Barnen bör vara välkomna i sina hem närsomhelst. Däremot ska de själva inte besluta i vilket hem de ska vistas i. Det ska nämligen föräldrarna bestämma tillsammans. Och när de fattar beslut ska de väga in både barnens behov och sina egna. Om barnen är tillräckligt stora bör de tillfråga sina barn vad de själva önskar och ta det i beaktande innan de fattar sina beslut.
Mer för föräldrastyre med barnfokus tycker jag.
1) Barnen är föräldrarnas ansvar så länge de är omyndiga. Det är föräldrarna som tillsammans bestämmer var barnen ska vistas och när.
2) Barn har sina hem hemma hos sina föräldrar. Barn till separerade föräldrar har två hem (förutsatt att båda föräldrarna har hem och att barnet bor växelvis). Barnet har kvar sitt hem även om de tillfälligt vistas på ett annat ställe. Exempelvis så är ju föräldrahemmet barnets hem även om barnet tillfälligtvis vistas i sommarstugan eller hos mormor under lovet. På samma sätt är pappahemmet fortfarande barnets hem även om barnet för tillfället vistas/bor i mammahemmet.
Oavsett hur många hem ett barn har så är det föräldrarna tillsammans som bestämmer var barnen ska vistas och när. De KAN bestämma sig för att låta barnen komma och gå hur de själva behagar i de olika hemmen. Eller så kan de själva bestämma det. Och så kan de, om de vill, ta barnens egna önskemål i beaktande innan de bestämmer.
I det här fallet tror jag att det bara blivit så att barnen börjat komma och gå som de vill i sina två hem. Jag tycker att deras föräldrar borde ta upp det för diskussion. Trivs de själva med att barnen kommer och går som de vill (och då bör de även ta i beaktande övriga familjemedlemmars önskemål, då som ts)? Och är det ens för barnens bästa att få komma och gå som de vill.
Som jag sagt tidigare tycker jag att föräldrarna i detta fall ska sätta sig ner och diskutera huruvida de trivs med att barnen kommer och går som de vill i sina hem och om det ens är för barnens bästa att tillåtas göra det.
Föräldrarnas viktigaste uppgift nu borde vara att försöka ta reda på hur barnen önskar bo och varför. Och sedan sätta det i relation till vad de tror är för barnens bästa. Därefter måste de också väga in andra familjemedlemmars önskemål (ts önskemål) och praktiska begränsningar (exempelvis arbetstider).
Som exempel är det ju skillnad på om lilla olle alltid oplanerat dyker upp på onsdagar hos pappan om det är på grund av att olles fotbollsträning alltid är på onsdagar och det är närmare hem till pappan från träningen än om lilla olle alltid dyker upp hos pappan när det är dags att städa eller göra läxor hos mamman.
Men om man som bonusmamma frånsagt sig allt ansvar för barnet och pappan inte är hemma dom veckor barnet är hos mamman. Hur gör man då?
Fast jag har aldrig sagt att barnen skall fråga om de får komma hem. Däremot kolla av om det överhuvudtaget fungerar.
Oavsett om hon fixat ansvaret eller inte hade vi ändå velat att hon hört av sig och kollat både med oss och sin mamma. Hur du får det till att be om lov vet jag inte.
Jag har heller inte gett ngt råd till TS utan som jag påpekade tidigare så var inlägget du hakade upp dig på skrivet som svar till en som ansåg att man överhuvudtaget inte fick lov att göra något utan att ha sina barn med sig. Att man aldrig fick ha barnvakt eller säga att just denna gång har vi bokat in annat. Att alltid till 100% vara tillgänglig pm barnen vill ändra sina planer.
Som sagt. Du tillskriver mig saker. var snäll och sluta med det.
1.Får jag lov att komma?
2.Är ni hemma så kommer jag gärna.
Typ.
Det är ganska enkelt - är vi inte hemma så är vi inte. Och hon är inte tillräckligt ansvarsfull för att vara här själv. Men det är liksom inga problem - hon vill inte vara här om vi inte är här.. Dels kan hon inte ta sig hit om ingen kör henne. Dels bor vi alldeles för långt från kompisarna.
Är vi hemma så är hon gärna här - och självklart är hon alltid välkommen så länge det fungerar.
Varken jag eller min man kan klona oss så vad tycker du vi ska göra när vi inte är hemma?
Vi bor två timmars bilväg från mamman, skolan och vänner. Hon har ingen önskan av att vara här ensam eftersom det är så isolerat. Om hon, när hon blir äldre, känner att hon vill vara här mer så får hon gärna det. Vi hade allra helst sett att hon bodde här på heltid och då hade hon haft skolskjuts tex så hon kunnat komma hem efter skolan.
Jag tycker det är intressant att höra också det vuxna bonusbarnets synvinkel och jag förstår det måste kännas hemskt att komma hem till sin pappa och inte känna sig välkommen. För min egen del skulle jag aldrig nånsin visa hur jag känner. Jag har inte heller i sig något emot barnen utan det att inte kunna vara sig själv i sitt hem, inte kunna var avslappnad och lite spänd hela tiden då så att säga för mig främmande personer är i ens hem. Avslappnad och intim är man med de som står en närmast och för mig är det svårt att få den relationen till andra än min partner. Det gäller alla människor i mitt liv. Jag är nog rätt privat som person. Men jag har aldrig visat detta för partners barn. Men däremot skulle jag behöva veta att den andra veckan då är fredad för mig om det inte då är ett akutärende av något slag. Eller att de skulle komma och hämta en väska som de glömt sov...Men att hela tiden leva med att inte veta om de kommer eller inte så det känns hemskt för mig. Givetvis inget jag skulle belasta barn med.
Jag vill komma till att du lägger ett större ansvar på din styvmamma än din egen pappa.