Är det för sent för mig att få ordning på livet?

Om jag ska vara helt ärlig nu så tycker jag det låter konstigt att absolut ingen av de antidepressiva har hjälpt, så många som det finns att välja på idag. Biverkningar? Hur länge provade du dom vardera? Säkert att du inte slarvade med dom? För då är det ju klart att dom inte hjälper. Själv har jag också provat mig igenom en massa antidepressiva. 1-4 månader vardera höll jag ut med biverkningar innan jag gav upp, o den jag sen hittade som var rätt håller jag mig till stenhårt nu.

För egen del känner jag som du i resten, att man blir deppad för det liv man inte har möjlighet att leva. Men men, det är bara att göra det bästa av det tänker jag.

Men tror du på allvar att majoriteten i landet inte anser du förtjänar kärlek osv för att du inte har ett jobb?

Det enda som egentligen är bråttom för dig är att skaffa barn och även det går att vänta med något år eller två, sedan börjar det bli lite bråttom. Resten av sakerna hinner du med. Vad är det du har pluggat till tidigare och vad vill du jobba som? Tänk realistiskt och inte typ något som är supertungt för även om du blir friskare så är nog din fysiska hälsa alltid något som kommer att vara en svaghet hos dig, så bäst att inte utsätta den för mer krav än som behövs.

Inget unikt i att inte antidepressiv medicinering hjälper. Delar den erfarenheten själv samt har haft preparat som krävs speciallicens för att skriva från socialstyrelsen och dessutom testat ECT. Inget hjälper! Och det är inte på nåt sätt unikt när man diskuterat med en psykiatriker men inte så populärt att skriva om i kvällspressen.

Jag lider precis som TS av utmattning bl.a.

TS! Nedvärdera inte dig själv. Du har avklarat gymnasiet och kämpat oerhört under ditt liv utifrån din beskrivning. Försök minska på det i tillvaron som äter upp din kraft och energi så att du kommer ur den onda cirkeln. Eller i alla fall inte förvärrar den. Om du inte har problem med att få sjukpenning, sjukersättning eller  liknande , dvs pengar att överleva på så tycker jag du ska acceptera att du i nuläget behöver fokusera dina krafter på att må bättre fysiskt och psykiskt istället för att tänka på arbetsmarknaden. Du riskerar annars att må allt sämre. En del av det du beskriver är utmattningssymtom. Du kan inte piska dig själv frisk!

Sen ts är det enorm skillnad i att snylta sig på andra och att ha som du en vilja till annan och resonera kring det. Det man ofta läser och själv har fördömt är dom som inte har andra ambitioner i livet än tv-spel och låter den andra ta lotten på försörjning och samtidigt håller hela hushållet under sina vingar. Huvudsaken är att man vill något, bara det är en drivande sak och ett tecken på att man är påväg någonstans och har ett driv, så jag likställer absolut inte dig med genuina latmaskar/snyltare för det stämmer inte in alls i den bilden jag får av dig... Hoppas det är till någon tröst.

Förutom boendestöd finns det Personligt ombud. Känner du till det? Varit mig till stor hjälp!

Jag har aldrig hört om någon där ECT har hjälpt mot utmattning. Någon som gjort det?

Ok, ställer det som en fråga. Har du gått i terapi? Om du har haft en svår uppväxt så kan det nämligen ha satt sina spår och ge ångest, koncentrationssvårigheter, värk, trötthet, you name it. Inga piller i världen kommer att bota dig.

Ah, ser nu att du har gått i terapi. :) Då undrar jag, hur länge gick du? Vad var det som gjorde att det inte gav något? Haft några tankar på att testa igen? Jag är nämligen övertygad att det ger massor, om man träffar en terapeut som man kan bygga upp en stark tillit till. Och det kanske tar många år, men min erfarenhet är att ingenting annat hjälper lika bra.

Jag tänker att det kan vara värt att gå hos en och samma, länge. Vill bara berätta som ett exempel att jag själv gått nu i många år (snart fem) hos en och samma och börjar känna stora skillnader nu först.

Jag tänker också att om man haft en svår uppväxt så sätter det ofta sina spår i vad man ibland kallar "core beliefs", t.ex. "Jag är inte värd att älskas", "Jag kan inte lyckas med någonting" osv. Och i takt med att de växer så blir de så inövade att man inte längre tänker de tankarna medvetet, de har satt sig som automatiserade undermedvetna antaganden, känslor. Det, i sin tur, kan påverka enormt mycket, både på humör, koncentration, minne, ork.. spänningar i kroppen. Osv.

Även om du kanske har andra fysiska orsaker till din smärta och add som påverkar minnet och koncentrationen så kan det vara bra att vara medveten om att de mest grundläggande känslorna man har om sig själv också påverkar mycket. Kanske iaf delvis för dig.

Varför gick du i DBT, om det är ok att jag frågar?