Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Jag började testa antidepp från att jag var 18 och har ätit olika sorter sen dess. Det kanske låter konstigt att inga funkat på mig, men så är det. Jag hade inte så mycket biverkningar av dem heller iofs. Åt dem under längre perioder om flera månader vardera, allt enligt läkarordinationen.

Eller vänta nu... En sort fungerade lite på mig, minns dock inte namnet på den nu. Men den var en sån som många går upp väldigt i vikt av, så den triggade igång min gamla anorexi istället och jag vågade knappt äta pga det. Så läkaren satte ut den. Hittade nu vad den hette efter lite googling... Mirtazapin.

Kanske har jag fel, men när jag ser folk skriva på detta forum om att man ska dumpa en partner som inte bidrar tillräckligt ekonomiskt och så vidare så förlorar jag hoppet lite. Jag tycker det verkar som att väldigt många har en bild av att man först ska skaffa sig jobb innan man kan skaffa annat. Och när det inte går så får man liksom stå där utan allt.

Inget unikt i att inte antidepressiv medicinering hjälper. Delar den erfarenheten själv samt har haft preparat som krävs speciallicens för att skriva från socialstyrelsen och dessutom testat ECT. Inget hjälper! Och det är inte på nåt sätt unikt när man diskuterat med en psykiatriker men inte så populärt att skriva om i kvällspressen.

Jag lider precis som TS av utmattning bl.a.

TS! Nedvärdera inte dig själv. Du har avklarat gymnasiet och kämpat oerhört under ditt liv utifrån din beskrivning. Försök minska på det i tillvaron som äter upp din kraft och energi så att du kommer ur den onda cirkeln. Eller i alla fall inte förvärrar den. Om du inte har problem med att få sjukpenning, sjukersättning eller  liknande , dvs pengar att överleva på så tycker jag du ska acceptera att du i nuläget behöver fokusera dina krafter på att må bättre fysiskt och psykiskt istället för att tänka på arbetsmarknaden. Du riskerar annars att må allt sämre. En del av det du beskriver är utmattningssymtom. Du kan inte piska dig själv frisk!

Tyvärr får jag ingen sjukersättning då jag saknar relevant diagnos utan är förpassad till socialtjänstens försörjningsstöd sedan länge - ytterligare en stressfaktor i sammanhanget. Det är även de som piskat ut mig på praktikplatser trots att jag haft sjukskrivning och dessutom blivit allt sämre av att praktisera. Så under de här månaderna mellan praktikperioderna efter vilka jag kollapsat fullständigt så kan jag inte slappna av eller få ro, för jag har denna myndighet hängande över mig och har ingen aning om ifall jag ens får några pengar nästa månad.

Om jag skulle flytta ihop med min partner så småningom, vilket vi båda vill, så står jag där helt utan pengar. Ingen ersättning någonstans ifrån. Så det känns som att jobba är enda vägen... Men jag vet inte hur det ska gå! Är samtidigt rädd för att bli ännu sämre om jag pressar mig ännu en gång. Jag blir så frustrerad över att jag funkar så dåligt, ibland får jag sån lust att banka huvudet mot väggen i ren frustration och ilska över att jag inte kommer ihåg de enklaste saker eller kan läsa tidningen.

Jag har förresten hört samma sak från mina läkare som du skriver här, att antidepressiv medicinering inte är något mirakelmedel som hjälper på alla. Även jag har blivit rekommenderad ECT, men jag vågade inte med anledning av minnet och hur det är nu. Jag skulle inte klara av att det blev ännu sämre; vågar inte riskera något.