Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag kan förstå att du inte vill ha dem inklampandes när som helst när du förväntar dig att vara själv.

Ditt sätt att uttrycka dig hoppas jag innerligt är för att du är grinig eller vill provocera.

När man blir tillsammans med någon som har barn får man köpa läget som det är lite grann. Självklart ska man också ha en bestämmande rätt i sitt eget hem MEN har personen barnen på heltid så VET man det och får fatta sitt beslut om ihopflytt eller inte utefter det. Nej, man kan inte veta hur satans jävla asjobbigt det kan vara att bo med någon annans barn innan man gjort det själv, men upplever man att det är jobbigt när man provat på får man tillsammans med sin partner se om man kan komma på en lösning. Kan man inte det får man separera eller bo som särbos.

Att mamman flyttade närmare var ju kanonbra, för barnens skull. Men tänk om hon flyttar igen då? Då kanske barnen behöver bo på heltid hos er igen och det har du ingen rätt att neka. Du kan bara neka att själv vara deltagande i det och flytta. Detta är sånt du måste ta med i beräkningen innan du skaffar barn med den här mannen. Du kommer att kunna förstå hans känslor för sina barn bättre när du själv får barn, risken är dock, vad jag tror baserat på vad och hur du skriver, överhängande att du tycker än mer illa om att han hans barn där då.

Men de barnen är hans barn precis lika mycket som ert gemensamma barn kommer att vara.

Vill du att de ska ringa innan de kommer hem måste du ju ge ett bra skäl till det. Här tex skulle makens barn riskera att kliva in mitt i en sexakt i köket som exempel. Eller klampa in mitt i en naken solodans utförd av mig medan jag gör mig klar för jobbet eller liknande. Jag gillar nämligen att gå naken tills jag torkar efter dusch men kan ju inte göra det när makens barn är här. Ibland har vi också planer som inte innefattar hans barn. Middag för två tex. Myskväll eller en samtalskväll där vi tar upp allt sånt som är viktigt, prat om framtiden och drömmar inför den osv.

Min man har dock inga problem med att ha regeln att man ringer innan man kommer hem, om man inte är väntad hemma. Det är både för min skull, för att jag ska kunna känna mig helt fri här hemma när jag har all anledning att tro att ingen annan än jag och maken ska vara hemma. Men även för att inget av barnen ska kunna säga till mamma: Jag drar till pappa och sen dra iväg på egna äventyr som de eg inte inte har lov till. Därav att kravet på att ringa innan finns och emellanåt rings det till den andra föräldern och frågas om det stämmer att barnet ska till 'fel' förälder under veckan.

Inget barn kan alltså utnyttja det faktum att de har två hem. Jag får känna att jag är fri att göra vad jag vill när ingen bonus ska vara hos oss osv. Vill dock påpeka att vi inte skulle säga nej bara för sakens skull, men det måste vara helt ok att säga att nej, i kväll passar det inte utan sura miner eller utan att bonus känner sig bortstött. Ett barn som uppfostras av två kärleksfulla föräldrar känner sig inte bortstött utan förstår och inser att även vuxna måste få egentid ibland, då blir de gladare och vilket barn önskar inte sina föräldrar det? OM det nu mot förmodan skulle vara kris så skulle givetvis en middag eller myskväll få stryka på foten, men det vet bonus mycket väl så där är det ingen fara.

" Här tex skulle makens barn riskera att kliva in mitt i en sexakt i köket som exempel. Eller klampa in mitt i en naken solodans utförd av mig medan jag gör mig klar för jobbet eller liknande. Jag gillar nämligen att gå naken tills jag torkar efter dusch men kan ju inte göra det när makens barn är här".

Behovet av att gå runt naken eller ha sex i köket eller på hallgolvet brukar ofta tas upp som ett exempel på varför man inte vill att mannens barn ska dyka upp oannonserade. Undrar hur man gör när man lever permanent med sina barn. Måste de ringa först och höra om kusten är klar innan de kan komma hem?

Du tror inte att det kan vara så att det ni kommer med är så upprörande att folk reagerar starkt, snarare än att "argumenten tryter". För hur mycket kan man argumentera för något som rimligen borde vara helt självklart: att även "hans ungar" är en självklar del av familjen, och inte något som man tyvärr måste stå ut med varannan vecka.

Många här inne, framför allt ts, har uttryckt sig som att barnen är andra klassens familjemedlemmar. Att hemmet är till för den riktiga familjen, och att de är bara på besök varannan vecka.

Jag tycker att det är mycket sällan som någon av er lyckas vara trevlig och då verkar det mest ske av misstag, så jag håller inte med dig om din analys. Ni är ett underligt gäng människor och jag förstår varför så många av er inte får er livssituation att fungera. Det tog inte många dagars medlemskap här innan det blev uppenbart. Tyvärr fortsätter väl den negativa spiralen, för det blir väl antagligen inte så bra människor av de barn ni handskas med heller. 

Ja, vilken OTROLIG lyx för bonusbarnen!

Hatta mellan två ställen, släpa grejor emellan och köpa att just den saken de behövde blev kvar på andra stället.

Tycker att TS och andra bonusmammor med samma åsikt ska skaffa en övernattningslägenhet så har de också TVÅ hem och kan välja att lyxa runt nakna i sin ensamhet när de vill utan att andra familjemedlemmar kommer och stör.

Problem solved...

Jag är en styvmamma och jag hatar ordet. Styvmamma låter som en elak tant som man läser om i sagoböcker. Min killes ungar behöver ingen styvmamma heller, de har en alldeles riktig mamma som är en fantastisk mamma och människa. För ungarna är jag Ivonne, inte styyyyyyvmamma. Jag hjälper gärna till och stöttar så gott jag kan och får. Nu till saken! Om man inte kan finna sig i att ens partners barn tar plats ska man nog tänka över om man ska leva tillsammans. Min kille har sina ungar 14 dagar i månaden men det händer ibland att de tittar över ändå för de bor så nära. Jag tycker att de där spontanbesöken är roliga och jag ser ju hur glad min kille blir och det kan jag bara också bli glad för. Min kille är ju deras pappa! Ungarna kommer alltid först, det tycker jag är självklart men det beror kanske på att vi har lyckats skapa en bra balans i umgänget.

Ordet "Styvförälder" fanns i ts rubrik, därför berättade jag hur jag ser på ordet. Per definition är jag styvmamma, men jag är Ivonne för barnen, som jag skrev. Hyser jag agg mot rollen? Som jag ser det, vilket jag skrev också, är att vara stöd och kunna hjälpa till när jag kan och får. Tycker också att det framgår tydligt att jag har en positiv inställning till barnen. Du vill inte förstå. Eller hur? Eftersom barnen har en mamma och en pappa är det de som har bestämmanderätt och huvudansvar vad gäller barnens fostran. Jag ställer med glädje upp med att hämta och lämna barnen i skolan och på fritidsaktiviteter, jag hjälper dem med läxorna om de vill, om de är sjuka pysslar jag om dem, jag tröstar om de är ledsna och kramar, kramar och kramar dem så ofta jag får tillfälle. Verkar jag hysa agg mot min roll då?

[/

Har bara talatnutifrån mig och vad jag tycker.

Jag förstår inte hur man kan bara förälder bara på vissa dagar. För mig är det du skriver märkligt både ur barnperspektiv och föräldraperspektiv.

För mig skulle det aldrig uppkomma att det "inte passade" för mig att mina barn kom hem. Vi har lite olika syn o sätt, och det får man ha.