Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag skulle inte kunna säga till mina barn att dom bara får vara hemma varannan vecka..( bor ihop med deras pappa.)

Jag kan /vill inte heller säga det till mina bonusbarn. Tvärtom har jag själv sagt till dom att dom alltid är välkomna hem. (Noga med att säga hem!)

Min största rädsla är att dom inte ska känna sig hemma.

Som förälder har man barn varje dag och att då neka en förälder att vara det vv ät ju absurt.

Kan förstå ditt problem också ts, för det är inte dina barn. Men då får ni nog vara särbo.

Din sambo är pappa varje dag och självklart vill han att deras hem alltid ska vara öppet för dom.

Det kanske inte är jätte enkelt att ordna barnvakt på 10 min?

Vad då pappan som barnvakt? Man är väll inte barnvakt åt sitt eget barn.

Så du menar att barnet kommer hem till er utan att höra av sig då visar det sig att ni ska bort eller få folk hem.

Då ringer du till pappan (där barnet har sitt boende denna vecka) för att höra om han kan vara barnvakt?

Det kanske inte är jätte enkelt att ordna barnvakt på 10 min?

Vad då pappan som barnvakt? Man är väll inte barnvakt åt sitt eget barn.

Så du menar att barnet kommer hem till er utan att höra av sig då visar det sig att ni ska bort eller få folk hem.

Då ringer du till pappan (där barnet har sitt boende denna vecka) för att höra om han kan vara barnvakt?

I en kärnfamilj så skaffar man barnvakt.

du har alltså aldrig nogonsin varit på bio utan barn, på restaurang? Aldrig lämnat huset utan barn förutom när du skall arbeta? Allvarligt?

Jag svarade på ett inlägg där det tydligen var tragiskt att överhuvudtaget planera in ngt utan barnen...

jag vet inte vad du det är du anser att jag råder till? Jag har skrivit att barnen kan höra av sig och checka av om det funkar att komma.

Förklara gärna vilken metod jag propagerar...

Jag tror ärligt talat att det riskerar att uppstå mer problem om ett barn får lära sig att komma och gå utan kommunikation, hänsyn och en smula planering. Att uppmana till DET anser jag är betydligt värre än att uppmana till att man har en dialog med alla inblandade.

Menar du allvarligt att din dotter skulle må bättre om hon istället för att kolla av bara dök upp hemma hos sin pappa och DÄR fått veta att det inte funkar att hon kommer dit eller att hon av ngn anledning inte är välkommen.

Min bonus är alltid välkommen hit men av flera olika anledningar anser vi att det är bra att hon hör av sig först. Bland annat så är vi inte alltid hemma. Vi vill inte heller att det skall finnas möjlighet att utnyttja "jag sover hos pappa" när hon egentligen sticker iväg på tex fest....

Jag förstår faktiskt inte hur det kan vara en katastrof att lära sig att höra av sig när man ändrar planer. Det är liksom inte enbart för att slippa traska in när mamma o hennes kille har sex utan en massa praktiska saker bakom. Inte minst att man lär sig visa hänsyn..

Säger du aldrig nej, vi är inte hemma ikväll? Är du hemma varje sekund du inte är på arbetet? Är du ok med att inte veta var dina barn sover någonstans. Varför de inte kommer hem? Antar du vara att de sover hos pappan eller vill du att de hör av sig om de inte kommer hem som planerat?

Om min bonus skall komma en fredag kväll och hon aldrig dyker upp så blir både jag och hennes pappa oroliga. Det kan ha hänt ngt.. vi tar inte för givet att hon fått ert infall och åkt hem till sin mamma istället utan vi hade naturligtvis kollat upp vad som hänt. Vad hon är.

Hade du inte gjort det?

Fy fan vilka vidriga föräldrar många av er här, är.
Och alla styvföräldrar som håller med trådstartaren.

skit, hade skrivit världens längsta svar och så försvann det :( får skriva mer någon annan dag. Men summa summarum

1. mina barn har aldrig sprungit vind för våg, vi kommunicerar förälder-barn-förälder, troligtvis mer än i de flesta familjer. Vi hade VV och den som hade barnen hade ansvar för att meddela om dom åkte vidare, även om barnen sa att dom meddelat mig. Så dom kunde inte smita undan.

2. Mina barn klarade av att vara själva och laga lite mat från 12 års ålder så det blev aldrig panik om vi var borta några timmar. Sov vi borta så visste dom om det innan, men oftast så var dom med då (fördelen av att inte vara låst är att det är helt ok att låna barnen på "fel" vecka.

3. Min dotter hade mått bättre av att vara välkommen hem till sin pappa, att behöva meddela var bara en bisak, det var värre att hon ganska ofta fick nej utan orsak. (som att det inte fanns mat fast hon redan hade ätit)

4. Jag har facit i hand, de är nu tre unga vuxna som alla i deras närhet lovordar, arbetsamma, lojala, pålitliga och trevliga. Så nej, bara för att man lyssnar på barnens behov så blir dom inte odrägliga.

