. Men snabbt så vänjer dom sig:) och du har ju precis rätt ålder på barnen för en separation. Säkert tycker dom det är lite spännande och byta miljö. Men tänk att det är hundratusentals barn som lever vv bla Mina tre barn, å dom har ju tagit det alldeles utmärkt.