Lomesami skrev 2015-02-03 13:13:08 följande:
Ja, mot sina syskon är det som ni beskriver, det är hon som får skulden i 90% av gångerna, iallafall om man tittar historiskt. Hon är ofta "upphovsman" i olika situationer, kan vara allt från tjuvnyp, lägga ut krokben till att allt som oftast vilja bestämma över dem, vilket resulterar i motsättningar och bråk. Det kan vara allt från att bestämma vilket program som man skall titta på, vem som skall sitta var osv. Det här blir ofta sykongnäll sinsemellan och ibland låter jag de försöka reda ut situationerna själva, men när man tar till våld och vill bestämma allt själv, ingriper vi. I övrigt när vi får rapporter om hennes uppförande i skolan, när vi skall diskutera, försöker vi hålla en lugn ton utan skäll och mer förklara för henne om hur det kan bli om hon fortsätter, försöker få henne att förstå...
Men, visst många gånger resulterar det med att hon har taggarna utåt, håller för öronen osv. och att man blir arg, höjer rösten och skäller, det skall jag inte sticka under stol med...
Kanske som några av er säger, skall vi som föräldrar bli bättre att berömma henne för de fall och situationer när hon använder sin envishet och viljestyrka på positiva sätt...
Förresten, Det är småsyskon på 8 år (tvillingar)
Antagligen är det en lång process och inget som löser sig snabbt på en vecka.
Vill bara få henne att vara öppnare och att kunna se andras åsikter och syn på saker ibland, vilket är jättesvårt för henne.
Kanske oroar man sig för mycket, när skall man veta att det är ett "riktigt" allvarligt problem...?!
Jag känner igen mig i hennes situation och har även sett andra fall där storasyskon råkar ut för det här... Jag kommer själv ihåg när jag och min bror var barn - vi startade bråken ungefär varannan gång var men jag fick också skulden i ca 80-90% av fallen och dessutom fick jag höra att jag borde veta bättre än att starta/fortsätta bråk eftersom jag var äldre (ett år äldre...).
Dessutom var de jättenoga med att jag sa förlåt ordentligt medan min bror kunde säga förlåt på låtsas/retsamt och ändå inte få nån reaktion av våra föräldrar. Detta har lett till att jag fortfarande har jättesvårt för att säga förlåt till folk - begreppet har fått en helt annan innebörd för mig. För mig är förlåt något framtvingat man säger för att trycka ner sig själv eftersom det är så jag tvingats använda det och aldrig haft någon förebild som visat mig hur man använder det (dvs använt det till mig) i min barndom. Mina föräldrar sa nämligen heller aldrig förlåt till mig - de skyllde mig för våra bråk och oenigheter också och tvingade mig att säga förlåt till dem med.
Snälla, gör inte om det här misstaget med din dotter också! Tvinga henne inte att säga förlåt - visa henne istället hur man använder det och att det är något som ni gärna använder till henne när det passar etc. Om hon håller för öronen när ni skäller på henne så visar hon tydligt att hon inte mår bra av det och att det hon behöver är respekt och samtal istället för beskyllningar - en människa mår inte bra av att konstant få höra hur dålig och osocial den är - till slut tror man själv på det och blir sån som man hela tiden får höra att man är.
