Stämd på vårdnad och umgänge

Han har aldrig träffat henne. Det är väl bäst att ta det lugnt i början med tanke på hennes låga ålder och tykänslighet för andra människor? Dessutom, kan de döma ut kontaktperson flera gånger i veckan trots att de aldrig träffats? Vart är barnets bästa i det? Det är ju bara till pappans fördel låter det som. Det är för övrigt HAN som vägrar träffa MIG.

Jag vill absolut medverka till umgänge och inte motverka. Jag vet att han kommer få igenom umgänge och det är jättebra och någonting jag vill också, att vår dotter ska ha en bra relation till sin pappa. Det är för övrigt han som inte viljat vara delaktig, och som inte viljat ens prata med mig. Varför? Jo, för att han slog mig och jag lämnade. Han är ingen människa som slår egentligen och ingen våldsam person men det hade varit dåligt väldigt länge, mycket uppbyggd ilska. Jag hade lämnat även om han inte slog mig. Hur som helst har han inte sagt ett ljud (jag har hört av mig till honom och skickat bilder mm men har aldrig fått svar) förrän nu då han stämt mig. Han kommer heller inte gå med på samarbetssamtal då han absolut inte väl träffa mig eftersom jaa, jag lämnade honom. Trots allt det här vill han ha gemensam vårdnad och umgänge 2h/v UTAN mig. Kommer TR verkligen sätta en 8 månaders bebis i ett rum med två okända människor två gånger i veckan? Har jag inget att säga till om? Hon kommer att må så dåligt av det. Visst, han är pappa men det vet inte våran dotter än, hon känner inte honom och då vill jag börja försiktigt, jag vill inte att hon för en sekund ska må dåligt eller känna sig otrygg... jag vill att hon ska ha en god relation med sin pappa men inte till varje pris. Ska vi behöva anpassa oss efter honom och hans vilja? Det är väl ändå han som ska anpassa sig efter våran dotter, svälja sin stolthet och komma och hälsa på i hennes hem och ta del av hennes vardag? Nej, dra in massor myndigheter i det hela och slösa deras tid bara för att han är långsur. Jag blir så trött!! Det känns inte alls som att det är våran dotter som är i centrum, utan han.. han ska komma precis som han behagar och bara kräva massor saker. Han tänker bara på sig själv och det är därför jag vill begränsa umgänget till en början.

Det verkar som att ingen läst mitt inlägg om att HAN inte viljat ha med oss att göra! Jag har kontaktat honom men han har skitit i oss. Jag har bjudit över honom och han har totalignorerat det. Varför blir jag beskylld för att ha hållt honom utanför?? Lägg ner nu, snälla. Jag skrev här för att få råd och hjälp för jag har ångest över att sätta min dotter ensam i ett rum med två okända människor, det kan inte vara bra för något barn. Inte för att bli synad som person, dömd, utskälld och nedtryckt. Men det verkar vara endast såna personer som finns på familjeliv. Jag är ledsen över att de inte kan ha en normal kontakt när jag vet att vi KAN vistas i samma rum. Det här är bara dumheter.

Hej! Tänkte bara uppdatera er angående hur det har gått.

Bevis lades fram, konversationer och dokumentationer. Bakgrundshistoria. Båda lade fram förslag och argument. Pappan lade fram att han INTE ville ha umgänge hemma hos mig, utan på en neutral plats och UTAN mig, med umgängesstöd som sagt 2 timmar/vecka och även gemensam vårdnad. Jag lade fram att 2 timmar kändes långt till att börja med och föreslog 1 timme i veckan med umgängesstöd på en neutral plats eller hemma hos oss, MED MIG och även fortsatt ensam vårdnad. Domstolen såg BARNETS ENSKILDA BEHOV och dömde till EN HALVTIMME/VECKA MED MAMMAN (mig) OCH UMGÄNGESSTÖD I FAMILJERÄTTENS LOKALER OCH FORTSATT ENSAM VÅRDNAD TILL MAMMAN.

Så fel man kan ha (ni). Jag är inte hämndlysten mot pappan. Men jag tänker på min dotter som är TYKÄNSLIG. Hon har inte ens klarat av en halvtimme. Inget tillfälle har blivit längre än en kvart innan hon blivit så ledsen att hon kräkts. Hon är helt normal, men hon är ett KÄNSLIGT barn. Pappan har även svårt att ta hand om henne och kan inte tyda hennes signaler. Han gör inte ens ett försök om jag ska vara ärlig. Ett förslag om en föräldrautbildning har lagts fram av familjerätten vilket han nekat. Och allt det här bara för att han inte vill komma hem till oss och umgås som normala människor, där dottern är TRYGG och faktiskt skulle få en chans att knyta an till sin pappa på ett normalt sätt. Det skulle vara det bästa för henne. Det här är bara ren katastrof. Det blir en så onaturlig situation, pressat och påtvingat på något sätt. Hon känner av det så tydligt och visar MER än tydligt att hon inte vill. Vilket gjort att umgängesstödet varit tvungen att avbryta VARJE gång.

Jag försökte få honom att förstå, jag bjöd över honom och försökte för jag ville att han och dottern skulle umgås, leka, knyta an. På en plats dottern är trygg. Men han nekade det totalt och stämde mig istället, han drog in myndigheterna och det här är resultatet. Ren katastrof.