Eran dotter är säkert lycklig och mår toppen med det livet hon lever. Ni föräldrar vet ju också bättre än jag om vad som passar er familj.

Men ärligt så känner jag att jag mår mer dåligt av att läsa när barn har 500% på schemat vecka efter vecka än att en förälder säger att barnet måste ringa innan ankomst.

Barn idag hinner knappt äta och andas pga att de har så mycket att göra.

Jag har aldrig skrivit att de blir odrägliga. Men du påstod att det är farligt (eller hur du uttryckte det) att lära barnen ansvar och kommunikation. Jag hända att jag tror det finns mer faror med att propagera att barnen får komma och gå utan kontroll.

Det är ju jättebra att det fungerat för er. Men för alla fungerar det inte på samma sätt. Min bonus är tonåring och hon hade varken ätit, gått och lagt sig i tid, gjort dina läxor eller kommit upp på morgonen.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vari skillnaden ligger i det du skriver att ni haft - kommunikation - med det jag förespråkar - kommunikation..

Det känns som om du tillskriver mig åsikter jag inte har..

Jo men i vår familj har alla självklart samma värde.

Men nu var det bonusmammorna som diskuterades här o det är ju en helt annat sak.

 

Jag förstår. Det är kanske det som är en del av skillnaden mellan våra olika förutsättningar då. Våra ungar kommer förstås hit för att träffa oss, men de kommer inte enbart hem av det skälet, de kommer främst hit för att de bor här. Jag träffar gärna min man, men jag kommer ju hem även när han inte är hemma eftersom jag bor här. Även om jag och maken inte är hemma så har de rum, grejer och stora delar av sina liv här. De kommer för att de vill vara just här just då, och det har inte alltid med oss vuxna att göra. Det har med dem själva att göra, och för oss känns det bra att de kan tillfredsställa sina egna behov av att själva styra upp sin vardag på det sätt de önskar. 

Är det för att rättfärdiga ens egen skuld som man som separerad förälder gärna håller på och tuggar om att barnen alltid ska komma först osv? Det är ju de själva som misslyckats med att hålla ihop familjen (kanske för att man satsat ALLT på barnen och ALLTFÖR LITE på den vuxna relationen) och att låta barnen få bo på heltid med båda sina föräldrar. Det är alltså de som orsakat barnen den ohyggliga olyckan, sorgen och smärtan att försättas i den situationen.. Var finns barnperspektivet i det? Sedan är det så himla lätt att hitta nya syndabockar att lägga skulden på. Och så kör man med intensiv överkompensering på alla möjliga plan. I stället för att förstå att situationen är en helt annan för deras barn och att det medför nya förhållningssätt och villkor. Det är helt enkelt ett annat sätt att leva på än vad som gäller för kärnfamiljen, framför allt när föräldrarna valt att inleda nya relationer med nya partners. 

Det är ofta bioföräldrarna som gör det hela till en mycket större grej än vad det behöver vara. De projicerar gärna sina egna känslor på barnen, säkert pga skuldkänslor mm. 

Just saying! Särskåda er själva lite grann också.Vill man göra det riktigt enkelt för sig själva väljer man att leva ensam med sina barn istället. 

Men hur mycket du än vill att det ska vara så, så kan du inte styra den uppfostran pappan har i sitt hem. Och om pappan nu har andra fundamentaliska värderingar, som att man ringer och meddelar innan man dyker upp, ska han få tvinga på dig den åsikten? Eller är det bara du som får tvinga på andra dina åsikter?

Vi har till exempel regel att man ska smaka allt, men det man inte tycker om behöver man inte äta. Det gör att barnen ex får lov att plocka bort varm paprika eller svamp. Hos mamman måste dom dock äta upp det dom har på tallriken. Ska min sambo då gå in och försöka styra mammans sätt att agera med sina barn i sitt hem? Eller är det kanske vettigare att bara konstatera att vi tycker olika i dom olika hemnen och det är ok?

Vad bra.

Ni pratar och planerar och ingen kör över varandra.

Barnen får vara med och höra när mamma frågar (kanske) och ni får säkert också komma med ett nej om det behövs utan att någon går i taket och fördömer er.

Barnen får på det viset lära sig att man visar respekt mot varandra i en familj där man tycker om varandra genom att samtala.

Man frågar och man får ett svar.

Ibland blir det som man tänkt och ibland inte.

Man sitter inte bara där när bytesdagen kommer och föräldern frågar när ska du ha skjuts till mamma säger jamen jag ska ju vara kvar här i tre veckor nu har vi bestämt.

Vi är alla andra utom den familj det berör.