aleydis skrev 2015-02-01 13:29:22 följande:
Du har inte ens fött ditt första barn och vet redan att:
-Ditt liv inte kommer att bli så annorlunda, att du kommer att kunna träna flera dagar i veckan, att du kommer ha tid och ork att ta hand om dig själv och varandra
- att din man kommer att bli den bästa pappan och alltid närvarande.
Jag hoppas verkligen att det blir så för dig, men hur kan du vara så säker på att varken du eller mannen kommer att drabbas av förlossningsdepression? Hur kan du veta att du får ett barn som sover på nätterna och ammar utan problem var fjärde timme? Hur vet du att du inte kommer att få en sfinkterruptur och få analkontinens och inte vilja gå ut eller att du kommer få djävulska mjölkstockningar? Eller kolikbarn?
Det som jag och andra reagerar på är den högmodiga och självrättfärdiga attityden där man tror att man står över allt och minsann kommer att bli en perfekt förälder. Se tiden an, njut av ditt barn och gläds åt livet som nybliven mamma... Visst att folk har fördomar, men folk har även viss erfarenhet av småbarnslivet... Det är så olika för alla, så varför kan man inte acceptera att alla är olika och får göra det som är bäst för dem?
Jag hade en kompis som var lite åt det högmodiga hållet under graciditeten, allt var så lätt, hon kunde aktivt träna och jobba in på slutet och "det är så lätt och naturligt att vara gravid". Sen fick hon en djävulsk förlossning som slutade i snitt och en ganska tuff första spädbarnstid med ett barn som vägrar vagnen och hon kan knappt åka någonstans. Nu har hon mer förståelse för att det är olika för alla och att hon hade tur som mådde så bra.
Vi som har jättejobbiga graviditeter med foglossning och långvariga dagliga illamående/kräkningar förstår att man inte bara kan säga till alla gravida att "rycka upp sig och leva som vanligt".
Hoppas att du växer lite i insikt och ödmjukhet för hur olika det kan vara nu när du själv snart blir mamma :)
Fast jag tror inte det är detta som menas.
Självklart har de flesta förståelse för att alla barn är olika, att man kan få kolik barn, amningsproblem, mjölkstockning, men efter förlossningen, barn som inte sover osv.
Jag har kanske missförstått men jag tror det handlar om hur svårt man kan göra det för sig själv, även med ett "genomsnittlig" barn, som är varken svår eller lätt...Att t.e säga att det inte går att duscha, att man inte alls kan gå ut (barn som avskyr vagn till exempel, då kan man prova babybjörn eller sjal, många tycker då att det är mysigt att gå ut).
Man kan absolut ha rutiner utan att vara helt fast i dessa och känna sig instängd. För det är också oerhört viktigt för barnet att mamman känner sig bra.
Det viktiga är att man gör vad som känns rätt för en själv. Vissa har en större behov av aktivitet (t.e träna, då är det fantastiskt med mamma pass på gymmet där barnet är med) och andra har en större behov av lugn. Klart man ska få göra som man vill.
Men att skrämma kvinnor som ej har barn med att göra listor på allt som är jobbigt känns väldigt trist! Speciellt med tanke på hur underbart det är att bli mamma. Oavett sömnbristen och trötthet så är allt värt när den lilla krabaten tittat på dig och ler
Och det ska man då kanske också säga om man ändå har behovet att rabbla upp allt som är "negativt".
Själv fick jag också höra en massa kommentarer, som för de flesta inte alls har stämt, och nej allt är inte en dans på rosor, det tar sin rätt att inte få sova en hel natt på bra länge, men att känna sig stressad av en massa onödiga kommentarer hjälps inte. Nu har jag ganska lätt att inte ta åt mig, men alla är inte så.
Samma sak med alla som plötsligt vill berätta om sina förlossningar...jag var inte intresserad, jag visste att det enda som är säker är att det inte alls blir som jag skulle föreställa mig det...Därför försökte jag att inte föreställa mig någonting. Men en del kvinnor förstår bara inte att man inte vill höra deras berättelser...
Oavsett, grunden är som sagt att alla får känna precis vad de vill och göra som de vill, men man behöver inte skrämma andra som vissa nästan njuter lite av. För visst finns det en del avundsjuka när det visar sig att nej, livet ändras inte så farligt och att mycket fungerar. Tyvärr känns det så, vilket är trist. Varför kan då andra inte vara glada för ens del?
