Vad tänker du om en mamma som är föräldraledig till 19 månaders barn?

Ja, det flesta människor hinner ju jobba 40-45 år av sina liv, så att vara föräldraledig 2-3 år av alla de åren är ju bara en fjutt i havet...men den lilla fjutten är en enorm investering i familjen.

Jag har tillbringat massor av tid med mina barn och jag är en mycket bättre mamma när jag får jobba. Jag har mer energi, blir gladare och får ut mer av umgänget med barnen. Därför jobbar jag mer än jag behöver (har massor av dagar kvar). Dessutom är det viktigt för barnen att få umgås på tu man hand med sin pappa under en längre tid.

En fråga: Varför är de första två åren så mycket viktigare än de efterkommande 20? det finns väl inga åldrar som kommer tillbaka? Det har jag aldrig förstått.

Jobbar man i en mycket konkurrensutsatt bransch måste man vårda sitt arbete och sin karriär om man vill ha den kvar. Är det inte så männen brukar svara ? Jag tror att de har rätt, till viss del. Att lyckas på jobbet handlar i hög grad om att faktiskt vara där. Lång frånvaro är sällan bra, oavsett vad den beror på. Därför är det så viktigt att dela.

Hur tänker du nu?
Det är ju under de första åren som anknytningen till föräldrarna sker, barnets grundtrygghet byggs upp och barnet är som mest beroende av sina föräldrar. Det verkar ju lite bakvänt att börja knyta an till barnet när hen är 17 år...?
Dessutom måste man inte välja. Att man väljer en längre föräldraledighet betyder ju inte att man släpper barnet sen, utan man fortsätter naturligtvis som en närvarande förälder resten av barnets liv. Jag förstår inte alls hur du tänker med denna kommentar.

Håller med om att man ofta glömmer bort de kommande åren som är jätte viktiga att finnas där för barnet med. Själv har jag därför tänkt jobba deltid så länge som barnet visar intresse av att vistas med mig på eftermiddagarna.

Att man ofta fokuserar på de första två åren är väll för att barnet under den tiden inte klarar sig själv alls och är därför helt beroende av att ha en vuxen tillhands 24 timmar om dygnet. En ett eller tvååring visar ju också mycket tydligt att den inte vill skiljas från sinna föräldrar vilket tex. en 10-åring oftas inte har något emot att göra några timmar om dagen.

Jag tänker på de nostalgiska kommentarerna om att barnen bara är små en gång, man vill inte missa när de växer upp, osv. Jag kan ju som förälder ha mer ut av att spendera en del av föräldradagarna med mina barn när de är lite äldre.

Anknytningen är ju en helt annan sak! För ingen talar väl om att lämna sina bebisar vind för våg och stänga in sig på kontoret under det första levnadsåret?

Vår familj har sparat 200 dagar med det äldsta barnet för att ev. flytta utomlands en period, förlänga semestrarna, kunna ta längre jullov, osv. Det gjordes möjligt genom att jag jobbade under min del av föräldraledigheten (min man tog ut komp). Det känns roligt att kunna spendera en del av dagarna på aktiviteter som barnen kommer att minnas senare i livet.

Jag skulle tro att de föräldrar som prioriterar att spendera så mycket tid som möjligt med barnen när de är små även är de som prioriterar tid med sina barn även i äldre åldrar. Oavsett så kan man välja att prioritera sina barn också senare i livet även om man var föräldrarledig länge. Jag kommer som sagt tex. jobba deltid och har även möjlighet att ta ut obetald semester när det behövs.

Vi var hemma två år ( varsitt år) med första barnet. Skitbra beslut och skönt för oss båda att hinna landa somföräldrar. Det kändes alldeles lagom då hen vid två var intresserad av att leka med andra barn.

Andra barnet fick börja på förskola hid 18 mån och det funkade också bra.