Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Ska det aldrig bli bättre???!!! Nu är det jobbigt...

Det var en smart bm som skickade mig till mödravårdens psykologer tackoch lov. Så jag går där en gång i månaden.

Sambon mår uselt och är otroligt otrevlig och arg. Psykologen på ttisdag Tackoch lov!

Precis så ser mitt liv ut nu som du beskriver Mitt är oxå kryddat av totalt kaos i sambons mående förtillfället, riktigt illa nu. . Det kräver massor att styra upp allt och om man ddessutom ber om nåt får ok och det ändåinte blir gjort, ja då får man nästandubbelt arbete!!

Sambon har dragit igen och vägrar att svara..igen Så ledsen man blir!

Känner helt igen det här med att inte kunna ta ritik och att allt alltid gär att vända tillbaka mot en själv. Otroligt påfrestande! Detta och egna varianter av vad som egentligen sägs/vad man tycker.
Jag går hela tiden rubnt med en häftig utskänning i mitt huvud känns det som, där jag säger allt det där som inte är ngn ie att säga eller som man inte kan säga... Inte positivt precis...

Idag har varit en bra dag för att jag tjatadeut sambon så han gjorde ngt vilket alltid leder till bättre humör. Men för ett tag sedan blev det totalt kaos, han mådde dåligt ochdet  var det sämsta någonsn, jag kunde inte nå fram. Hanfick spel/ångest osv och det slutade med att han slg sönder halva bokhyllan!!!!! Inser att jag kan hålla huvudet kallt i kris iaf... Fic ut honom och ringde pappa som bor nära som fickta hand om honom. TACK OCH LOV vaknade inte barnen, otroligt nog. Detta var på gränsen för mig,va jag accepterar. Har gjort dethelt  klarrt att detta är inte ok en gång till, då f¨år han flytta för då ä det risk för ig och barnen. Han hotade mig oxå.
Nu så hrä efter är jag ite rädd, jag är förbannad! och håller mk avstånd. Känns som att ha en tickande bomb i huset... Väntar på hjälp men nu är det sommar så då stänger industrivården isverige, grrr. Psykolog i höst, får hoppasatt vi klarar oss så långt....

Det var ju inte detta man ahe tänkt sig precis...hur orkar all med psykisk sjukdom i familjen???!!!

Stor kram till er alla! Hppas midsommar passerat lugnt!

Egotripp check! Sambon är väldigt dålig på att se ngt annat än sig själv inkl barnen. Väldigt mkt omedelbar behovstillfredsställelse, att planera längre än tio min är svårt, då för han inte lov och jag bestämmer allt osv.Det är det jag har svårast med Teir jag, att han inte tå ner på andra i familjen. Vänner tänker han på och hjälper osv.

Hej på er!

Har inte skrivit på länge, det har varit komplett kaos här :( Kan bara instämma i typ...ALLT som skrivs här! Jag ser mig som ensamstående med tre barn, där den älsta är över trettio...sambon alltså. Han har nu gått första gången på adhdkursen som ges och det tror jag kommer bli bra. Men jag blev också lite trött när han kommer hem och säger att ja så här ÄR man med den här diagnosen. Jo visst...men ALLA människor oavsett diagnos eller ej tycker jag ska sträva efter att bli en BÄÖTTRE människa. Inte gömma sig bakom sin diagnos! Ja det kan väl vara tolkningar från min sida om hur han sa det osv...ska iaf bli bra att han får ngn typ av sjukdomsinsikt... Han medicinerar och nu har dom ökat upp doserna en del. Han försökte till slut att köra ihjäl sig men lyckades dåligt tack och lov. Tre veckor på psyket, det var semester för mig personligen men jobbigt med allt och frågfor från barnen osv. Nu är det lite stabilare och han ska börja jobba halvtid imorgon. 

Men runt barnen går det skitdåligt! Det är sjukt jobbigt att vara den som medlar och som idag kände jag att nu är det fan nog, dom ska inte behöva få skäll för att dom springer runt och leker och är HELT NORMALA till skillnad från sin far som är allt annat än normal (just nu). Blir GALEN!!!Måtte den psykolog han nu fått vara bra och kunna göra skillnad FORT i vår vardag... Jobb är aldrig något bekymmer, men allt som har med hemmet att gör a och speciellt barnen är det. Aldrig att jag skulle släppa iväg barnen själv med honom någon stans som det är nu, jag är komplett låst förutom när barnen är på dagis (tack gode gud för detta!!)

Långt inlägg...tack för att ni finns alla!!

Hej på er!

Länge sedan jag var inne här...

Varit igenom sambons självmordsförsök, psyket, depression, hemkomst, sjukskrivning och åter i jobb på sex månader... Han går hos psykolog fram tills nu varje vecka men ska nu gå varannan och börja med en arbetsterapeut. Jag har en egen psykolog på mvc sedan 1,5 år.

