Måste "bo" hos svärföräldrarna som går mig på nerverna

Måste skriva av mig lite frustration nu känner jag, förlåt på förhand!

Jag och min sambo (vi är 27 och 28 år) har blivit tillfälligt bostadslösa efter att vårt kontrakt på lägenheten gick ut för en månad sen och inflyttning på lägenheten vi köpt inte är förrän i april. Då mina föräldrar båda är döda och alla våra kompisar och bekanta bor litet så har vi bestämt att bo hos min sambos föräldrar de månader som är kvar nu.

Men det börjar redan bli helt oöverkomligt. Har alltid tyckt att mina svärföräldrar är väldigt trevliga och rätt... pratsamma, men aldrig tänkt på det som ett problem. Inser nu att det är för att jag bara träffat dom korta stunder och alltså inte behövt dela en vardag med dem, för att bo med dem är minst sagt jobbigt.

Vi bor i deras gäststuga på tomten men då den inte har kök eller kylskåp får vi gå in till dem för att kunna äta. I början gick det okej men på senare tid har de börjat prata nedsättande till mig, ungefär att "jaha sitter du där inne och isolerar dig hela dagarna, det är såna som du som förstör samhället med att bara glida runt" (jag jobbar 25% som barnskötare och studerar resten av tiden till förskollärare men de tycker inte dem inte är någon riktig sysselsättning) eller "jaha vad upptagen du är som inte kan komma in och äta mat med oss andra, nu fick vi ju vänta och maten blev kall" när någon ropat att det är mat medan jag står i duschen och då kommer några minuter sent till middagen. Hela tiden är det småsarkastiska kommentarer och värst var det nu i veckan när jag var sjuk - då tyckte dem att jag "låtsades" för att slippa göra någonting och var lat. Sambons mamma ringde till och med en vän till deras familj som är läkare för att han skulle "kolla" om jag verkligen var magsjuk. Det känns seriöst som att de behandlar mig som jag är tio år, fast jag betalar för att bo där och har sagt att jag och min sambo VILL och SKA köpa och laga vår egen mat. Ändå ropar dem när det är middag, vill att vi ska sitta inne och fika med dem varje kväll och tycker vi ska upp vid 8 och äta frukost på lördagar. Gör vi inte det är vi lata, otacksamma eller psykiskt instabila som isolerar oss.

Det börjar gå mig så otroligt mycket på nerverna, jag är en vuxen människa liksom! Visst, mina svärföräldrar är verkligen inte hemska - långt ifrån - men jag känner ändå att det är lite jobbigt. Min sambo tycker dock att det är helt okej, men det är mest för att det är mig dem pikar.

Vad ska jag göra? Skaka av mig allt och bara stå ut? Eller överdriver jag? Är det någon annan som har erfarenhet av (att vara hos) småjobbiga svärisar?