Förevigt singel?

Folk omkring mig sager "du ska nog hitta någon" men jag vill bara skrika "MEN TÄNK OM DET INTE HÄNDER". Jag vill skrika rakt ut till att någon kommer och kan LOVA mig att jag också kommer att få en familj en dag.

Jag är snart 31 år och har aldrig haft ett förhållande i mer än i ett år. Har alltid haft dålig självkänsla och har varit fram tills för några månader sen säker på att det inte går att älska mig. Redan i tonåren så förstod jag att jag kommer att vara ensam och bestämde mig därför för att jag skulle leva fram tills jag var 30 och sen skulle jag inte leva längre. Jag skulle inte stå ut men hur andra fick familj och jag skulle bli så uppenbart ensam. När jag fyllde 29 kom paniken att jag bara hade ett år kvar och jag gick in i en djup depression. Nu har jag tack vare medicin, terapi och vänner kommit ut ur depressionen och jag känner mig mycket starkare.

Jag förstår att jag måste ge det tid. Jag kan inte återhämta mig från en depression och förvänta mig att något ska hända direkt. Men jag är så himla rädd! Helt ärligt vet jag inte hur jag ska kunna fortsätta livet ensam. Jag har världens finaste familj och vänner men varje dag måste jag hantera tomheten när jag kommer hem. Nu är det dessutom baby-boom i min vänskapskrets och det gör ont i mig varje gång jag hör mina vänner prata om barn. Jag sätter på ett jättestort leende och engagerar mig i deras liv för att försöka ha kontroll.

Jag känner att det hela tiden är som en kamp. Jag måste hantera ensamheten på fredagskvällar, aktivera mig (kör, träning etc), vara lycklig för alla kompisars skull, övertala mig själv till att det kan hända, dölja mitt ensamma liv för de som inte är nära vänner osv osv. Jag är så trött på det!

Tänk om det aldrig hander? Tänk om jag aldrig träffar någon och får barn? Jag vill inte åka till Danmark och jag vill ju inte vara själv. Hur ska jag stå ut?