Vad är rimligt att barn hjälper sina gamla föräldrar med?

Jag har haft världen bästa föräldrar och de kan be mig om i stort sett vad som helst och jag ställer upp.

Mina föräldrar har alltid stöttat mig och hjälpt mig, likaså gjorde mina farföräldrar mot sina barn (och barnbarn).

Mina föräldrar kommer att få så mkt hjälp jag kan ge dem.

Jag var med och hjälpte mina farföräldrar också. Tex hjälpte dem handla, klippa gräset, skjutsade till sjukhus osv. Hälsade på dem ofta, och när de var på sjukhus hälsade jag på dem då med.

Det beror ju på hur långt bort mm bor från varandra. Jag bor 10 mil bort från mina föräldrar. Jag har sagt att jag är mer än villig att hjälpa dem med mycket, men då får de flytta till staden som vi bor i. Jag kommer hjälpa dem en hel del även om de inte bor här. Men det är lättare för dem att flytta på sig än för mig och min man som inte hade haft så bra jobbmöjligheter i en småstad, samt att flytta barnen från deras skolor.

Nu tycker ju jag att det är stor skillnad på en /äldre/ person som behöver hjälp pga av ålderdom eller sjukdom, mot en normalbegåvad förälder som vill ha egentid eller ekonomisk hjälp.

Jag kommer att hjälpa mina föräldrar i mån av tid o lust. Har lång tid kvar till det så svårt att uttala sig. Men kan tro att föräldrarna kan förvänta sig ungefär samma behandling som de gett sina barn genom åre. Mina föräldrar har aldrig varit särskilt engagerade eller prioriterat oss barn särskilt mycket så det gör mig tveksam. Även om jag i själ o hjärta tycker att man ska ta hand om de man håller kära. Livet är kort. Och även om jag inte förväntar mig någon hjälp av dem nu, tycker de kan njuta av livet utan barn och göra det som de mår bäst av. Så kommer jag förmodligen att skämma bort mina barn livet ut!

Vi kommer hjälpa både svärföräldrar och mina föräldrar med det dom de önskar som vi kan, de ställer ofta upp som barnvakt eller hundvakt m.m.vi kräver inget av dem och säger de nej till att vara barnvakt eller liknande tjurar vi inte ihop för det , de ska få leva lite nu när de har hälsan och tiden. Jag tycker det är viktigt att visa mina barn att man tar hand om varandra, både i familjen och utanför. Men förstår också att det beror på vilken relation man har och att andra väljer att inte göra det.

Så som mina föräldrar ställt upp för mig så är det en självklarhet att göra allt jag kan när de blir gamla. Svärföräldrarna kommer vi nog stötta ekonomiskt när de blir pensionärer då de kommer få väldigt låga pensioner.

Det här är mycket aktuell fråga för mej så vore väldigt trevligt å höra hur mycket andra gör för sina anhöriga? Min mamma kräver att vi ska typ göra allt!!!! Nu kan hon ju städa själv men ibland vill hon ha hjälp även med det, annars gör vi det mesta, handlar ringer in mediciner hämtar det betalar räkningar ja i princip allt läkar besök minst två gånger i månaden osv... Det kanske inte låter så mycket men man ska ju orka leva ett eget liv också . Jobbar heltid å har två underbara barnbarn som jag vill hinna å träffa mycket.. Så vore intressant å höra om andra har det likadant? Och om det verkligen är rimliga krav mamma har på oss?

Hej

Jag har en mamma som har alzheimer och bor på ett äldreboende och en pappa som är så bitter på att ha förlorat sin hustru. Han kräver att jag kommer till honom och gör grovgörat i hemmet. Jag har en bror som inte bryr sig om våra föräldrar.. hur mycket ska man göra? Jag sköter allt kring min mamma med ekonomin och alla inköp av kläder och skor och annat. Känner mig utnyttjad av pappa och min bror.

Är du god man för din mamma? Eller varför har detta ansvar hamnat hos dig? Fixar inte personalen något? pappa behöver hitta en lösning om han inte orkar/kan hålla hemmet I schack på egen hand. Städhjälp eller flytta. Du kan inte ta på dig mer, det låter inte så bra.

