Ett barn?

Jag är ju partisk - vi har tre barn - och vi har valt fler än ett barn för att vi vill och tror att det är bra. Med första barnet tyckte jag att det mesta var jobbigt. Jag tyckte inte att jag hann göra något annat än amma och byta blöjor, typ. Det var en ständig jakt på att försöka förstå vad han hade för behov. Med andra barnet blev allting mycket lättare. Gissningsvis för att jag var tryggare med vad det innebär att ha barn. Nu är andra barnet 2 år och hon och storebror leker kolossalt bra ihop så min ständiga uppmärksamhet behövs helt enkelt inte. Det blev mycket enklare med två så att vi t o m fick ett tredje och det har verkligen gjort syskonskaran harmonisk. De stora leker ännu bättre ihop än innan och vi kan umgås i lugn och ro hela familjen.

Jag är själv uppvuxen med fyra syskon och har bara positiva erfarenheter av det. Jag har aldrig tyckt att jag saknade uppmärksamhet eller att det var orättvist på något sätt.

Och det är inga problem alls att älska flera barn.

Det är klart att man kan välja att ha ett barn om man vill det. Det är ju inte vänner och släkten som ska bestämma det.
Sen måste man kanske anstränga sig lite mer som förälder för att se till att barnet får umgås med andra och se till att barnet får leka med andra barn etc. Men det är inte "synd om" endabarn.

Att skaffa fler än ett barn för att släkten tycker det, eller att det första barnet "borde" ha ett syskon, är kanske inte optimalt. Man skaffar väl fler barn för att man verkligen vill ha fler barn?

Sen förstår jag inte riktigt varför du måste ha tätt mellan barnen om det ska bli syskon? Om du inte känner någon lust för fler barn nu, så är det väl bättre att vänta nåt år eller två och verkligen känna efter?

Ja man kan älska en till lika mycket och nej, det blir inte lika mycket uppmärksamhet. Men det är bra för barn att lära sig att dela...

Vänta med att skaffa ett syskon. När ditt barn är större så behöver det inte lika mycket uppmärksamhet som småbarn behöver och då är det lättare att ha en till. Vid 3-4 år är den stora så pass självgående att syskon inte är lika jobbigt. Då kanske du själv också känner för att ha en till.

Ja, man kan älska ännu ett barn, utan att det förändrar känslorna för den första.

Du som förälder kan kanske inte ge exakt lika mycket uppmärksamhet, MEN å andra sidan ger barnen också varandra uppmärksamhet, vilket nog snarare ger varje enskilt barn mer uppmärksamhet totalt sett.

Jag skulle själv kalla mig ensambarn fast jag har ett åtta år yngre syskon. Att inte ha ett syskon under förskoleåldern har nog påverkat mig ganska mycket. Visserligen gick jag hos dagmamma med jämngamla barn, men det avhjälpte nog inte allt. Om jag jämför mig och min bror umgås vi gärna med andra människor, men han ä

Din yngsta är ju bara 4 mån, bestäm er för att vänta ett halvår och sen känna efter. Det är ju tufft första månaderna så att då tänka på en till kan vara övermäktigt.

Kärleken räcker definitivt till, det är ingen bestämd mängd kärlek du fått att förvalta i ditt liv utan en bottenlös brunn att ösa ur, över de som står eller kommer stå dig nära.

Råkade komma åt fel knapp ...

Om jag jämför mig och min bror umgås vi gärna med andra människor, men han är mycket mer van att hantera människor och gör det smidigare. Jag har nog fått mindre träning i att samspela, diskutera, kompromissa o s v, då jag varit äldst och kunnat bestämma mer. Huruvida jag dessutom var lillgammal är ju svårt att veta, men jag skulle gissa det. Utsatt i skolan blev jag och hade jag haft syskon hade jag säkert varit vanare vid att "ge igen" eller åtminstone stå upp för min rätt, då syskon övar på detta dagligen utan att föräldrarna jämnar all mark.

Ser man till barnens kusiner, så är det ensambarnen som ber mamma och pappa lösa konflikten om de börjar bråka om en leksak. Med första barnet kör man hårdare på millimeterrättvisan och är rädd för att barnen ska kivas, med andra barnet får de träna lite själva innan man ingriper om det behövs.

Det jag märker i skolan är att många ensambarn har svårare att hantera motgångar för de har blivit itutade att de är mammas och pappas lilla prins/prinsessa som sitter på pedistal och att världen är öppen för dem.  När de sedan stöter på utmaningar blir många ledsna då de nu är utelämnade när mamma och pappa inte finns där. Jag kan också uppleva att de hävdar att de alltid har rätt och kan inte välja att kompromissa eller lägga ner diskussionen för att bevara vänskapligheten utan ska hellre ha rätt . Lite hårddraget kanske och för få ensambarn för att utgöra en sanning, men det är mina upplevelser.

