Bråkar ständigt med min familj, är det normalt?

Som rubriken lyder så bråkar jag konstant med mina familj, mesta dels föräldrar.

Jag är deras yngsta barn, 23 år och bosatt utomlands. När jag inte är nära mina föräldrar så saknar jag dem otroligt, men när jag väl är hos dem så längtar jag bara bort.

Till bakgrundsinformation så kan det nämnas att jag har en stress relaterad syndrom, samt är extremt pedant. Jag har alltid blivit retad för detta, och har gått till psykologer och läkare. Ingen har någonsin tagit mina problem på allvar. Det har aldrig sårat mig på sått att jag tagit åt mig av hån relaterade till dessa. Men på senaste tid så har min familj tagit sig utrymme till att kommentera mitt välmående, meden negativ ton.

Något i stil med: Allt jag gör tycks vara stressigt och jag är sjuk i huvudet för jag är såååå pedant. Jag borde växa upp och sluta gråta över småsaker.

Till saken hör också att jag har fått en stämpel som en sk olycksfågel, om min telefon går sönder ja då skrattar man och säger "klart det är dina saker som alltid måste utsättas för något" blir det fel på autogiro-betalning, ja då är det utan tvekan MITT fel (enl föräldrarna) fastän företaget mailar och ursäktar sig om felet.

Jag är en väldigt envis person, har dubbelexamen och uppfattas som en viktigpetter.. Så att tala med min mamma går inte då hon alltid hyschar ner mig för att hon "inte vill ha bråk" detta kan vara allt från att jag försöker berätta att allt som står i Aftonbladet inte är sant till att jag bara försöker ha en vanlig dialog med henne om allmänna saker.

Min pappa är däremot är väldigt diplomatisk men vet i flesta fall inte vad han talar om. Detta kan vara oändligt långa tal om att "pengar inte är allt" när ex mina saker går sönder eller blir repiga. Till saken hör att han är väldigt oberoende av pengar, samtidigt som alla mina mål i livet är baserade kring pengar.

Dem nämner väldigt ofta att jag har förändrats sedan jag träffade mig sambo sen 3 år tillbaka, som är framgångsrik i sitt yrke utomlands, och belastar mina dåliga egenskaper på honom. Men när dem väl träffas så tycks allt vara en dans på rosor..

Borde jag bryta kontakten med mina föräldrar, eller i alla fall sluta besöka dem så flitigt som kag gör, eller är detta bara "småtjafs" som finns inom alla familjer?

Tacksam för svar,

För mig krävs det väldigt mycket att bryta kontakt.Min mamma övergav mig men det var inte allt,det hade jag förlåtit.Det var flera år efter det som jag lät henne göra mig illa,därför bröt jag kontakten helt.Min man däremot har alltid stått sin familj nära,likaså mina vänner.MEN det är alltid någon form av problem/bekymmer,som man ofta lär sig hantera på flera olika sätt tex undvika viss samtalsämne eller ses ofta men kortare stunder.De flesta i min närhet har hittat ett fungerande balans.Jag känner ingen som har det problemfritt i sin relation till föräldrar/syskon.Jag är vuxen och står mina syskon väldigt nära,mina bästa vänner men vi skulle inte tåla att umgås för länge (veckor).Våran relation är väldigt bra och givande men vi har accepterat att vissa saker tycker vi olika och då undviker vi att prata om det.Min mans syster är underbar men hon är oerhört negativ ibland och starka åsikter och envis,ibland riktigt jobbigt,men han har hittat sin egna kontakt med henne som han mår bra av.Utan henne helt skulle han aldrig må bra av.Fundera du vad du kan tänka dig,vilka lösningar som finns.Ibland måste man bryta,ibland går det väldigt bra ändå.

Bråkar ständigt med min familj, är det normalt?

INNEHÅLL