Stämd på vårdnad och umgänge

Han har aldrig träffat henne. Det är väl bäst att ta det lugnt i början med tanke på hennes låga ålder och tykänslighet för andra människor? Dessutom, kan de döma ut kontaktperson flera gånger i veckan trots att de aldrig träffats? Vart är barnets bästa i det? Det är ju bara till pappans fördel låter det som. Det är för övrigt HAN som vägrar träffa MIG.

Kontaktpersonen kommer att träffa barnet själv i början (med dig) för att bekanta sig med barnet.

Pappan ska inte träffa dig. Han ska träffa barnet.

Umgänge ofta rekommenderas i början. Precis som när barnet så småningom ska börja på förskolan. En inskolning är mellan en och två veckor. Barnet träffar personalen intensivt i korta perioder i början för att successivt öka. Efter en till två veckor lämnar man barnet hela dagar. Ett liknande sätt kan tillämpas vid uppstart av umgänge. Täta korta umgängen i början och successivt öka. Inom någon månad kan pappan ha kortare umgänge själv och efter ytterligare några månader kan övernattning testas.

Jag skulle ALDRIG lämna ett så litet barn på förskola.

"Går oftast väldigt bra" - är det även om barnet skriker och gråter sig hes när mamman eller pappan lämnar? - För mig är inte en sådan reaktion synonymt med "går väldigt bra".

Mitt barn började på förskola strax innan fyra års ålder. Tack för kaffet!

"Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ?Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över? säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en
inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder."

Jag vill absolut medverka till umgänge och inte motverka. Jag vet att han kommer få igenom umgänge och det är jättebra och någonting jag vill också, att vår dotter ska ha en bra relation till sin pappa. Det är för övrigt han som inte viljat vara delaktig, och som inte viljat ens prata med mig. Varför? Jo, för att han slog mig och jag lämnade. Han är ingen människa som slår egentligen och ingen våldsam person men det hade varit dåligt väldigt länge, mycket uppbyggd ilska. Jag hade lämnat även om han inte slog mig. Hur som helst har han inte sagt ett ljud (jag har hört av mig till honom och skickat bilder mm men har aldrig fått svar) förrän nu då han stämt mig. Han kommer heller inte gå med på samarbetssamtal då han absolut inte väl träffa mig eftersom jaa, jag lämnade honom. Trots allt det här vill han ha gemensam vårdnad och umgänge 2h/v UTAN mig. Kommer TR verkligen sätta en 8 månaders bebis i ett rum med två okända människor två gånger i veckan? Har jag inget att säga till om? Hon kommer att må så dåligt av det. Visst, han är pappa men det vet inte våran dotter än, hon känner inte honom och då vill jag börja försiktigt, jag vill inte att hon för en sekund ska må dåligt eller känna sig otrygg... jag vill att hon ska ha en god relation med sin pappa men inte till varje pris. Ska vi behöva anpassa oss efter honom och hans vilja? Det är väl ändå han som ska anpassa sig efter våran dotter, svälja sin stolthet och komma och hälsa på i hennes hem och ta del av hennes vardag? Nej, dra in massor myndigheter i det hela och slösa deras tid bara för att han är långsur. Jag blir så trött!! Det känns inte alls som att det är våran dotter som är i centrum, utan han.. han ska komma precis som han behagar och bara kräva massor saker. Han tänker bara på sig själv och det är därför jag vill begränsa umgänget till en början.

Det verkar som att ingen läst mitt inlägg om att HAN inte viljat ha med oss att göra! Jag har kontaktat honom men han har skitit i oss. Jag har bjudit över honom och han har totalignorerat det. Varför blir jag beskylld för att ha hållt honom utanför?? Lägg ner nu, snälla. Jag skrev här för att få råd och hjälp för jag har ångest över att sätta min dotter ensam i ett rum med två okända människor, det kan inte vara bra för något barn. Inte för att bli synad som person, dömd, utskälld och nedtryckt. Men det verkar vara endast såna personer som finns på familjeliv. Jag är ledsen över att de inte kan ha en normal kontakt när jag vet att vi KAN vistas i samma rum. Det här är bara dumheter.

Föräldrar har ingen jävla rättighet till sitt barn, det är barnet som har rättighet. Läs på lite, det är pinsamt att du skriver sådär i en tråd när du uppenbarligen har noll koll.

Du har uppenbarligen fel, stå för det istället för stt försöka slingra dig. Läs Griseknoen35's svar.