Kommer vi förstöra våra barn?

Vi separerade i juni förra året när våra barn var nästan 6 och 3,5. Barnen är precis som era trygga, stabila barn och har så förblivit. Jag ska inte säga att de inte påverkats men de klarar än så länge detta bra. Vi pratar en hel del om varför, att kärleken mellan två vuxna kan ta slut och då är det bättre att man inte bor ihop för annars blir det lätt att man börjar bråka och det är inte kul för någon. Men att jag fortfarande tycker väldigt mycket om deras pappa eftersom han delar det finaste jag har, nämligen mina barn.

Min enda kommentar på er situation är om ni verkligen ska vänta så länge med att berätta för barnen om vad som är på gång. Jag pratade med en terapeut om det inför vår separation och enligt honom är det bättre att berätta så tidigt som möjligt. Det är ett trauma för barnen att deras värld förändras så drastiskt och det är lättare för dem om det får möjlighet att börja bearbeta medan familjen fortfarande är "intakt". Vi gjorde så, även fast jag tänkte att det var lite vanskligt att berätta innan vi hade svar på alla frågor (visste inte än vart vi skulle flytta) men jag tror verkligen att han hade rätt. Vi hann prata mycket innan flytten väl var reell och när vi sedan flyttade, två månader senare var barnen väl förberedda och tyckte mest att det spännande. 

Tack snälla till alla er som tar er tiden till att svara.

Det första jag gjorde var att ringa barn- och familjehälsan och bokade en tid för samtal för att kunna prata om hur vi kan tänka inför barnens reaktioner. Syskonen är väldigt nära varandra och det är absolut inte aktuellt att dela på dem, och hur man isf ska tänka med hela vv-konceptet med tanke på att den yngsta är 2,5. Tror inte att det blir några problem för pappan som bor kvar i huset (jag har varit borta många kvällar redan nu) men hos mig, på ett nytt ställe blir det nog lite konstigare för dem. Jag vill veta hur jag kan hantera skillnaden på deras reaktioner vad gäller saknaden som kommer uppstå, hur länge kan jag "tvinga" dem kvar hos mig utan att det blir skadligt, när de uttrycker att de vill tillbaka till sin pappa och vill "åka hem". Vilken rutin vi ska ha på det till en början, kanske telefonsamtal, Skype tex utan att det blir alltför dramatiskt. Samtidigt vill vi båda vara flexibla och ändra dagar i början om vi märker att det inte funkar, utan att de för den sakens skull ska spela ut oss, ungefär som en förskoleinskolning. De måste ju samtidigt få en chans att bo in sig.

Mötet är imorgon, och barnpsykologen höll med om att ca 3 veckor före flytt var en rimlig tid att berätta. Ser fram emot att få lite svar på alla mina funderingar och känna mig mer rustad för hela den här mardrömmen.

Jag har upptäckt att det här är lite nyttigt för mig, att lämna små rapporter, det blir en slags dagbok som kanske fler har nytta av.

Känslorna går fortfarande upp och ner, även om de de senaste dagarna varit mer stabila. Jag har fortsatt packa successivt och det i sig känns som en slags lämnande process. Jag packar saker, plockar leksaker från när jag var liten och påminns av den lilla flickan som lekte med dem, hon som tappade bort sig själv i livet, i sina drömmar. Flickan som förtjänar kärlek, lycka, lugn. Allt. Hon får vara värd det här. Påminner otroligt mycket om mina egna barn.

Vi har börjat plocka lite i barnens kläder och gjort upp en plan kring det praktiska. Det är mycket sorg men ändå som det ska vara.

Jag övar för mig själv hur samtalet med barnen ska gå till, vad jag vill ha sagt. Nästa vecka händer det, tre veckor innan flytt till mitt hem. Mitt hem, mitt och barnens.

Ikväll viskade jag orden för mig själv. Såg situationen framför mig. "Jag och pappa älskar dig och ditt syskon mest av allt i hela världen, vi ska göra allt vi kan för att det här ska bli bra. Det här är ett beslut vi har tänkt på väldigt länge och som vi har bestämt oss tillsammans. Det är absolut inte ert fel på något vis även om det kanske känns så. Ni hade inte kunnat gjort någonting annorlunda, det här är en sak mellan pappa och mig. Vi tycker mycket om varandra som kompisar fortfarande och vi kommer alltid att vara era föräldrar som älskar er mest av allt. Vi är fortfarande en familj även om vi inte bor tillsammans, ni är det viktigaste vi har och vi kommer aldrig någonsin sluta älska er."

Jag fasar för följdfrågorna samtidigt som jag välkomnar dem. Jag vill svara på allt och inte lämna något åt deras fantasi som kan innebära att de känner skuld i det här. Jag vill ge dem hopp. Jag fasar för ögonblicket när deras ögon möter mina, när de försöker hantera situationen som gör dem vilsna. Hur den blicken ser ut. Blicken utan filter.

Jag vet att det inte finns något alternativ. Även om det hade gjort det så vet jag med största sannolikhet att vi skadat dem värre. Sedan vi tog beslutet har en gnista kommit tillbaka i mina ögon, min hy är bättre, jag sover bättre. Jag har mer fokus på mig själv, hon jag blivit som jag sett ner på så länge. Vad vill jag? Hur ser jag på framtiden? Vem är jag och vem vill jag vara? Jag har fått en ny chans, ett nytt liv, en ny framtid. Hopp.

Jag tror att nästan alla barn som är med om skilsmässor blir mer otrygga och rotlösa. De vandrar mellan olika familjer och familjekonstellationer och förväntas anpassa sig efter hur föräldrarna valt att leva sina liv. Jag tycker inte att man ska stanna kvar i förhållanden som är dysfunktionella. Men jag har svårt att tro att den man en gång i tiden älskade och valde att bilda familj med, kan man inte hitta tillbaka till. Man attraherades ju en gång i tiden av personen. Jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till det man föll för när det begav sig. Äktenskap är inte hela tiden en dans på rosor. Under småbarnsåren prövas förhållandet extra mycket. Det gäller då att försöka hitta egentiden som par och hitta glöden som en gång fanns.