Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

För oss skiljer det sig massor.
Vi har inte mat hemma för fem de veckor vi är barnfria. Vi har inte ens livsmedel de kan äta, med anledning av diverse allergier.
Vi jobbar och tränar mer våra barnfria veckor.
Vi lägger mer tid på vår vuxenrelation.
Vi lägger mer tid på att träffa våra barnfria vänner.
Vi är hemma extremt mycket mindre.

Alla barnen är alltid välkomna hem. Även på pappa/mammas veckor.
Men, de får kommunicera med dem deras ändrade planer berör.
Vill de äta middag hemma hos mig så ska det vara förankrat hos deras pappa så inte han står där med en färdiglagad middag och inga ungar. Ska de sova hos pappa så är det dit de åker efter festen, om de inte har kommit överens med oss om något annat innan.
Och på alla år vi har haft vv, så har detta aldrig skapat något som helst problem.
För alla inblandade har samma inställning. Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.

Jag skulle aldrig acceptera springande hos pappan de veckor som är mammaveckor. Då skulle de få lämna nyckeln här då de lämnar för hennes vecka. Alternativt att du skaffar en låskedja och låser dörren inifrån så de inte kan komma in. Då lär de förstå piken. Varannan vecka skulle jag vilja ha min egen tid, mitt liv och kunna få vara avslappnad i mitt eget hem. Skulle inte det accepteras skulle jag flytta och leva som särbo. Jag gillar inte barn och skulle då hellre leva ensam. Alternativt att mannen kör på samma linje (varför vill inte mamman ha dem på sin vecka??) och är hård mot barnen. Mammas vecka = de är hos mamman, pappas vecka = de är hos er. Nej stå upp för vad du vill eller så får han leva ensam med barnen springande som de vill. Jag ryser bara vid tanken att leva ett så fasansfullt liv.

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

Men egentligen spelar det ingen roll vem som äger huset. Ska man bo ihop så måste båda ha lika mycket att säga till om i hemmet.
Hon kan aldrig hindra barnen från att komma dit, MEN hon kan välja att strunta i dem och bara sköta sig själv. Tex bara laga mat till sig själv osv. 
Tycker hon det är jobbigt att han inte vill ha ett strukturerat umgänge så kan hon välja att flytta.

Det är inte alls konstigt att många barn bete'er sig som kungar och drottningar i dagens samhälle då de verkar få styra sitt och andras liv fullt ut samtidigt som de får höra att dom har minsann rätt för att dom är nummer ett.

Det bör väll finnas något slags mitten det är väll inte bara svart eller vitt?

Vi har som sagt talat om för bonus att du är välkommen hit när du vill men du får ringa före.

Det är inte bara att slinka in utan det krävs att de vuxna ändrar sitt om bonus ska komma hit.

Många barn har också ett krav att få 100% uppmärksamhet plus en vuxens närvaro det kan även gälla tonåringar som vill ha full fokus.

Om vissa föräldrar kunde släppa taget där redan så att det blir en normalitet dvs inte många barn i en kärnfamilj som kräver att sitta på piedestal.

Men visst det kanske ändrar sig om barnet kommer varje dag?