Vi som har avbrutit 2014/2015

Jag beklagar verkligen vad du har gått igenom. Mitt barn hade också kromosomavvikelse och det har bara gått en vecka sedan avbrytandet. Jag förstår att jag är i början av min sorgpepcess. Hur har du hanterat sorgen?

Hej Siri och Ellinor,

Jag avbröt min graviditet den 13 januari, i vecka 17 och är väl också i början av sorgeprocessen. Det går verkligen upp och ner, dagarna och timmarna. Ofta upplever jag att vardagen inte går ihop med vad jag varit med om de senaste veckorna. Hur får jag ihop att t.ex. vardagsprata med kollegor när bilden av mitt döda barn etsat sig fast i mitt hjärta? Jag är också besatt av att bli gravid igen så fort som möjligt, för jag var ju så inställd på att ett barn skulle komma till sommaren. Men vi har inte ens börjat försöka, det var ju trots allt bara lite mer än 2 veckor sedan...

Kan tänka mig att det är extra jobbigt när andra runt omkring får sina barn, som skulle varit jämnårigt ditt Siri. Kramar till dig! Följs gärna åt här, känner mig lite beroende av att ha kontakt med andra med samma erfarenheter. 

/Mari

Hej på er!

Verkligen ledsen för er skull! Hur mår ni i övrigt? Går ni och pratar med någon?

Mitt sätt att hantera sorgen var faktiskt att börja arbeta igen. Så klart med en del premisser. Jag klarar inte av att vara hemma.

Mari: valde ni att titta på ert barn?

Vill också börja försöka så snart som möjligt. Medan sambon tycker att min kropp ska få återhämta sig först samt att han vill vi går efter läkarens rekommendationer, väntar tre menstruationer. Hur går era diskussioner där hemma?

Hur har era pojkvänner hanterat era avbrytande?

Sköt om er!

Hej,

Jo vi valde att titta på barnet, jag hade inte kunnat låta bli. Men visst var jag orolig, rädd för att barnet skulle se konstigt ut och vara missbildat, och rädd för att det skulle vara perfekt. Jag var ganska hög på morfin när vi höll vårt barn, så så här i efterhand känner jag mig mer känslomässig än jag gjorde då. Då var jag mest förundrad över hur perfekta fingrar och tår barnet hade, tom med naglar. Nu har bilden etsat sig fast i mitt minne och är det mest verkliga jag varit med om. Det går inte att värja sig för livet... 

Jag har också börjat jobba igen. Jag har eget företag så det blir ju inte hela dagar oavsett. Jag tar det lugnt, i den takt jag orkar. Och så känns det bra att bli distraherad ibland. De "kollegor" jag träffat och berättat för har reagerat bra. Någon har väl tyckt att jag börjat jobba för tidigt. Men jag kämpade verkligen med att få bli sjukskriven i 10 dagar. Läkare verkar inte jätteglada för att sjukskriva... Båda gånger har de sagt att det bästa är att börja jobba igen. :/

Igår fick en vän till mig barn. Jag blev jätteglad och jättesorgsen samtidigt. Det fina lilla knyttet. Jag är glad att jag kan känna glädje för andra dock.Tror att det kan kännas värre när det börjar födas barn i juni, då vårt barn var beräknat... 

Kram
Mari

Hej igen,

Vad strakt och modigt att ni vågade titta och hålla om ert barn. Vi valde att inte göra det och jag har inte ångrat mitt beslut. Om jag hade valt att titta på honom hade det blivit mer verkligt för mig. När tiden känns rätt ska vi hämta bilden av honom från sjukhuset.

I början när jag börja arbeta lyckades jag stänga av mig helt. Jag kunde prata om det som hade hänt utan att gråta etc. Nu efter ett tag har det börja bli svårare att stänga av, innan höll jag ut hela dagen och grät när jag kom hem. Nu gråter jag nästan dagligen på jobbet. Jag vet att jag återvände för snabbt till jobbet och kommer troligtvis att få sjukskriva mig igen.

Arbetskollegor har bemött mig bra! Däremot min gamla chef som visste om vad som hade hänt och har ett dåligt minne träffa på mig i korridoren och titta på min mage och såg fundersam ut. Sedan fråga han, men borde inte din mage vara större nu? Sen kom han på sitt misstag. Jag börja gråta så klart.

Nu i dagarna blev jag inkallad till min nuvarande chef som ville berätta för mig att en annan anställt ville att den skulle berätta för mig att hon var gravid!

Eh, gör det själv eller bara låt bli och säg något och låt allt komma naturligt. Visst jag känner inte henne men det blir mer jobbigt för mig om man gör det till en stor sak.

Visst är läkare underbara, de vet ju så klart vad som är bäst för en! Tycker det är helt knasigt att man ska behöva tjata sig till sjukskrivning. Byt vårdcentral Mari, så klart du ska kunna vara hemma den tid du behöver.

ellisellinor: vad bra att ni har varandra. Ta den tid som du behöver hemma och ta hand om varandra. Hoppas ni snart kommer att kunna känna någon glädje igen.

