Otrogen en gång - nu är jag gravid...
Först av allt: Jag behöver inga moralpredikningar. Jag vet mycket väl att jag gjort fel, att jag svikit min älskade man på det värsta tänkbara sättet. Så vi kan väl hoppa den biten, tack.
Nu till problemet. I lera år var jag tillsammans med en fulkomligt underbar kille, "A". Vi hade det fantastiskt tillsammans, men vi var båda unga och omogna och grälade alldeles för mycket. Till slut orkade vi inte mer fler storgäl och försoningar, utan gjorde slut. Jag saknade honom så jag trodde jag skulle dö, en väninna fick jobb i London och jag flyttade med henne dit. Bodde där i några år och mötte där min nuvarande man, "M". En jättefin och snäll man, som jag tror bokstavligt skulle dö för min skull. Han vill aldrig göra mig ledsen eller arg, så fort vi blir minsta oense viker han ner sig och ger efter. Jätteskönt på ett sätt, urtrist på ett annat. Jag tror jag gifte mig med honom mest för att det var ett så lugnt och skönt förhållande i jämförelse med mitt tidigare, och för att jag ville glömma A helt enkelt. Vi bor nu strax utanför Stockholm
För ca två år sedan beslöt vi att försöka skaffa barn, inget har hänt på den punkten. I höstas var jag i in hemstad och hälsade på, och en kväll stötte jag ihop med A. Gnistorna formligen flög, det var som om vi aldrig varit isär. Det blev en lång blöt kväll som tyvärr slutade med att jag sov över hemma hos A. Nästa dag kom vi överens om att det var fruktansvärt dumt gjort, ingen av oss vill ha ett förhållande igen. Han är förlovad med en tjej och jag är ju gift. Vi skildes åt och lovade att det som hände skulle förbli en engångsgrej.
Väl hemma igen var min mens sen, inget jag tänkte vidare på eftersom min mens alltid varit lite oregelbunden. Men när den hoppat över helt två gånger anade jag oråd. Tog ett test, och som jag fruktat var det positivt. Jag känner mig helt säker på att det är A som är pappan, och tänkte göra abort i smyg utan att M skulle få veta något. Men en kväll kom han hem och var alldeles glädjerusig. hans syster hade skickat ett mail till honom där hon ville anordna en fest, och hon hade undrat vad han tyckte de skulle bjuda på, om det var något jag kanske inte kunde eller ville äta nu när jag är gravid! Jag har ingen aning om hur hon fått reda på det, jag har inte sagt något. Det enda jag kan tänka mig är att hon fått nys om det genom en gemensam väninna, hon var den enda som visste om min graviditet men hon visste inget om A och hade därför ingen aning om att jag inte sagt något till M. M är ju jätteglad nu, han v ar lite sur först över att jag hans syster fått veta det före honom (naturligtvis) men han förlät mig snabbt.
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det känns verkligen inte bra att dölja detta för honom, samtidigt finns det förstås en liten möjlighet att han faktiskt är pappan så varför ska jag ta ifrån honom den glädjen innan vi ens kan kolla upp saken?
Har uselt samvete nu, kan knappt sova om nätterna, drömmer om att babyn föds och är en kopia av A (ja, M vet vem A är och hur han ser ut).
Jag förväntar mig egentigen inga råd, ville mest skriva av img lite. Men har någon något mer konstruktivt att säga än att jag varit en jävla bitch uppskattas det vart!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-01-21 02:32
Jag SKA berätta för M, jag vet bara inte när. Jag klarar inte att gå igenom graviditeten själv, så jag vågar nog inte berätta än. Jag vet att det är själviskt av mig, för jag utsätter ju M för att fästa sig vid barnet och sedan kanske förlora det när det är fött. Samtidigt kan ju barnet vara en kopia av M, och då v et jag att han är pappan och behöver egentligen inte säga något. Det skulle ju såra honom enormt, och jag vet att jag aldrig mer kommer vara otrogen mot honom. Jag fick ett ordentligt straff för att jag var otrogen en gång, det ser jag som ett lärostreck...
Som jag skrev i ett inlägg hyser jag en romantisk och förmodligen idiotisk idé om att M skulle ta på sig faderskapet oavsett om han var fadern eller ej, jag vet hur mycket han älskar mig och kanske skulle han kunna älska barnet lika mycket oavsett om det är hans eller ej. A vill definitivt inte ha barn, så han skulle bara bli tacksam om han "slapp". Naturligtvis måste barnet få veta sitt ursprung, men det kan man ju berätta när det är äldre.
Jag SKA berätta, när vet jag inte men jag ska göra det. Jag kommer uppdatera tråden när jag berättar, om inte förr.
Jag vill tacka för alla svar, och för att ni inte kommer med moralpredikningar. Jag vet att det jag gjort är fel, så jag behöver inga sådana.
Tack.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-01-25 22:27
Jag har berättat allt för min man nu. Det var ett extremt jobbigt samtal (än en gång menar jag inte för mig själv i första hand, utan för min man. Det var jobbigt för mig så till vida att det var jobbigt att såra honom), han blev otroligt lessen och sårad... Och hemskt nog trodde han att det var hans "fel", att jag inte kände mig tillfredsställd och nöjd med honom! Jag förklarade givetvis genast att det verkligen inte var hans fel, felet är självklart enbart mitt.
Vi har pratat en hel del men har naturligtvis fortfarande mycket kvar att prata om. Jag vet inte om jag kommer uppdatera tråden mer, jag orkar inte få mer skit nu. Jag vet att jag förtjänar det och att det enbart är mitt eget fel, men jag är bara människa och orkar inte med hur mycket negativitet som helst.
Nu ska jag fortsätta prata med min man, ville bara tala om att jag berättat allt för honom.
Jag tackar alla som varit trevliga och hållit en god ton, det har verkligen värmt! Er andra har jag inget att säga, ni borde verkligen fundera över det här med att bemöta andra som man själv bli bemött, och talsättet att den som är utan skuld kan kasta första stenen...
Jag är klar med tråden, åtminstone för stunden. Det är möjligt att jag återkommer längre fram, men det är långt ifrån säkert.
Än en gång ett stort TACK till er som visat värme och inte kastat skit!