Så jag är evigt tacksam att min första har fått både bonussyskon och en halvsyster att fostra och fostras av. Förhoppningsvis slipar det en hel del kanter då hon ofta kör sitt race.

Som ensambarnsförälder får du räkna med att kravet på att göra barnet sällskap med att spela spel, bygga lego mm ökar markant när det inte finns kompisar att tillgå. Med två barn kan de göra saker tillsammans vid köksbordet medan man lagar mat eller vad man nu också måste hinna, samtidigt som man ändå kan vara närvarande i samtalet. Det andra barnets ordförråd känns enormt mycket större nu vid 1,5 år och många får ju försprång i skolan av att de vill lära sig vad syskonen gör redan tidigt. 

Bland vännerna har jag en del ensambarnsföräldrar då de valt att en tuff ivf-fruktning räcker, så självklart får man själv välja vad som passar sin familj bäst.

Uppskattar era svar, det gör jag ^^

Vi ska låta det vara ett tag och sen fundera och känna efter längre fram.
Jag har själv 2 syskon men jag skulle hellre varit utan dem då jag fick ta hand om dem mycket när jag var yngre för mamma jobbade 2 jobb för att ha råd med allt. 
Det är en del av anledningen också att jag inte vill ha fler barn. 

Mina vänners relationer har ju typ rasat ihop efter andra barnet. Och det är bara gnäll om deras respective varje gång vi pratar. så vill jag inte ha det. 

Vi är på öppna förskolan nästan dagligen för att hon ska få träffa andra barn och sen har ju alla mina vänner barn så det är bara en gång i veckan vi är hemma och myser och tar det lugnt. 

Anledningen till att jag vill ha dem tät är för dem blir mer kompisar. (min erfarenhet) 
det skiljer 1,5 år mellan mig och min mellersta bror och sen 3 år mellan mig och den minsta. 
Relationen till min mellersta bror är och har nästan alltid varit bättre än till den minsta.
Mina Kusiner (4 st) A och H är syskon Och E och N är syskon. 
Mellan A och H skiljer det 3 år de bara bråkar och slåss hela tiden.
Mellan E och N skiljer det 1.5 år ca och de är bästa vänner, som bråkar kanske en gång i månaden knappt. 

Men Ja ni har givit mig bra funderingar. Tack för all hjälp ^^

Dessa skillnader tror jag helt klart beror mest på barnens och föräldrarnas personligheter och inte på antal syskon. Jag har vänner som är endabarn och inte alls har problem med socialt samspel eller att stå upp för sig själva och andra som har syskon men som alltid måste ha rätt och inte kan kompromissa. Bara för att stereotypen stämmer på ett fåtal betyder det inte att den stämmer generellt. Men tyvärr så stärks en fördom varje gång den bekräftas men försvagas inte varje gång den motbevisas.

Till TS vill jag säga att ditt barns lycka inte hänger på att få syskon eller ej, men tror äktenskaplig lycka kan påverkas mycket mer av detta. Vad som är bäst för er familj kan bara du och din man veta. Lyssna på varandra och gör vad som är bäst för er. Men som andra skrivit kanske ni ska avvakta med att fatta beslut. Tror inte så många mammor känner för syskon när man har en 4-månaders bebis;).

Men kära nån, inte behöver du ränna på öppna förskolan varje dag?

Det har hon inget behov av. Skär ner på det - eller uteslut det helt (jag har aldrig gått på det med något av barnen). Försök att ta det lugnt de stunder du kan få istället för att jäkta dit.

Det kunde nästan varit jag som skrivit detta. Har en dotter på fyra månader och jag vill inte ha fler barn. Visst kan man ändra sig, men jag är tämligen säker på att det inte blir fler barn. Det som skiljer mig från dig är att jag absolut inte vill ha barnen tätt om jag skulle ändra mig. Minst tre år vill jag att det ska vara mellan dem. Vi är också lite äldre än vad du och din man är (jag är 34 år och mannen 38 år).

För mig handlar det mycket om att jag helt enkelt inte orkar med allt ansvar. Jag orkar inte med att allt ligger på mig. Min pojkvän är ingen dålig far, men han kan inte vara gravid, föda eller amma. Även om han kan vara hemma med dottern så är det inte möjligt för mig att göra vad jag vill eller vara borta så länge jag vill. Mina bröst börjar läcka och jag är beroende av att kunna pumpa. Pappan däremot är borta flera dagar i sträck (reser en del i jobbet). Jag avskyr denna orättvisa så mycket att jag ibland känner aggressioner mot min pojkvän. Det är inte så att jag vill åka i från min dotter men det stör mig något enorm att jag inte ens kan vara borta en dag utan att pumpa eller få läckande bröst. Jag kommer därför inte att göra detta en gång till.