Jag tror grundprincipen ar ungefar sahar:

Foraldrarna har tagit val hand om sina barn under uppvaxten, har gjort sa gott de kunnat, stottat, hjalpt, forsorjt osv. tills barnet valjer att lamna hemmet.
= Inget snack om saken, barnen ser det som naturligt att hjalpa sina foraldrar pa alderns host, sasom de sjalva blivit hjalpta/forsorjda/stottade under sin barndom.

Sedan kommer en generationsfraga:
Det vuxna barnet, som lamnat hemmet och nu skapat en egen liten familj, ska ta hand om sina egna barn, som det sjalv valt att skaffa, sasom dess egna foraldrar tagit hand om det under dess egna barndom. Och har kommer kruxet, vilket jag tror ar en generationsfraga - vissa forvantar sig hjalp, eller rent av tar for givet att de ska fa hjalp av sina egna foraldrar, kanske t o m kraver (!) det och blir ledsna/arga/besvikna/krankta nar deras egna foraldrar inte kan sta for denna service. (Antar att det i stora drag handlar om personer fodda fran 80-talet och framat, stor generalisering dock for att fortydliga exemplet). 
Den lite aldre generationen (fodda pa 60-70 talet) med foraldrar som vaxte upp under 2:a varldskriget, uppfostrades med lite annorlunda mentalitet. Man skulle ta ansvar, gora ratt for sig (dvs. aldrig nagonsin ga pa bidrag, for det ansags mycket fult), klara sig sjalv helt enkelt - hur svart det an var. Denna generationen varken forvantar sig eller kraver att dess egna foraldrar ska stalla upp pa en massa, men blir givetvis glada och tacksamma om deras foraldrar skulle ha viljan/halsan/orken att stalla upp nagon enstaka gang.

De som forvantar sig/kraver hjalp blir arga/besvikna om de inte far hjalp och aven om foraldrana staller upp sa ar den generationen inte lika tacksamma som den aldre eftersom de tar for givet att det ar deras foraldrars plikt att stalla upp och inser kanske inte vilken uppoffring det faktisk kan vara for dem. De uppskattar inte hjalpen pa samma satt, helt enkelt beroende pa vilken generation de tillhor.

Jag har en gammal och sjuk mamma. Just för att orka vara anhörig, ha en fungerade relation till henne i egenskap av dotter, har jag sett till att hon har samtliga insatser som behövs och är möjliga: tvätt, städ, apodos, matleverans, övrig omvårdnad och tillsyn av hemtjänst , trygghetslarm, RUT-hjälp med fönsterputs etc.

Du skriver att din pappa "kräver".

Vad händer om du ger dig själv rätten att säga NEJ! Öva på egen hand: Nej,nej - NEJ!

Och möjligen erbjuda dig att hjälpa honom att ordna hur just han ska på hjälp på annat sätt än via just dig, om det nu är hemtjänst eller RUT-tjänster som är aktuellt. Hans behov kommer inte att minska med tiden och du känner dig utnyttjad redan som det är nu. Säg ifrån! Medan du har orken. 

Har man möjlighet är det saker , som att t.ex. följa till läkare som är högre prioritet och svårare att delegera till någon annan , så länge inte Gode man är aktuellt. Städa och feja  är betydligt  lättare att någon annan gör.

Mina föräldrar har inte ställt upp och passat mina barn av olika anledningar och det är inget jag varit bitter över, men de har funnits där för mig under hela min uppväxt. De har hjälpt mig med mycket annat som vuxen. Ibland verkar det som om folk bara räknar tiden efter att de har fått barn och glömmer sin uppväxt. Naturligtvis finns det föräldrar som är fruktansvärda och som inte klarat av sin föräldraroll, men de är nog i minoritet.

Båda mina föräldrar har sjunknat in det sista halvåret. Jag kvävs av så många måste och förhoppningar . Pappa är på korttidsboende o mamma ensam i ett hus. Båda hör väldigt dåligt...det är jättejobbigt att prata med dem och varje mening måste upprepas 3-5 ggr. Mitt temperament blir maxat vid varje besök. Båda ska till sjukhus i tid o tid. Däremellan apoteken o alla samtal med handläggare, sjuksyster o terapeuter.

Detsuttom allt som måste göras hemma hos dom!

Jag skrikes ofta på dem...de hör så dåligt o vägrar ha hörapparet. Nej tålamodet är inte det bästa, Jag gråter mig till söms varje natt över vår situation o känner mig som en elak dotter. Jag kan inte mer....