Önskar jag kunde säga att det blivit bättre men det är knappt märkbart när det gäller hans relation till och umgänge med barnen Ingen verkar fatta att detta är det största bekymret och att det står i vägen för att att han ska kunna jobba med andra problem!!! Situationen är asjobbigt, och tar sjukt mkt energi. Har två små barn och en hotellgäst/tonåring brukar jag säga. Har ansvar för precis allt själv samt två hundar,, hus, och heltidsstudier.

Han är mindre arg så det är klart bättre. Men känner mig helt uppgiven då det inte finns ngn plan framåt, vad som vi ska jobba på, inga mål med något alls. En oändlighet med ingenting!!!

Vill han ska bli sig själv igen! För två månader sedan hade han en månads bra period, han var här, normal, vi hade till och med kul, och kärlek och allt!! Visst alla problem var kvar men det famns vilja, energi, lust, idéer...LIV. Och nu är det borta igen...

Vet inte hur jag går vidare nu??!!

Ursäkta lååångt inlägg!

HURRA! Blev ett bra möte med socionomen på nevropsyk där samob är inskriven. Dom hade själva fattat att det kanske inte var så smart att be oss söka familjehjälp själva. SÅ nu blir det nytt möte, dom ska lägga fram en plan och vi ska se frammåt. Så nu känner jag mig inte så själv längre! PUH!

Far out: tack för ditt inlägg. Värdefullt att läsa om er som HAR ADHD också! Man kan ju aldrig känna vad ni känner liksom, med nyanserade förklaringar på olika saker är guld!

Bråkat med neuropsyk och fått lite uppbackning så nu ska vi på nytt möte! YEY!

Var och träffade socionomen där, han är den ende som fattat att familjesituationen måste lösas om sambon ska komma vidare. Han måste få hjälp att vara med och runt sina barn och hitta ro hemma. SÅ kanske kanske kanske ska det blir ngn hjälp där...men så klart så ska hans psykolog som han gillar, sluta :( GAAHH!! Ser tveksamt på framtiden...

Ush så trött man bli på allt ibland :(

Hoppas ni har bättre dagar hos er! 

Här är sambon sjukskriven pga trasigt knä i två veckor = hög påfrestning på oss andra och PYTON på alla sätt :( Så hemskt att både jag och sambon tycker det är stress och panik och hemskt när han är hemma fler dagar än en helg...och en helg är en prövning...

Och hans psykolog har slutat :(

Jag har börjat återta mig själv. Låter barnen härja, gör det jag vill göra, planerar olika saker! Känns väldigt bra! Dock måste ju jag ha med barnen i allt men det mesta funkar. Höll oxå på att försvinna!!! Sambon har blivit lite bättre men familjwpeoblwmet kvarstår, att han inte kan vara med barnen och bara ha kul utan allt är nej nej nej farligt stress jobbigt med ljud att dom springer...allt! Finns inget som funkar, suck. Hoppas få hjälp...

Ibland känns det ljusare...tur jag har studierna och hundarna!!!

Jag försöker förklara bäst jag kan och hålla samtalet levande så dom kan fråga om allt. Förklarar vad han gör fel osv. Men har små barn så enklare...

Lycka till med bäbis!! Skönt du har fått bra kontakt och en grupp måste vara guld, det saknar jag!

Ego. Livet bra nu för tiden men man vill inte ropa hej... Sambon har en arbetsterapeut som verkar riktigt bra! Vi väntar på att få komma på familjehjälp i kommunen så sambon får hjälp med sin rädsla för att ngt ska hända så fort dom rör sig samt klara av allt annat runt dom.

Vill så gärna han trea men vet inte om vi vågar...

Lite posistivt från mig idag!
Sambon hade läkarmöte idag och så mkt föll på plats! Helt plötsligt kom det ju fram (till vården alltså) att han haft hjärnhinneinflamation som liten, han har bara inte uppgivit detta, tänkte inte på det. Och då visar det sig att detta ger i princip alltid ökad ångestnivå, finns massa forskning. WOW! Så genast ändrades medicinen! Sedan lades ett och annat ihop från hans barndom som påverkat honom massor och varför hans familj inte är som alla andras egentligen. Så många förklaringar idag!!! Blev så himla GLAD!!! ÄNTLIGEN är det ngn som fattat allt osm jag räknat ut för lääänge sedan men inte fått ngn att nappa på (om familjen och barndomen) så nu kanske vi kan komma vidare :) Sambon så klart ledsen också, kommer bli tufft att bearbeta och komma till acceptans om allt men ändå, lycka!!! 

 

Massor med pepp från mig! Ibland kan det vända på de mest outgrundliga sätt! Vi kämpar ännu men det har blivit så mkt bättre, även om det är fråga om fem min med barnen som funkar så är det fler än 0!!! Så kämpa med vården, det är mitt enda tips men då måste er partner också vilja! Stora kramar från en som förstår allt som skrivs här ovan!

Så bra att du kan se frammåt ändå även om det är sjukt jobbigt nu! HEJA DIG!!! Kommer du söka om ensam vårdnad? Hoppas han kommer tillbaka som en vettig pappa i framtiden iaf, det är ju för sorgligt. Förstår att det är lättare själv, samma här. Det är mindre överraskningar och blir det konflikter kan man lösa dom som en vettig vuxen människa! Massor med lycka till nu!!!