Vi kommer inte att låta vår dotter bli bortskämd bara för att hon är ensambarn med hyfsat välbärgade föräldrar. Hon får dessutom en kusin i maj som jag hoppas att hon kommer leka mycket med.

Min pojkvän har en bror som är 1,5 år äldre, men de har ingen kontakt alls och inget gemensamt så jag vet att man inte alltid har nytta av syskon.

Inget är hugget i sten. Ni är ju unga så vänta och se hur det känns. Min pojkvän har förutom sin bror en syster som är 17 år yngre och henne har han ganska bra kontakt med. Syskonen måste inte komma tätt för att de ska ha det kul ihop.

Jag har känt precis som du och har idag en son på snart nio år. Vi var 25 när han kom och fortfarande har jag inte känt något sug efter syskon men man vet aldrig. I min värld har vi några år på oss men blir det inte så blir det inte. Jag kan inte skaffa fler barn för att min son ska ha syskon utan det ska i så fall vara för att jag och min man vill ha fler barn och att jag känner en längtan efter att bli mamma igen. Och den känslan har inte kommit än.

Från början hade nog både jag och min man tänkt att vi skulle ha två barn med kanske 2-3 år emellan. Sen kom den här lilla killen till oss och vi fick en rätt tuff start, så det där med syskon sköt vi på framtiden. Min tanke då var att kanske få nästa barn när sonen börjat förskoleklass för då skulle jag inte behöva ha två barn hemma samtidigt utan han skulle vara där på förmiddagarna och ge oss mer tid med den lilla. Det kände jag skulle kunna funka.

Men sen kom hösten då han skulle börja sexårs och jag kände fortfarande ingen längtan. Nu ska jag inte sticka under stol med att det är väldigt bekvämt att ha ett stort barn som är självgående på många sätt. Samtidigt skulle jag aldrig strunta i att skaffa ett till barn av ren bekvämlighet. Utan just nu är det väl mer så att jag känner efter lite då och då.

Ni ska inte ta åt er av folk som tjatar eller undrar, hur många barn man vill ha är helt ens eget beslut. Inte heller måste endabarn bli bortskämda slynglar. Ja, vår son är bortskämd med tid och engagemang. Någon av oss föräldrar har för det mesta händerna fria och kan hjälpa honom eller leka med honom, spela spel osv. Men han "kräver" inte den tiden utan jag kan säga nej utan problem om jag håller på med något annat. Och han har massor av kompisar i skolan, på gården och jämnåriga kusiner som han kan leka med. Just eftersom han är ensam har jag också försökt hålla lite koll på hur han beter sig men jag tycker att han är ödmjuk och empatisk, kan dela med sig och har förståelse för att man inte alltid får som man vill. Sånt som jag annars tycker man lär sig mer per automatik om man är fler barn i en familj.

Det jag tänker är att det är extra viktigt för oss att ha nära kontakt med släkten. Så att hans familj och skyddsnät är större, just för att han ska ha fler än bara oss om något skulle hända. Det ser jag som vårt ansvar, han har inte valt själv att vara endabarn. Men att folk säger ibland att det är "synd" om honom eftersom han kommer bli själv när vi dör, det tar jag inte åt mig av. Jag kan skaffa ett till barn som dör i en olycka om tio år. Då har han plötsligt inget syskon mer. Eller jag kan strunta i att skaffa fler barn och dö själv i övermorgon. Sånt går aldrig att garantera överhuvudtaget. Det kan jag liksom inte ta med i beräkningen. Utan den som säger så får gärna ha den åsikten men applicera den inte på mig eller på oss.

tack för svaren. jag visa min sambo och han känner sig också starkt av era svar. 

tiden får helt enkelt spela sin roll.

Jag var också ensambarn tills jag var 8, och jag hatade det. Mina bröder (8 resp 17 år yngre än mig) var det absolut bästa i världen tills mina barn föddes. Mitt första barns pappa ville inte ha fler barn (han ångrade sig när barnet kom från början var vi överens om två) så jag skaffade ett barn till på egen hand för att mitt barn skulle få syskon.
Andra barnet är så mycket enklare eftersom man har lärt sig så mycket av det första barnet. Att älska båda gränslöst är inga problem alls
Jag har drygt 4 år mellan dem och det har hittills funkat bra. De har lekt med varandra sen lillbarnet var ett år.

Varför tätt? Jag ser bara fördelar med 3-4 år mellan barnen. Varje barn hinner få mer tid att vara liten och man hinner med lite återhämtning i förhållandet. Mina söner är 3,5 och 7 år och leker mycket bra tillsammans :) periodvis har de bråkat mycket men senaste tiden har de kunnat leka i timmar utan tjafs. Lillebror ser upp till stora och vill göra samma saker som han. Vilket storebror är jättenöjd med. Så stressa inte. I mina ögon vansinnigt att planera en till graviditet om man har en 4-månaders.