Äta med barnen

Verkar inte finnas så mycket att göra åt restid och arbetstid, tänker jag. Det är ju som vilken förälder som helst som jobbar dagtid. En 10åring behöver stöd på morgonen och kan inte förväntas "klara" det mesta själv, anser jag. Periodvis klarar de mer tidvis är det trögare. Tom mina stora tonåringar behöver stöd för att "orka" varje dag. Däri ligger att planera, fixa kvällen innan med packning och kläder samt komma i säng i tid. Den biten kan ju du visa delaktighet i. Uppmuntra, fixa med läxor, förberedelser och sånt. Man har det jobb man har.

Man har det jobb man har, men precis som ovan säger så kan du ju göra något åt saken den tiden du faktiskt ÄR hemma. 

hjälp till på kvällarna med att påminna om läxor, hjälpa med läxor, förbereda för gympa och lägga energi på när dom ska ha friluftsdagar och matsäck. Kanske vara delaktig i matlagningen på så sätt att ni gör en veckomeny och tillsammans med barnen bestämmer vad som ska handlas och lagas under deras veckor. 

Var extra närvarande på morgonen under helgerna och var noga med att äta frukost tillsammans.  

På morgonen innan du går till jobbet kan du ju vara behjälplig med att duka för frukost, ställ fram muggar, tallrikar, flingor, brödrosten, ta fram limpa ur frysen och annat . 

De e ju som de e, inte kan man göra nåt om ditt jobb har sådana tider. Nej, de e ju inte främst ditt problem utan mannens. Barn lär sig o accepterar olika jobbtider som en del av livet o vardagen, precis som mina lärt sig att pga mitt 3skiftsjobb är de ofta helger o kvällar jag inte är hemma.

Jag har bara biobarn. Jag åker innan de går till skolan och kommer hem lagom till middagen. Min man (pappan) fixar allt. Inte är jag en dålig förebild för det. Bara en annan förbild.

Dessutom har väl dina bonusar en mamma som kan vara en förebild för dem om det är det du oroar dig för? Sen att din sambo tycker att du är borta mycket kanske är ett problem, men det har ju inget med barnen att göra.

Min man stod för hushållandet när hans barn var hos oss.
Skickade det ut bilden att det var mannen som skulle stå för hushållet, bra!

Varför är det kvinnan som ska stå vid spisen och va en sk förebild hur en duktig, lydig kvinna ska va, även om det inte ens är hennes barn?

Jag börjar tidigt, så det är min man som väcker och skickar iväg våra barn på morgonen. Sedan är det oftast han som fixar mat på kvällen, för matlagning har aldrig varit min grej. Jag sköter hellre annat som inte har med mat att göra.

Precis som man ofta i detta forum brukar säga till bonusmammor som har mage att uttrycka något missnöje med något runt sina bonusbarn " du visst vad du gav dig in på,du visst att han hade barn sedan innan och de går alltid först" så kan man här vända på det!

HAN visst vad han gav sig in på när handlade att flytta ihop med en tjej UTAN barn med ett jobb som innebar långa arbetsdagar.

Han visst att du inte kom hem förrän sent och var tvungen att åka tidigt ,och ändå VALDE han att flytta ihop med dig, du är inte barnens mamma ( det kommer du få höra MÅNGA gånger framför allt om du vågar ha idéer om barnen ) och DU har rätt att ta precis så mycket eller lite ansvar för bonusarna . OM du och din pojkvän får gemensamma barn DÅ är det en annan situation då har du rätt att gå ner i arbetstid för att kunna ge ditt barn kortare dagar på förskolan,men som situationen ser ut idag så har du inte den möjligheten .

Att ta ut komp för att sluta tidigare är inte heller en ideal idé,eftersom när man är en " nyfamilj" är den barnfria tiden ännu viktigare eftersom den tid man har barnen måste och ska " all" fokus läggas på barnen den vuxna relationen får stå tillbaka då ,tid som eftersom man har fler och andra sorters slitningar i en " nyfamilj" än i en " kärnfamilj " behöver " kompenseras " de stunder man har utan barn, så att relationen har en bättre chans att hålla och bonusarna slipper uppleva ännu en seperation.

Jag håller med dig. Det handlar om att ta och ge. Ts får acceptera att han prioriterar sina barn och slutar tidigare när dom kommer, troligen på bekostnad att han jobbar lite längre den andra veckan.
Men sen får han i sin tur acceptera att hans barn inte har en plats på ts prioriteringslista.

Att prata igenom förväntningarna man har på varann kan va bra. Många tror nämligen att det bara är att håva in en ny förälder till barnen som sen älskar och tar hand om dem.

Jag ser inget fel i det. Men jag skulle, om jag var du och om du är säker på att han verkligen är irriterad över situationen, ta itu med karln.  

Det är väl inga problem, bara du gör annat hushållsarbete. Du kan ju ta disken efter maten, så får pappan tid att umgås med sina barn.