Jag är en reko man och far. Men nu är jag värd att älska med nån annan.
Intressant tråd. Dubbelt ämne, det finns så otroligt mycket förutbestämda regler och normer för hur man ska leva sitt liv i tvåsamhet. Själv i ett långvarigt äktenskap, vill inte lämna det liv vi har. Det är tryggt och bekvämt, vi har ganska kul ihop och ger varandra stor frihet med egentid osv. Har ALDRIG varit otrogen eller ens petat på andra män på dessa 20 år. Jag älskar min man på gott och ont, men det finns dagliga små irritationsmoment som är svåra att bortse ifrån. Inga stora grejer kanske men....passionen är borta och min sexlust är tyvärr på ett minimum.
Har inget behov av att leta aktivt efter andra på samma sätt som du enbart för att ha sex. För mig har det med kemin till den specifika personen att göra, skulle inte kunna söka random sexpartners bara för att stilla ett behov, då attraktion för mig gäller personen och måste uppstå först innan jag känner lust, det går liksom inte att lägga åt sidan. Uppstår inte den kemin eller passionen uppstår heller inte lusten till sex.
Som någon skrev i tråden, "passion är inget man kan bestämma sig för att man ska ha, passion förutsätter starka känslor och det är inget som kommer på beställning. Det är något som händer en, som drabbar en utan förvarning".
Nåt sånt hände för ett tag sen. Träffade på en man som fullkomligen svepte mig av banan. Vi känner inte varandra, träffades kort och tillfälligt och har inte ens pratat särskilt ingående. Men den kemin och passionen som jag upplevde (och han också) var extremt stark. Det ledde inte till sex men jag kan självklart inte låta bli att undra hur fantastiskt det hade kunnat vara med den kemin....
Vi har inte haft kontakt därefter. Han har också ett förhållande. Jag är ledsen för jag inser att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att få känna samma otroliga känsla igen (eftersom jag inte gör det med min man längre, även om jag älskar honom på andra sätt).
Det är alltså en enda annan person på alla dessa år som påverkat mig så starkt (och det vet han inte ens om själv). Hur kan det vara så att bara någon enstaka person kan ha en så stark effekt på en, medan 99% går spårlöst förbi?
Blev kallad slampa i en annan tråd när jag bara ville få utlopp för min frustration, men det är så långt ifrån den jag är även om jag självklart förstår att det jag kände och gjorde inte är ok enligt de moraliska normer som gäller i samhället. Jag var förvisso inte ensam slampa i den situationen, vi var två.....
Det var helt oväntat och oplanerat, det bara hände och det var otroligt omtumlande att känna den där starka känslan. Nu har jag en lång och tung väg att gå för att komma över det suget som han väckte, det var nåt helt nytt för mig. Vill inget hellre än att få se honom igen men inser att det inte kommer att ske.
Jag tycker det är modigt att ta upp såna här tabubelagda ämnen. Kan också tycka det är märkligt hur man kan ösa skit och okvädesord och döma andra när man inte känner personerna i fråga (dig och din fru). Ni måste vara fria att leva ert liv som ni vill. Att känna attraktion och lust till andra personer betyder inte att man inte kan älska, respektera och vilja leva ett liv tillsammans med en viss människa. Att känna attraktion och lust till andra borde bara betyda att man är ganska sund och normal i huvudet, det borde vara ett grundläggande behov hos människan.
Därmed naturligtvis inte sagt att man alltid måste agera på sina lustar.....Jag ogillar hur alla "rättskaffens människor" moraliserar över detta och tabubelägger instinker och grundläggande behov och känslor, och förstår att vi aldrig någonsin kommer att kunna få en annan syn på detta i Sverige. Titta på Sydeuropa t ex. Där skiljer man sig mindre men det finns en tyst acceptans i samhället att både män och kvinnor skaffar sig älskare eller älskarinnor. Familjelivet är untouchable, kärlekslivet inte lika heligt...