Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Vad jag inte riktigt kan förstå är hur bioföräldrarna kan inbilla sig att allt kommer att vara som förut för deras barn? Det är de som väljer att avsluta den familjesituation som varit grunden för barnen innan separationen. När de väljer att gå isär väljer de även att inleda ett nytt sätt att leva på för deras barn. När föräldrarna sedan väljer att inleda nya förhållanden med nya partners (eftersom de underbara ungarna och kärleken till och från dem uppenbarligen inte är tillräckligt, utan kärleken och närheten till en annan vuxen också är lika viktigt) uppstår även ytterligare nya villkor för deras barn. Varför är det så himla svårt att förstå? Vill man att barnen alltid ska komma i första hand och alltid ha fritt tillträde till ens hem får man väl välja att leva ensam med dem då? Det måste ju vara det allra lättaste för både förälder och barn?! 

Är det för att rättfärdiga ens egen skuld som man som separerad förälder gärna håller på och tuggar om att barnen alltid ska komma först osv? Det är ju de själva som misslyckats med att hålla ihop familjen (kanske för att man satsat ALLT på barnen och ALLTFÖR LITE på den vuxna relationen) och att låta barnen få bo på heltid med båda sina föräldrar. Det är alltså de som orsakat barnen den ohyggliga olyckan, sorgen och smärtan att försättas i den situationen.. Var finns barnperspektivet i det? Sedan är det så himla lätt att hitta nya syndabockar att lägga skulden på. Och så kör man med intensiv överkompensering på alla möjliga plan. I stället för att förstå att situationen är en helt annan för deras barn och att det medför nya förhållningssätt och villkor. Det är helt enkelt ett annat sätt att leva på än vad som gäller för kärnfamiljen, framför allt när föräldrarna valt att inleda nya relationer med nya partners. 

Det är ofta bioföräldrarna som gör det hela till en mycket större grej än vad det behöver vara. De projicerar gärna sina egna känslor på barnen, säkert pga skuldkänslor mm. 

Just saying! Särskåda er själva lite grann också.Vill man göra det riktigt enkelt för sig själva väljer man att leva ensam med sina barn istället. 

Ja, exakt. Och det är väl inte bara förälderns/föräldrarnas nya respektive partners som gör ett aktivt val att ge sig in i relationen, det gör ju också de själva. Alltså får de lära sig att acceptera och respektera att partnern har behov av att deras barn inte kommer och går som de vill (i de fallen det är så att deras partner inte uppskattar det). 

Snacka om att vara EGO!

Var det därför du separerade från barnen mamma? För att du prioriterade era barn före henne? Eller gäller det bara alla andra kvinnor?

Hur tror du att prioriteringarna i väl fungerande kärnfamiljer ser ut? Kommer barnen alltid på första plats och blir alltid prioriterade? Eller tror du att de faktiskt regelbundet får stå tillbaka för att deras föräldrars parrelation skall få utrymme? Utan att för den sakens skull behöva känna sig bortprioriterade? Det är bara så det är, alla behöver plats och tid. Varför skulle det vara annorlunda i en nyfamilj?

Det är ju oftast för att man slutat att prioritera parrelationen som man tillslut inte har något kvar att bygga på... Företaget Familjen AB har dödat 

Jag anser för egen del inte att man nödvändigtvis är en bättre förälder för att man väljer att offra allt i livet för barnen. Vilken förebild blir man då? 

Dessutom bygger du ditt agerande på dina egna erfarenheter, och har svårt att separera det från andra situationer. Kallas projicering, något som otaliga separerade föräldrar sysslar med. Helt i onödan.