Vad är rimligt att barn hjälper sina gamla föräldrar med?

Det beror ju helt på omständigheterna,men kräva nåt av ens barn kan man aldrig göra. Be om hjälp om det går är okey,men inget mer. Bor man långt bort är det omöjligt,har man fullt upp med sitt eget är det svårt,har man egna sjukdomar är det också svårt. Min mamma kommer aldrig få hjälp av mig p.g.a alla ovanstående skäl. Svärmor ringer ibland,men ytterst sällan och ber om hjälp. Hon har två barn till på närmare håll så de kan ju också ställa upp. Dock blir det oftast maken för hon anser att har man inga barn har man inget liv och kan ju definitivt inte ha några planer och då kan man lämna allt på studs och åka till henne!    Värst var det när hon ringde och ville ha hjälp med handling. Vi var ca 35 mil bort och det tog mycket tjat innan hon begrep att vi kunde då inte komma och skjutsa henne!  

Jag tycker varken vuxna barn kan kräva något av sina förälder eller gamla föräldrar kan kräva något av sina barn. Har man en nära relation är det naturligt att man finns där, stöttar när det behövs och bryr sig om varandra, men man måste respektera att både barn och föräldrar har ett eget liv och inte kan förväntas släppa allt för sina föräldrars/barns skull.

Det sagt kommer jag aldrig utelämna mina föräldrar till att sitta ensamma på ett äldreboende eller endast med hemhjälp. Jag kommer alltid finnas där för dem och kan till och med tänka mig att låta dem flytta hem till oss (det samma gäller svärmor). Familjen betyder enormt mycket för mig och mina föräldrar har alltid funnits där för mig när jag behöver dem. Det handlar dock inte om några krav, utan för att vi vill och för att vi bryr oss om varandra.

Det är precis det jag menar. Ett givande och tagande. Att man stöttar varandra genom livets olika stadier.

Det jag reagerar på i många inlägg är den "råa" tonen när någon frågar om hjälp/stöttning, att du inte ska förvänta dig någonting och sköt dig själv/det är ditt eget ansvar. De som svarar så blir ju också gamla en dag och har man den inställningen att inte vilja hjälpa sina barn/barnbarn så kan man inte förvänta sig någon hjälp tillbaka. Tyvärr tycker jag mig läsa många sådana inlägg här på Familjeliv.

Min mamma har ingen rätt att kräva ett endaste dugg av mig, hur många gånger hon hjälpt mig med mina barn kan jag räkna på en hand. Och då har jag varit mamma i 11 år.

Hennes 17 år yngre man kan hjälpa henne. Jag är inte intresserad.

Nu är samtliga 80+ och i ingen behöver hjälp i vardagen. Vi bor samtliga en bit ifrån, vi längst bort.

Vad de själva har sagt är att de inte vill ha sina barn som vårdare.

Mamma har redan börjat kolla in vad för äldreboende som finns i närheten.

Det man kan hjälpa dom med är väl att se till så att de fpr rätt vård.

Det beror ju lite på. Min pappa och hans syster har hjälpt min farmor med väldigt mycket. Pappa har skottat, huggit ved, burit in ved, skött gräsklippning, hämtat post osv. Min faster skötte inre tjänst med dammsugning, annan städning, hjälp med hårtvätt och dusch, lagat en del mat, följt med och handlat (och kört henne och sambon fram och tillbaka på andra ärenden) osv. Men då bodde dom i samma lilla by (det är typ 500 meter till farmors hus från mina föräldrar och halva vägen från min faster till min farmor). Min faster hade precis gått i pension och hade "all tid i världen". Men mina föräldrar och min faster har nog gjort väldigt mycket för henne egentligen. Hon skulle aldrig orkat bo hemma utan (annan) hjälp så länge som hon gjorde utan den hjälp hon fick.

Men som i sambons fall tex så har han 30 mil hem till mamma sin och nästan lika långt till sin pappa. Pappan träffar han en gång om året ungefär. Hjälper inte till med någonting.

Mamma hans träffar vi två eller tre gånger om året och då får hon hjälp med praktiska saker , sånt som annars inte blir gjort. När vi var dör sist byttes det batteri i brandvarnaren och så la sambon en värmeslinga vid ett vattenrör som brukar frysa. Såna saker. Plus att jag brukar laga mat (och gärna så att hon har ett tag efteråt). Mycket mer blir det liksom inte når vi träffar henne så sällan.

Och mina föräldrar bor 65 mil härifrån. Dom träffar jag på deras hemmaplan en gång om året typ. Dom kommer om dom bor kvar inte att kunna få så himla mycket hjälp. Pga avståndet. Och min enda bror bor på andra sidan jordklotet så därifrån kan dom kanske inte heller förvänta sig så mycket. Jag skulle önska att jag bodde närmare mamma och pappa så att man kunde ses mer. Men så är icke fallet. Iaf inte nu.

Ni är ju alla inne på samma tänk som jag.

Jag trodde att det skulle bli "storm" kring denna frågeställning att man givetvis alltid hjälper sina gamla föräldrar och visar dem respekt oavsett vad de har gjort just för att de är gamla, är dina föräldrar och har byggt upp detta samhälle.

Varför visas det ingen respekt för den omvända frågeställningen: Vad är rimligt för en mor-, farförälder att hjälpa sina barn/barnbarn med? Varför kastas det skit till de som ställer denna fråga och inte tvärtom?

Jag anser att man hjälper sina föräldrar om de föräldrarna har behandlat en bra. Man behöver inte göra vad som helst men om man hälsar på dem så gör man lite småsaker de behöver och om det är något viktigt som sjukhus eller annat åker man dit så länge det inte är för långt.

Svår fråga, spontant vill jag ju ställa upp. Har ej heller små barn som hindrar den dagen det blir dags. Om det inte krockar med barnbarn, vill säga. Men samtidigt måste ju kraven vara rimliga. Jag vill inte slita ut mig på ett gammalt stort hus med trädgård för att de inte vill flytta till lägenhet ex.

Man kan inte kräva nånting. Det finns hjälp att få på annat håll.