EGO: Sitter just nu och är så himla ARG och jag vet inte vart jag ska vända mig så jag spyr ur mig lite galla här...  Sambon fick åka och ta jägarexamen, vi har sparat och försökt få till detta i den tighta ekonomin, gick säkert på minst 5500 + diesel för resor. DYRT men det gick bra och han var glad och jag också. Detta betyder ju jaga själv, innan var han tvungen att ha med min pappa jämt. Och han skulle söka licens då han ärvt ett gevär samt så att han en dag kan ta över pappas... Ett dygn efter kursen åker han med min far (fattar INTE hur HAN tänker HELLER) och säker licens och bokar upp sig på ett nytt gevär för 8000 kr!!!!!!!!!!!!!!!! HERRE MIN SKAPARE! Det är ju vansinne! 

Försökte prata med honom ikväll och sa att det var liksom inte dealen men då var det så synd om honom och man kan ju aldrig leva och vad var det då för mening och vadddå skulle jag använda din pappas då eller? Typ...JA!? till du sparat till ett eget kanske+??!!! Här sitter jag och har noja för att köpa skor till barnen och jag själv vill gärna ha ett par att springa i osv...men vi har inte råd. Men detta är vettigt?? NEEEEEEEEEEEEE, jag får SPADER!!!!!!!!!!!!!!!!! Ont i magen och panik! Jo men då skulle han och pappa sälja ngn grej som dom hade som kostade en del osv. Jo visst...men dom kr hade vi behövt till BARNEN! Vi är redan skyldiga mina föräldrar en massa kr från när han låg på sjukhus osv, vi är skyldig hans pappa kr som vi fick låna till en sak men som han söp upp i höstas och vi har en bil på verkstad och en till som ska in och vi ska operera en hund! HUR kan man tycka att detta är vettigt????!!!!!!!!!!!!!!!!! Maken till egoism!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så nu var han skitsur, gick och la sig med ett surt god natt och nu kommer jag inte kunna sova och har så ont i magen över detta. Bäst är att jag satt på familjeomsorgen idag och sa att vi iaf pratar om saker...just nu undrar jag om det är sanning..UPPGIVEN! MEN vi kommer iaf få ngn hjälp från dom verkar det som,,,utredning nu ett par veckor...hoppas på ngt vettigt, mitt sista halmstå. Om det inte funkar har jag inte ngt mer att ta till... Tänk om han kunde vara sig själv när han var med barnen, så som han kan vara med mig? Då hade livet varit vansinnigt mkt lättare....

Ursäkta detta enorma inlägg...

Virrisen: hur går det med semestern? Förstår precis vad du menar med viloplats och punktinsatser samt medling mellan vad som verkar vara två små barn... Sambon ska ha en vecka ledigt nästa vecka....jag bävar...och han också...

Så ledsen jah blir för din skull, att du inte har ngt roligt firande framför dig Men å andra sidan är det bara ett nummer, 41 kan bli ett hejdundrande kalas!! Hoppas ni oxå får hjälp!! Har du kontakt med hans föräldrar?

Dom utreder nu men dom säger redan nu att vi ska få hjälp o samverkan med hans hjälp på nevropsyk. Typ ngn som kommer hem och ser hur det faktiskt är och sedan blir det, gissar jag, en plan med saker han ska jobba med... Han har själv kommit på, ihop med läkaren, att han har ett enormt kontrollbehov när det gäller barnen och när han inte har kontroll blir han panikslagen.

Allt jag skrev om är utrett dagen efter och han förstod osv...Men blir ändå så trött på sånt här,man ska kunna lita till att den andre är hyfsat vettig!!

Det jag mest tänker är...När blir det plats för MIG???!!! Mina önskemål, behov, intressen...suck...

Egoismen är sjukt jobbig och utbrott...

Varför detta stora behov att förklara att dom som har diagnos minsann inte har några fel och brister? Vi är många i tråden med partner som har väl utredd diagnos och som på grund av detta har problem med en massa saker som i sin tur leder till egoistiskt och eller argt beteende! Ofta pga att dom blir arga på sigsjälv då dom inte klarat av att hantera olika situationer eller,som någon skrev, har fullt upp med allt snöat att dom missar en massa. Har man denna diagnos har man lätt för att snöa in på saker, att intressera sig för sitt för det är kul och glömma annat då det inte är kul, alltså fallet det bort och blir egoism.

Det äe underbart för dig att du klarat att bemästra allt detta!!! Hur länge har du haft diagnos? Medicinera du? Har du gått i terapi? Hur har det påverkat ditt liv? Vad har du för råd? Det skulle hjälpa. Att Klanka ner på oss alla som kämpar, det hjälper inte alls.

Sist men inte minst, alla är olika och inte alla är som du, oavsett diagnos.

Inga svar på mina frågor...? Det drar jag mina slutsatser av.

Adhd innehåller visst detta men kanske inte för dig.