Farmor och farfar som inte bryr sig om barnbarnen

Jag och min sambo väntar vårt första barn och vi är superlyckliga. Allt är perfekt, föööörutom... Hans föräldrar, vårt barns farföräldrar.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om dem, men försöker hålla mig kort och ändå berätta det viktigaste. De har två barnbarn sedan tidigare (min sambos systers barn), och jag har haft turen att kunna iaktta hur de beter sig med barnen, som är 4 och 1 år gamla. De är båda religiösa och tycker om att sjunga kristna sånger för barnen. Farmor har även vid ett tillfälle frågat 4-åringen om hon tagit emot Jesus ännu, och när hon inte fick något svar från den blyga lilla flickan började hon en lång utläggning om frälsaren, som om hon talade med en vuxen. I deras hus är det skitigt och ostädat, eftersom de ofta går med ytterskorna på oavsett om någon nyss dammsugit bort det värsta eller inte. Här och där på väggarna finns det bibelcitat och religiösa texter som de skrivit med penna rakt på tapeten, och i bokhyllan finns inte en enda bok som inte handlar om mirakel, änglar eller Jesus.

Varken farmor eller farfar verkar ha någon som helst hand med barn. Barnbarnen var på besök hos farmor samtidigt som jag och min sambo var där. 4-åringen ville se barnprogram, men någon sån kanal har inte farmor, så jag bläddrade mellan de kanaler som fanns. Jag fick fram en TV-serie liknande Hem till gården, och då ojade sig farmor om att sånt där ska man inte se på... Såna hemskheter och sånt våld, nej usch, stäng av det där... (Det var två personer i bild som satt vid ett skrivbord och pratade...) Sen fick jag fram vinter OS i stället och hon utbrast "Men sport, det är ju intressant! Det vill jag se på". Sen började hon oja sig om att flickan skulle flytta sig ur vägen, hon skymde ju sikten till TV:n... När hon inte gjorde det fortsatte farmor "Hallå? Hör du nånting? Du? Hallååå? Hohoo? Hallå?" utan att flickan flyttade på sig. 4-åringen tittade bara frågande på oss och undrade om kanal 7, där hennes barnprogram brukar komma. Till slut blev det jag som fick rycka in och förklara att den kanalen nog inte finns här, och att farmor nog ville se på sitt program i fred nu. Jag bläddrade fram ett barnprogram på Youtube för att sysselsätta henne, medan farmor ojade lite till och nöjt tittade på sin sport i fred. Pointen med den här händelsen är: talar en farmor så till sitt 4-åriga barnbarn?! Maken till själviskt beteende tycker jag man får leta efter. Barnet har tråkigt och vill ha något att göra, men farmor bryr sig bara om att hon får se på sporten. De hade kunnat läsa en bok tillsammans, lekt kurragömma, vad som helst. Hon kan inte förklara något för flickan heller, hon förstod ju inte varför hon inte fick se kanal 7 och sina barnprogram. Uppenbarligen är farmor inte intresserad av att spendera tid med sina barnbarn, och den slutsatsen är inte bara baserat på en enda händelse, tyvärr. När jag ser hur hon är mot sina barnbarn blir jag förbluffad över hur hon själv lyckades uppfostra (nåja, hon satte dom till världen i alla fall) tre barn...

Det finns många konstiga situationer som jag bevittnat, och då har jag inte ens umgåtts så mycket med dem. Jag försöker hålla avståndet, eftersom jag inte samtycker med deras levnadssätt och personligheter som blivande farföräldrar till mitt barn. Enligt mig beter sig både farmor och farfar väldigt själviskt gentemot sin omgivning, till exempel vill de alltid att min sambo kommer och hälsar på när de vill få något fixat, en lampa som ska bytas, kylskåpshandtaget som har lossnat, ved som ska köras in i förrådet, bilen som låter konstigt eller något annat som normala, friska, vuxna människor i 50-60-årsåldern ska klara av att lösa helt själva. Men då låter det bara "Kanske du fixar det där, jag kan inte sånt"... De verkar ju inte bry sig om barnen heller, 1-åringen nämner de inte ens vid namn, båda två kallar honom "den där pojken" om de pratar om honom, eftersom de inte riktigt gillar hans namn. Som är ett helt vanligt pojknamn, han är döpt efter någon i släkten till och med. Ja, det är nästan så jag blir utan ord, det går inte att beskriva allt, men jag tror ni fattar galoppen.

Problemet är då följande: innerst inne vill jag inte att mitt barn ska ha regelbunden kontakt med farföräldrarna, eftersom de bevisligen inte vet hur man beter sig kring barn och eftersom de inte kan möta dem på barnens nivå. Å andra sidan växte jag själv upp utan både mor- och farföräldrar, och det är något jag verkligen saknat under åren. Mitt barn kommer ju i alla fall ha relativt vettiga morföräldrar, och det är mer än vad jag hade som liten. Hur skulle ni gjort i en sån här situation? Om farföräldrarna varit intresserade av sina barnbarn och velat spendera tid med dem hade det varit en annan sak, men nu verkar det ju inte vara så utgående från vad jag upplevt hittills. Skulle ni undvika dem så gott ni kan, eller försöka involvera dem i ert liv?

