Jag är en reko man och far. Men nu är jag värd att älska med nån annan.

Jodå, been there, done that...

Jag behövde det då, ångrar inget. Det fick mig att överleva under en period då min fru var helt okontaktbar i samlivsfrågor.

Jag letade på BC och andra dejtingsajter och det var förvånande lätt att få kontakt. Jag hade ett antal olika affärer under några år. Det var enbart singelkvinnor som såg en fördel i att vara med en gift man eftersom de då inte ville binda sig. Då är en vänstrande man rätt bra. Han är liksom lite "ofarlig", och han är inte så påträngande eftersom han inte kan träffas när som helst.

Jag var helt öppen med att jag var gift och sökte prassel. Raka puckar. Då behöver man inte slösa tid på dem som inte vill veta av upptagna män. De som inte bryr sig eller gärna vill träffa en gift man finns där och skriver det sällan i sin presentation, så man "får kyssa många grodor" osv. Men de finns!

Jag vet att det är många killar på BC som aldrig får napp, men jag träffade säkert 4-5 st där och 2-3 på andra sidor. Det är viktigt att vara noga med sin presentation, gärna skriva mycket i dagböcker o.dyl. om sig själv sina motiv för otroheten. Det får vissa kvinnor att stanna upp reflektera.

Lägg inte upp några kuk-bilder på BC. Det är nog det vanligaste felet män gör. Av nån obegriplig anledning tror män att det första en kvinna vill se är en bild på deras kuk, men inget kan vara mer fel. 99% av kvinnorna gillar inte det.

De flesta kvinnor vill dessutom ha en man som kan skriva längre meningar än 3-4 ord, formulera sig väl och stava hyfsat. Börja aldrig med att fråga om en träff. Det bästa är att inte närma sig det ämnet alls i början när man börjar skriva med en kvinna. Efter hand, när det verkar som man synkar och har nåt gemensamt så kommer den frågan upp naturligt. Men pressa inte fram det. Otåliga män är desperata och det är inte sexigt.

Lycka till!

Men fattar ni inte, alla "hobbyfeminister"? Vi män har av kvinnorörelsen anklagats för att vara egoistiska drumlar som inte deltar i hemarbete och familjeliv utan bara jobbar och sen ägnar oss åt oss själva på fritiden, och orsaken till att kvinnorna inte velat ha sex är att de inte orkat efter att ha skött hela Familjen AB ensamma.

När nu männen har ändrat sig och är ansvarstagande familjefäder som tar sin del i allt som rör familjelivet och hushållsarbetet så faller det argumentet, men likförbannat kvarstår problemet att kvinnor tappar lusten till sex inom äktenskapet. (Ja, jag vet att det finns undantag, men problemet finns i massor av relationer, vanligare så än det motsatta.)

Vi män som verkligen har velat lösa problemet enligt regelboken åker ständigt på bakslag. Det kan bli bättre under en tid, men sen är man snart tillbaka på ruta 1. Till slut blir man frustrerad och söker andra lösningar. Javisst, lösningen borde vara att separera och leva loppan på egen hand. Men vi som också gjort så, hittat en kvinna som verkar ha motsvarat ens ideal på sexfronten, och efter ihopflyttning efter ett tag funnit sig sitta i samma sits igen, tappar tron på att det går att lösa detta enligt regelboken.

Varför skilja sig och träffa en ny när det ändå blir det samma? OK, man borde iofs då leva solo och bara träffa kvinnor för sex, och det är det jag skulle göra om jag separerade från min sambo nu (vilket börjar framstå som det enda möjliga). Men det finns så mycket som talar emot att man ska separera som barn, ekonomi, umgänge etc.

Ni som säger att det otrohet alltid kommer fram vet inte vad ni pratar om, för den otrohet som ni inte kommer fram finns ju inte med i statistiken. Och det förekommer en hel del! Tro mig, jag vet! Jag har sett relationer där otroheten har fungerat som den borde: som en ventil under en svår period och sen har paret hittat tillbaka igen. Sånt förekommer faktiskt.

