Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag är en styvmamma och jag hatar ordet. Styvmamma låter som en elak tant som man läser om i sagoböcker. Min killes ungar behöver ingen styvmamma heller, de har en alldeles riktig mamma som är en fantastisk mamma och människa. För ungarna är jag Ivonne, inte styyyyyyvmamma. Jag hjälper gärna till och stöttar så gott jag kan och får. Nu till saken! Om man inte kan finna sig i att ens partners barn tar plats ska man nog tänka över om man ska leva tillsammans. Min kille har sina ungar 14 dagar i månaden men det händer ibland att de tittar över ändå för de bor så nära. Jag tycker att de där spontanbesöken är roliga och jag ser ju hur glad min kille blir och det kan jag bara också bli glad för. Min kille är ju deras pappa! Ungarna kommer alltid först, det tycker jag är självklart men det beror kanske på att vi har lyckats skapa en bra balans i umgänget.

Ordet "Styvförälder" fanns i ts rubrik, därför berättade jag hur jag ser på ordet. Per definition är jag styvmamma, men jag är Ivonne för barnen, som jag skrev. Hyser jag agg mot rollen? Som jag ser det, vilket jag skrev också, är att vara stöd och kunna hjälpa till när jag kan och får. Tycker också att det framgår tydligt att jag har en positiv inställning till barnen. Du vill inte förstå. Eller hur? Eftersom barnen har en mamma och en pappa är det de som har bestämmanderätt och huvudansvar vad gäller barnens fostran. Jag ställer med glädje upp med att hämta och lämna barnen i skolan och på fritidsaktiviteter, jag hjälper dem med läxorna om de vill, om de är sjuka pysslar jag om dem, jag tröstar om de är ledsna och kramar, kramar och kramar dem så ofta jag får tillfälle. Verkar jag hysa agg mot min roll då?

Det kan vara svårt med ord. Tack till den, vem det nu är, som har kommit på ordet bonusmamma/bonuspappa/bonusbarn. Det är alltid mycket trevligare att säga att man har bonusbarn, för en bonus i livet är ju precis vad dessa underbara ungar har blivit för mig.