Hur gör man sig fri från prestationsdrogen?

 

Jag trodde att jag hade tagit mig ur spiralen, men jag har fått återfall! Jag fick order om att inte kämpa, prestera eller någonting i en och en halv månads tid. Jag var så ofattbart trött, så det gick mycket bra - till en början. Men när sedan energin började återvända höll jag på att börja klättra på väggarna. Jag hittade först tillbaka till mina hobbys och till det som får mig att le och ha roligt. Livet var helt enkelt bra igen. Enkelt, som det borde vara och tonen av grå-svart var ljusare än på länge. Och nu för fyra arbetsdagar sedan började jag tillbaka på jobbet. Vad tror ni hände? På bara några dar har jag gjort mig nästan avgrundstrött igen och jag kan verkligen inte bryta tankemönstret när de väl har kickat igång i det vansinniga tempot igen. Jag är trött, men jag springer runt som en upp-crackad hamster istället för att andas.

 

Munnen går, skämten avlöser varandra, skrattet klingar, arbetet blir gjort, försenade saker hinns ikapp på några dar, nya förbättringsmöjligheter hittas och åtgärdas, fritiden fylls med aktiviteter som jag inte sysslat med på länge, omgiviningen ifrågasätter varför man varit hemma på sjukskrivning, mat lagas, tvätt tvättas, snö skottas, hunden motioneras, röda ögon möter spegeln, huvud möter kudde på nolltid... Men vart tog dagen vägen? Vad gjorde jag? Varför gjorde jag allt detta på samma gång? Frågorna hinner aldrig ställas, för jag har redan däckat.

 

Vad ska man göra för att undvika "hamster-on-crack"-syndromet? Kommer hamstern att springa sig död i hjulet eller hur bryter man tankemönstret?

Lösningen tycks vara mycket enkel. Slappna av. Ta det lugnt. Ta en valium. Ta två! Om jag säger att jag inte kan själv då? Jag har ingen spärr, inget stopp. Kroppen försöker säga ifrån, men hjärnan vill  bara göra/lära sig mer. Jag har ingen typ av diagnos, utan detta är ett inlärt beteende. Kan ni hjälpa mig att lära mig ett nytt?