Svek? Tja... men vi män som verkligen velat förstå varför kvinnan inte vill ha sex, som har gått i familjeterapi, egen terapi för att försöka fatta vad det är för fel en själv, i praktiken skött hela hushållet på egen hand för att kvinnan ska få förverkliga sig själv och vila upp sig osv. osv. men ändå blir inget bättre. Tror ni inte att vi känner oss svikna? Och att vi tappar tron på äktenskapet som institution?

Jag tycker att exklusiv sex är överskattat. Man sätter sex på en piedestal som nåt heligt. Vi skulle leva i en mycket lyckligare värld om sex var avdramatiserat och man kunde få ha sex med den man ville och det vore lika självklart som att ta en fika med nån man vill umgås med. Svartsjukan, behovet att äga en människa, ställer till med en massa elände i världen.

Här på FL försvaras kvinnors handlande, oärligt eller inte, i större utsträckning än mäns handlande. En kvinnas handlingar betraktas alltid som mer motiverade eftersom männen per definition är tölpar som får skylla sig själva. Lex FL!

Jo, men det ligger ju mer på teknikalitetsnivån. Det finns gott om saker vi gör i vardagen som vi "utsätter oss för" som riskerar att få livslånga konsekvenser, med det hindrar oss inte från att göra dem ändå.

Sätter du dig i bilen riskerar du att skada dig själv eller nån annan med men för livet, eller t.o.m. döda. Sånt händer varje dag.

När du eldar i din kamin, tänder ett stearinljus eller röker i sängen riskerar du att bränna ner ditt hus och kanske andras. Händer också alldeles för ofta.

osv. osv. Vi sätter alltså sex på en piedestal jämfört med annat i livet.

Nu är det du som snackar skit eftersom du inte vet nåt om hur mina förhållanden sett ut. I det första gick jag in på samma premisser som alla unga människor gör, med sexet satt på en piedestal. I det andra var jag extremt noga med att berätta om mina preferenser och diskuterade öppet förhållande etc. Men när det brände till visade det sig att hon inte lyssnat/inte trott jag menade allvar osv. (Har inte tid just nu att brodera ut med detaljer, men det är inte alls så enkelt som du försöker beskylla mig för.)

Allt utgår ifrån att vi har en alldeles för snäv syn på sex och när och med vem det är OK att ha det. Hela samhällets normer lägger en våt filt över det och är det som orsakar problem i relationer. Både kvinnor och män kontrolleras genom regler kring sex.

Du missförstod mig nog. Jag menar att huruvida man blir med barn eller inte är en teknikalitet, på samma sätt som om man krockar osv. Man kan skydda sig väldigt långt, men risken finns alltid eftersom man inte helt kan styra sin tillvaro.

På samma sätt riskerar man ju att välja fel partner och medvetet skaffa barn med. Det kan innebära ett livslångt lidande.

Jag anser att man i grunden fortfarande värderar just sexet mycket högre än allt annat i livet, och det är bara en social konstruktion med starka historiska kopplingar. Det finns exempel på samhällen där man uppfostrar barn gemensamt och där vem som är barnens biologiska föräldrar är av underordnad betydelse, för att ta ett exempel. Det fungerar där och skulle kunna fungera här. Men tack vare vår historia där vikten av att veta blodsbanden är så stark, och hur hela vårt ekonomiska system är uppbyggt så skulle det i praktiken vara extremt svårt att genomföra, det håller jag med om. Och det skulle ta generationer. Fast vi tar steg efter steg i den riktningen, där skola och dagis tar allt större ansvar i uppfostran, där kärnfamiljen är en krympande del av familjebildningarna och samhället tar ett allt större ekonomiskt ansvar för att ensamstående föräldrar ska klara sig osv.

Om man ser på det så är vi nog redan på god väg mot ett samhälle där vem som är föräldrar till ett barn spelar allt mindre roll. Hörde också på radion att nu kommer en ny lagstiftning initierad från EU som ska bryta upp vår arvslagstiftning och göra det möjligt att beröva sina barn även laglotten.

Små, små steg. Rätt vad det är lever vi i ett helt annat samhälle. På gott och ont.