Söder73

Äldre 26 Feb 02:46

#1

Undvik dem! Åk dit på födelsedagar etc men inte annars och lämna inte barnet där själv. Hu! Min farmor var religiös men inte höll hon på sådär. Hon var som vilken mysfarmor som helst. Om ni behöver barnvakt har ni ju morföräldrarna

Kina79

Äldre 26 Feb 05:24

#2

Jisses! Att du ens behöver fråga?! Jag hade undvikit så mycket det bara går!

nozpa

Äldre 26 Feb 09:59

#3

Det är ju inte antingen att undvika eller låta dom ha barnen själva som gäller. Ni kan väl träffas som ni gör nu?

BLK

Äldre 26 Feb 16:40

#4

Ibland känns det som jag överreagerar, och jag känner mig lite skyldig som planerar att hålla mitt barn ifrån sina farföräldrar om barnet frågar om dem i framtiden o.s.v.. Men skönt att jag inte verkar överreagera, i alla fall! Ska nog försöka hålla kontakten till ett minimum, om inget ändras drastiskt. Tycker det är såå synd att vårt barn inte kommer få ha någon mysfarmor i rutigt förkläde som bakar kakor och sånt, men det är väl bara att acceptera.

nozpa

Äldre 26 Feb 16:43

#5

BLK skrev 2015-02-26 16:40:03 följande:

Ibland känns det som jag överreagerar, och jag känner mig lite skyldig som planerar att hålla mitt barn ifrån sina farföräldrar om barnet frågar om dem i framtiden o.s.v.. Men skönt att jag inte verkar överreagera, i alla fall! Ska nog försöka hålla kontakten till ett minimum, om inget ändras drastiskt. Tycker det är såå synd att vårt barn inte kommer få ha någon mysfarmor i rutigt förkläde som bakar kakor och sånt, men det är väl bara att acceptera.

De flesta barn har nog inte en mysfarmor i rutigt förkläde som bakar kakor och sånt.. :)

Ankanpankan1

Äldre 26 Feb 20:53

#6

De verkar ju helt konstiga! Har de alltid varit sådana?

Känns ju nästan som om farmor kanske börjar bli lite senil?

Om det var jag skulle jag nog bara försöka ta det med en klackspark och umgås så lite som möjligt med dem.

En positiv sak finns det i alla fall med dem. De människor du älskar mest, din man och ditt barn, skulle inte funnits utan dem. Kanske kan du finna något fint i dem också så småningom ? Just bara för att de " finns " i dina älskade.

cosinus

Äldre 26 Feb 21:26

#7

Jag hade inte aktivt undvikit dem men inte aktivt sökt upp heller. Men absolut träffats som ni gör nu.

Jag har växt upp med en mormor som hade 20 barnbarn och som enligt mamma ska ha svarat "Mina barnbarn har kommit min bön förutan" på frågan om det inte var trevligt med många barnbarn. Hon var gammal och eg helt obrydd om oss barnbarn vi fick finnas men fick ingen direkt uppmärksamhet.

Morfar dog när jag var 7 och mormor när jag var 13. Från morfar minns jag bara att jag låg mellan mormor och morfar en gång när de läste barnens biben. Att han hade en lustig hör-grej i kyrkan och att man skulle vara tyst när han vilade, att man inte fick gå på toan nere för han hade prostatabesvär och behövde ha toan ledig hemst hela tiden och att man skulle ta hänsyn. Mormor levde ju lite längre men även där handlade det till stor del om att uppföra sig, leva efter mormors regler och ta hänsyn.

Men det var ändå ok. Jag fick ju självklart ingen vidare relation med någon av dem men det var ändå helt ok. De var gamla och ointresserade, dels av ork men mest tror jag av deras personlighet (av det mamma berättat för mig som vuxen) men jag behövde heller inte avguda dem och viktigast av allt. De var lika mot alla kusiner.

Min farmor och farfar var yngre. Men även de rätt ointresserade av oss barnbarn annat än som statusmarkörer. Var man hos farmor och farfar innebar det fika hos typ varenda hus i byn för att visas upp. Aldrig något på barns nivå framförallt inte från farmor. Farfar kunde ibland låta en vara med när det var något som barn kunde göra och han hade också ett intresse av att berätta men han var å andra sidan mestadels upptagen.

De levde länge och man hälsade pliktskyldigast på ibland men jag hade ingen jättenära relation med någon av dem men jag är ändå glad att ha haft alla mina 4 mor/farföräldrar i mitt liv för det ger ändå en pusselbit om släkten jag uppskattar.

Min pappa sa en sak för några år sen när han satt och mös med ett av mina barn. "Som morfar får jag den uppskattning jag förtjänar" Sen utvecklade han det och sa med sina egna föräldrar i åtanke att investerar man inte tid och kärlek i barnbarnen då kan man inte räkna med att de bryr sig när de själv har ett val. Ens egna föräldrar är annorlunda, där har man en närmare koppling men barnbarn som inte har fått något av en som barn kommer inte hälsa på en när de inte längre släpas dit av sina föräldrar. Man är som barn inte präglad att älska sina mor och farföräldrar ovillkorligt som man mer eller mindre är mot sina föräldrar utan det kommer om det är genuint intresse och kärlek från den äldre generationen.

Jag tror det är direkt skadligt för ett barn att vara hos mor/farföräldrar om de är elaka och framförallt om de särbehandlar kusiner så några får uppskattning medans andra inte är vatten värda.

Men om de "bara" är ointresserade av barnen och kör sitt eget race då tror jag verkligen inte det är skadligt men det kommer inte bygga någon relation med barnen för framtiden. Därmed inte sagt att inte barnen kan uppskatta den pusselbiten av släkten ändå på något sätt.

Farmor och farfar som inte bryr sig om barnbarnen

INNEHÅLL