Jag skäms över att vara ensam

Har du inga intressen?

Nej, andra tycker inte att du är en loser! De har bara snappat upp att du lever lite annorlunda än dom, och de är nyfikna på dig. Det betyder inte att de tycker du är en loser! Det är en etikett du sätter på dig själv just nu, och det ska du absolut inte göra. Det är inget fel med att vara som du. Om du känner en stark önskan att förändra din situation så är det en annan sak, men det kan du åstadkomma. Om du är nöjd med din tillvaro precis som den är så är även det ok. Du kan berätta om dina strandpromenader.

Jag skäms också för att jag är ensam. Jag brukar ljuga för mina jobbarkompisar att jag gjort saker på helger och semester och jag vet inte om de går på det. Det är inga konstiga saker jag säger utan jag säger att vi har varit ute och ätit eller varit på bio och sådant. Men jag tror att de har sett igenom mig för det har hänt att de har bjudit hem mig på nyårsafton eller att komma på midsommarfest. Då skäms jag så mycket för att vara ensam att jag ljuger igen och tackar nej och säger att jag redan är bortbjuden. Jag är inte bortbjuden, jag sitter ensam hemma som vanligt. Enda vettiga är att tacka ja när de bjuder nästa gång men jag skäms för mycket för att vara en sådan där som är ENSAM!

Politiken är mitt intresse. Tyvärr har jag scenskräck och kan inte prata på scen. Testade det nu inför valrörelsen och det gick inte så politiken är tyvärr inget jag kan lyckas med.

Jag känner igen mig! Jag är också väldigt ensam och tycker det är lika jobbigt varje gång när någon frågar om helgen eller liknande. Ibland händer det till och med att jag hittar på något bara för att ha något mer intressant att svara när folk frågar. Det känns bättre då, iallafall för stunden. Något tips har jag tyvärr inte men vad har du mer för intressen? Finns det ingen på ditt jobb som du skulle kunna börja umgås med? 

Bestäm att du gör något varje helg, så att du har något att berätta om. Man kan faktiskt gå på restaurang, bio, teater, museum osv. ensam också. Jag tycker inte det är speciellt smart att ljuga om att du har sällskap. Förr eller senare blir du "fast" och DÅ ger du ett looser- intryck.

Det är inte ensamheten i sig som är det skamliga i andras ögon, utan det att du skäms för den och ljuger om den.

Tacka aldrig nej till inbjudningar. Det är ju inte riktigt klokt, att du först är ledsen över att inte ha någonstans att gå. Så får du en inbjudan så att du slipper sitta ensam, men tackar nej för att du inte redan hade fått en annan inbjudan???? Var glad över att du har snälla jobbkompisar i stället. Se saken ur deras synvinkel; du sårar dem och talar om för dem att deras sällskap inte är värt något genom att tacka nej.

Bjuder du någonsin igen? Det brukar man göra, även om man har tvingats tacka nej. Speciellt om du har tackat nej flera gånger borde du verkligen ta initiativet till att bjuda igen, inte minst för att leva upp till den bild du vill att de ska ha av dig.

Det måste väl gå att vara aktiv inom politiken utan att stå på en scen och prata? Har du något uppdrag, eller är du bara passivt med? Säg att du gärna vill ha något uppdrag, men inte ett som innebär att du måste tala inför publik. Min erfarenhet är den att de bästa vännerna hittar man bland dem som man jobbar tillsammans med för att uppnå något.

Men även med scenskräck kan du väl gå på möten och engagera dig och hitta likasinnade att umgås med?

Det gör jag, går på varje möte jag kan. Däremot så var ju mitt mål att bli en toppolitiker, men det kommer ju inte att hända nu.

Klart att du kan bli - om du går in för det. Vissa har svårare för att uppträda och tala inför publik. De flesta känner viss nervositet inför det, åtminstone i början. Med vana kommer också säkerhet. Så träna, träna, träna. Har du intresse i politiken och brinner för det så gissar jag att det blir lättare för dig också. Du har något att säga så säg det.

Med allt gäller att genom träning och erfarenhet så blir det lättare. Ge dig inte.

Jag led av scenskräck när jag var ung och hade jätteproblem när jag läste på universitetet och tvingades tala inför alla. En gång kissade jag t.om på mig av nervositet när jag stod där. Och om jag överlevde det, och dessutom lyckades minska scenskräcken gradvis genom att försöka igen och igen och till sist bli av med den nästan helt, då kan du övervinna det också.

Ja du kanske har rätt, jag hoppas det. Tyvärr löser det ju inte mina andra problem i livet men då kommer jag ju ha någonting iallafall.

Tycker du mest att det är jobbigt att du tror att folk dömer dig(vilket dom kanske inte gör) eller att du känner dig ensam?

Jag har märkt att jag trivs bra med att göra saker själv, eller i vart fall att vara mer för mig själv än andra brukar vilja.

I vilket fall är det nog bäst att börja med sig själv, eller hur tänkte du; göra saker bara för att visa omvärlden att du inte är en loser?

Jag har varit ensam i fler än tolv år inte fan lipar jag för det eller bryr mig ........och skäms inte heller skulle skämmas mer att springa runt med falska vänner tex , nja sånt funkade inte för mig tex.

Men du gräver din egen grav ju. Tror du att värden tänker att alla deras gäster som tackat ja är ensamma? Skit i vad folk tror och tacka ja! Och sen har du kanske ett eget kompisgäng så du slipper hitta på saker. Jag är också ensam, men mig bjuder ingen. Jag är inte så bra på att själv bjuda till men kommer försöka göra det framöver.

Tänk så bättre ensam en med låtsas vänner sen finns ju viktigare saker än vänner på vänner på vänner....