Forum Hjälp/Råd - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Skulle uppskatta era tankar

    Ons 4 feb 2015 08:41 Läst 2958 gånger Totalt 9 svar
    Visar endast inlägg av BaraJag_79 - Visa alla inlägg
    Ons 4 feb 2015 08:41

    Hej!

    Det här är mitt första inlägg... Tadaaa...

    Jag har en lång (!) brokig resa bakom mig och för att inte skriva en A4 så kommer det lite kort här:

    Jag har ett biologiskt barn som kom till oss mha insemination. I två års tid har vi kämpat för att få ett syskon (inseminationer och dyra ivf'er) men resultatet är bara ett missfall i tredje månaden. Jag är trött och sliten och känner sorg. Som säkert många kan känna igen sig i. I somras kontaktade vi kommunen för att parallellt med inseminationer (ivf'er har vi slutat med) påbörja en medgivandeutredning och om 1-2 månader är vi troligtvis godkända. Då ska vi också sluta med våra försök att bli gravida och satsa på ett adopterat barn.

    Men jag känner mig vilsen i hjärtat. Nu står jag med ett ben hos sjukhuset och ett ben i adoptionssvängen. Hur tänkte ni när ni släppte tanken på det biologiska och bara körde på adoptionen? Hur mår man bättre?

    Missuppfatta mig rätt, den dagen vi får hämta ett barn utomlands är ju lyckan total. Det är inte barnet i sig jag känner mig vilsen inför utan mer kampen jag tycks förlora. Jag har kämpat SÅ och förlorat. Hur får man hjärtat att känna sig nöjt och tryggt i sitt beslut att adoptera? Hur resonerade ni?

    Väntetiden skrämmer mig så otroligt.

    ....ni som gjort liknande resor vet ju att till slut kretsar allt runt att få ett barn till. Hur släpper man detta och kommer över till "andra sidan"? Den sida man kan känna sig lycklig igen.

    Jag är medveten om att jag har ett barn och bör känna lycka över det och tro mig, det gör jag. Jag kan titta på honom när han sover och börja gråta. Han är oändligt älskad.

    Jag är bara så trött på att vara ledsen i själ och hjärta och undrar om nån funderat på samma sak och kommit på en väg till "ro".

    Tack

  • Tor 5 feb 2015 15:09 #2

    Hej!

    Tack för ditt svar!

    Jag håller med om att adoption säkert är ett underbart sätt att bli förälder på. Dock kan jag inte tala av egen erfarenhet. Än.

    SN-listan är ju så lång och mångfacetterad så visst är vi öppna för ett barn med speciella behov men jag tror inte vi är så öppna så vi "tjänar" tid på det. Att barnet haft en deprimerad mamma gör det ju till ett "SN-barn" samtidigt som HIV också gör det och det är ju väldigt olika saker. Du vet ju såklart det. : ) Jag bara tänker högt.

    Jag hade hoppats på några fler svar för jag misstänker att många harvat i fertilitetsträsket samtidigt som man börjar planera för en adoption. Men jag kanske har fel. För mig känns det tungt att släppa.

  • Tor 5 feb 2015 17:12 #3

    Men du, du har ju, som jag förstår det, ett biobarn och ett adoptivbarn.

    När man går på föräldrakursen får man höra rätt mycket om vilka komplikationer det kan bli och vilket barn som kommer känna sig mest älskat osv.

    Hur har du upplevt vardagen med barn från "två håll"? Får man fråga vad det är för ålder på dina två och hur gammal det första barnet var när det andra kom?

    Jag kan inte tänka mig att det inte kommer gå bra. Mest bara nyfiken nu när du svarade. : )

  • Sön 8 feb 2015 09:06 #5

    Tack för ett klokt svar Stimpan!

    Jag tycker det är nyttigt, för mig, att höra hur andra resonerar för jag har blivit så insnöad. Jag har alltid tänkt att två barn och en hund blir toppen och det vore bra om de inte har FÖR stor åldersskillnad så de inte växer upp som två ensambarn. (Absolut inget fel på ensambarn men min önskan har alltid varit sådan. ) Jag har ju "bara" varit gravid och aldrig adopterat. Jag vet hur överväldigande lycklig jag var när jag plussade (insemination) och skapade verkligen band med barnet i magen. Jag har så innerligt velat uppleva det igen!

    Att adoptera innebär säkerligen exakt samma lycka men jag vet ju inget om det. Jag har ju aldrig adopterat. Att släppa tanken på att bli gravid för något som är okänt för mig är svårt. Genom hela mitt liv har jag satt upp mer eller mindre svåra mål och märkt att jobbar du hårt kan du uppnå vad som helst. Plötsligt är det inte så. Jag har svårt att "ta in" att jag jobbat hårt men inte uppnåt det jag vill.

    Men det verkar klokt att ta väntan i etapper. Jag tror jag kommer må bättre när våra papper är klara. Liksom när längtan efter ett syskon väller över en kan jag hålla fast vid att vi faktiskt väntar barn. När det väller över mig nu är det som ett öppet hav. Vi är ju "bara" i slutet av vår medgivandeutredning.

    Jag ser också adoptivbarn överallt. Det kanske är ett gott tecken! ; )

  • Lör 14 feb 2015 08:13 #9

    Tack för svaret bioadopt!

    Ja jag kan inte påstå att jag är något annat än novis när man försöker tänka sig in i vilka sn man tror sig klara av och inte. Tycker det känns svårt att "välja" och alla tänker så himla olika så det är också nyttigt att ta till sig.

    Det här med att ha ett barn från både magen och adoptivsvängen känner jag egentligen ingen oro över. Som du säger tror jag det blir. Att man älskar dem lika mycket. Däremot känns det som att föräldrakursen pekade på många problem med just den kombinationen och det känns inte "rättvist". Jag har två adopterade vänner som växt upp med biologiska syskon och de har aldrig upplevt det som att det varit skillnad på barnen eller på hur mycket föräldrarna älskade dem.

    Man tänker och tänker men eftersom man inte VET förrän man väl är i situationen så blir det mest att det snurrar i huvudet. Precis som med allt man inte har koll på : )

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll