Mamman förstör umgänget

Men ärligt verkar alla bonusmammor som skriver här tycka att biomammorna är överbeskyddande och hysteriska. Sanningen är att du inte känner till den andra sidan av historien, nämligen barnets och mammans gemensamma upplevelse av situationen. 

Bara som ett experiment. Försök att tänka dig att det var du som lämnade bort ditt barn till en pappa som du inte längre levde med. Jag räknar inte med att du kommer att erkänna att du ser annorlunda på den situationen, men det kan ge dig lite insikt och förståelse. 

Det är jättesvårt att veta vad man ska göra. Jag är lite i andra rollen. Vår dotter vill absolut inte vara hos pappa. Gråter och skriker och får brutala utbrott varje gång. En kurator har konstaterat att det inte är lämpligt att tvinga henne då det skapar ångest. Vi har därför behövt dra ner på umgänget. Mitt mål är givetvis att hon med tiden ska vilja vara lika mycket hos sin pappa. Nu har vi ju en lång händelsekedja som lett fram till hennes ovilja, inte misshandel men pappas humör. I ert fall verkar det ju vara en enskild händelse och då känns det ju konstigt att inte få en chans att reda ut det. Vi har som sagt valt att gå till kurator för att få hjälp utifrån. Jag vet ju inte hur dottern i ert fall uttrycker det hos sin mamma men min dotters reaktioner är så starka att det är svårt att tvinga. Men rimligtvis borde pappan få en chans att prata med sin dotter. Kan inte mamman, pappan och dottern träffas och prata? Med hjälp av kuratorn kom vi fram till en kompromiss så att dottern åtminstone träffar pappa lite.

Det där är en jobbig sits... Men ja mamman kan gömma sig bakom barnet som du själv beskriver det... Tycker dock att det är lite konstigt att barnet inte vill till sin pappa då barnet ändå är runt 6 år... Har pappan och barnet en bra relation dessutom. Visst att barnet och mamman har flyttat och barnet trivs bäst hos mamma... Men ändå märkligt tycker jag... Ni har inte funderat på att ringa och prata med mamman och fråga om pappan kan komma förbi och hälsa på barnet... På så vis kan han ju prata med sitt barn. Tycker dock inte att du ska följa med... Det är inget illa menat.. Men det kan ju vara så att mamman har lite agg till dig... Då är det inte bra om du följer med... 

Pappan ska begära verkställighet av den dom som de har.

Låt barnet avgöra. Umgänget ska ske på barnets villkor. Vill inte barnet, så är det så.

Om man vägrar låta sitt barn träffa sin far på grund av att barnet tyckte att det var obehagligt att pappan blev besviken. Vad är man då, om inte överbeskyddande?

Sen finns det naturligtvis mycket att tillägga. Som att till exempel de flydde från en kommun där skolledningen själva kritiserat mamman för att vara just överbeskyddande. Något som resulterat i konstiga draman och till slut en flytt. 

Jag har barn med denna fantastiska pappa. Han är själv överbeskyddande i många avseenden. Och jag har tänkt många gånger hur jag skulle göra i samma situation. Vad vill jag lära mina barn? Jo, att man pratar ut om saker. Och att man tar ansvar. Och att det är okej att tycka olika och inte alls läskigt.

Så, ärligt Mila 76, hade du något annat att tillföra?

Tack för alla svar.

Pappan har själv försökt bjuda in via familjerätten. Men mamman vill inte.
Han har även bokat tid med mamman för samtal hos barnpsykolog. Men eftersom barnet inte ville så blev det inställt. 

Han har flera gånger sagt att han kan komma förbi och prata allihopa. Och när barnet varit argt på sin mamma så har han erbjudit att de ska träffas och prata ut allihop.

Nu har han bokat tid själv med en barnspecialist i sådana här frågor för att själv få professionell hjälp till att hantera situationen. Han har föreslagit mamman att de ska vara med. Men hon vill inte.

Självklart ska ett nioårigt barn kunna påverka sin situation. Men att helt stänga ute sin pappa på det här sättet anser jag vara skadligt och känner jag barnet rätt så kommer känslan av att ha valt bort pappan göra barnet illa.

Barnet är väldigt knutet till sin mamma och i många avseenden har de en jättebra relation. En relation som pappan på intet sätt vill förstöra eller ändra. Han vill bara finnas till i barnets liv.

Jag tycker inte ni ska tvinga barnet till sin pappa om barnet inte vill och inte trivs hos er! Vad blir det för umgänge?

Tror dessutom du undanhåller något. Tror inte en enskild händelse gjort detta.

När jag var liten avskydde jag att tvingas på umgänge hos farsan och hans nya familj.

Tror jag var runt 9 när min mamma äntligen lät mig slippa.

Så om mamman inte heller vill att barnet ska åka till er just nu är det förmodligen av omtänksamhet om sitt barns välmående och inte för att hon är överbeskyddande som du vill få det till!