Hoppas ni f

Råkade skick iväg innan jag hann skriva färdig:)

Hoppas ni får en fin helg!

Hej ni fina änglamammor,

Ja, sorgen ser ju olika ut för alla. Det finns inget rätt eller fel, man måste få känna och bestämma själv. Fastän jag sörjer så tror jag faktiskt inte att jag hade mått bättre av att inte jobba. Jag har visserligen eget företag så jag jobbar när jag kan och orkar. Det hade varit annorlunda annars tror jag. Just nu har jag fått ett väldigt intressant uppdrag som håller mina tankar borta när jag vill det... Jag tror mest att jag kände mig kränkt av läkarna som bara sjukskrev mig i 5 + 5 dagar. Tror de verkligen att jag kan möta världen oförändrat efter vad som hänt? De borde erbjudit mig mer. Men sen är jag inte säker på att jag hade gjort annorlunda. 

Vad konstigt dina chefer beter sig Siri... Men det är ju inte en lätt sak att prata om. Jag känner att om jag inte har en nära relation vill jag inte riktigt prata om vad jag gått igenom. Det är för personligt. För närvarande känner jag mig lite jagad av några vänner som inte står mig jättenära, som vill prata. Som att de har behov av att prata om vad som hänt mig... Men jag känner inte för att prata med dem. Det känns jättekonstigt och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. 

Jag och min man har gått igenom det här tillsammans och till att börja med kände jag mig mer nära honom pga det. Men på senare tid har vardagen blivit lite kämpigare. Han har sitt sätt att sörja, och har sina behov. Jag har mitt sätt och mina behov. Vi pratar inte så mycket om det. Och så vår lilla femåring som har väldigt stort behov av trygga och samlade föräldrar just nu. Just precis det vi inte riktigt orkar vara... Det har blivit en hel del tråkiga konflikter om allt och ingenting. Vi är nog helt enkelt slitna och trötta, och går i våra egna världar. Jag är inte orolig för vår relation som så, men det känns inte på topp just nu.

Hoppas ni mår bra, trots allt. Kramar
Mari 

Lmari- du beskriver att du och din man var starkare tillsammans i början efter avbrytandet. Men nu sörjer ni på varsitt håll. Sedan har ni en liten flicka på fem år som behöver sitt. Det är fördelar att man redan har barn i en sådan här situation. När man upplever kris och genomgår krisbearbetning, handlar vardagen om att hitta tillbaka till det normala. Har man barn är det en hjälp på vägen eftersom barnet kräver sina rutiner och behov. Som gör att man måste få det och fungera.

Jag känner stor glädje över att ha tre barn och hela helgen har vi lagt fokus på att göra roliga aktiviteter tillsammans. Det har varit bra för oss och jag känner mig lite starkare den här veckan. Min man däremot sörjer mera nu, precis som han har fått en fördröjd effekt av sorgbearbetningen. I början av avbrytandet var jag mer ledsen och han var starkare. Så jag tror att vi har kompletterat varandra för att vardagen att fungera.

Styrkekramar till er och jag hoppas att ni mår okej

Hej!

Å vad jag har längtat efter en sån här tråd! Så skönt att prata med andra i samma situation.  Vi blev tvungna att avbryta i v 21, den 13/1 då det visade sig en allvarlig missbildning på RUL. Jag har varit så nere, det vara en sån chock att kastas in i efter att man gått omkring och varit världens lyckligaste, känt sparkarna varje dag etc. 

Dock så har vi, jag och min fästman, lyckats hantera det väldigt bra känns det som. Jag dippar ibland såklart, men känner mig ändå förvånansvärt stark och positiv såhär endast 3 veckor efter avbrytandet. Jag känner mig inte så jättestressad att jag måste bli gravid igen snabbt. Jag ska försöka hitta tillbaka till glädjen ändå, se till att må bra i kroppen, hitta formen (hann ju gå upp några kilo under de där månaderna)...sen tror jag att jag kommer att vara i ett bättre läge för en ny graviditet. Vi gick dessutom igenom ett missfall i våras i v 10, så jag har varit gravid i 5-6 månader av de senaste 10... Vi kommer inte göra nåt för att undvika en ny graviditet i nuläget, händer det så händer det, men vi kommer inte att försöka superaktivt förrän om ett tag, i sommar eller efter sommaren kanske :) 

Vi har precis upptagit sexlivet efter att jag slutat blöda för en vecka sen. Det känns också bra och hjälper den mentala läkningsprocessen tror jag. Oroar mig dock lite för att jag skulle råka bli gravid direkt (vi har haft avbrutet, men igår avbröt vi nog lite för sent....) vet att det är sjukt liten risk, jag har ingen aning om när jag har ägglossning, om jag ens får det så här direkt efter. Och jag tror dessutom att det nog inte fastnar om kroppen inte är redo... men är det nån som vet om det är högre risk för missfall  eller nåt annat fel om det skulle råka bli så?  

Stor kram till er alla och beklagar att ni också behövt gå igenom det här...