Ni som funderar på tredje barnet

Vet inte var alla ??? kom från på slutet, skulle inte vara där. Är nog lite förvirrad ????

Hej jag känner igen mig. Önskar 3 men orkar inte. Och har tagit beslutet att vi ej ska ha en till eftersom jag vi känner att vi vill hinna med alla.

Här är en som kan tänka sig/önskar tre men som ser att det bästa vore att nöja sig med de två vi redan har. Jag trodde att jag skulle vara nöjd efter två men när den lilla föddes i somras så kände jag att en förlossning skulle jag vilja vara med om igen, men inte graviditet eller bebistid. Ändå så står jag här nu och känner att jag visst skulle kunna tänka mig även det... Men allt talar emot. Det finns inget som säger attvi ska köra på och försöka med en till. Inget annat än att både kan tänka oss (jag vill) och att vi har tre embryon i frysen (den lilla blev till efter ivf).

Jag fick min efterlängtade 3:a i oktober förra året efter att fått tjata länge på min man. Jag njuter av honom i fulla drag nu och är så glad att vi bestämde oss för en till. Hans syskon är födda 08 och 09 och de avgudar honom och tycker att det är så mysigt med en bebis. De vill kramas och gosa och berättar för honom hur mycket de älskar honom. Mammahjärtat smälter varje gång.

Det är ju mer praktiskt m två, billigare osv osv. Samtidigt känner jag att jag alltid önskat en stor familj. Men det är ju mer m det än att bara skaffa . De två barn man har ska ju hinnas och orkas med. Känner ändå att de är viktigast. Vi jobbar heltid båda två och gillar våra jobb, även om familjen självklart kommer först. M tre kanske en måste gå ner i tid? Jag undrar lite hur det skulle bli sen när alla har aktiviteter, känns som att det kan bli svårt att hinna med? Sen är det dyrt m större hus där vi bor. Ett rum till skulle innebära ca 2 milj till i lån. Men vi skulle ev kunna bygga ut. Jag både vill jättemycket samtidigt som jag oroar mig. Så svårt! Och nu när mannen är m på tåget vill jag inte heller prata all denna oro m honom. Då kanske han ångrar sig . Vår plan är alltså oskyddat tom sommaren, sen lägga ner, nöja oss m två om det inte bitit...

Grattis! Hur känner mannen nu?

Jag tycker inte att det är så stor skillnad på 2 & 3 barn faktiskt. Vi bor i en lägenhet om 4 rok och väntar nummer 4 om 5 veckor. Vi hade inte heller tänkt skaffa fler än 2...3...4?.. Ja det kan ändras snabbt

Det är väl att vi precis kommit in i den där fasen när allt blivit lite enklare. Vi har ju tätt, så det har vart mycket. Inga lugna barn som sover mycket heller. Men nu är det äntligen lugnare. Samtidigt är jag glad att vi väntat, nu kräver ju de andra något mindre.

Nu ska vi sätta oss och dricka champagne. Vem vet, kanske inte blir så mycket mer sånt på ett tag. Ha ha!

Fler som känner igen sig?

Körde oskyddat igår, långt ifrån ÄL, men mannen fråga inget om det så känns som båda tänker "får bli som det blir"

Tack, nu pratar mannen om nästa bebis och veckorna innan han föddes gick maken å frågade kommer den inte snart eller.

Haha, blev succé alltså! Härligt!

Shit, va jag känner mig velig! Vi har ju kört oskyddat, men tänk om rätt beslut för våra andra barn skulle vara att inte skaffa fler? Tänk om man inte hinner m alla ordentligt? Vi har flexibla jobb, men kan inte gå ner på deltid mer än kanske tillfälligt. Jag vill att mina barn ska få vara mycket m oss. Ibland känns det som att jag absolut vill ha tre, ibland undrar jag vad man skulle ge sig in på.

Heltid m tre barn klarar man det?

Hur kommer barnen att må?

Finns det fler där ute?

Ja! vi har en 07 och en 12a, och jag kan inte acceptera att denna delen av mitt liv ska vara avklarad. Graviditet, småbarnsliv och allt som hör det till känns inte som ett avslutat kapitel än. Samtidigt befinner vi oss i ett stadie i livet, där bebisar inte finns på kartan. Maken har nyss påbörjat nya arbetsuppdrag och jag driver eget vilket innebär att jag inte kan ersättas. Och just nu gillar vi platsen vi är på idag, barnen blir allt mer självständiga och vi trivs på jobben och ser framemot att resa och göra äventyr som familj. Men någon säger mig än att jag kommer sakna ett tredje barn, även om maken inte är lika angelägen om det så säger något inom mig att vi ska ha en till. Maken räds för att vi blir allt äldre, och tänk om det tredje barnet föds med något funktionshinder. Det kan sätt våra arbeten på spel och våra två nuvarande barn kommer få ge mer av sitt utrymme. Ja helt klart en svår sits och beslut att ta. 

Beccagranen, Hur gamla är ni?

Visst kan man oroa sig, man vet ju vad man har....

Jag känner också att den andra måste vilja oavsett risker och allt det negativa. Tänk annars om barnet har kolik el likn, eller om det bara blir tuffare än man trott. Då känner man sig säkert rätt ensam om det är man själv som övertalat den andra?

Jag funderar på att säga att är det inte lika viktigt för oss båda så lägger vi ner det. Då tror jag också mannen känner efter ordentligt.

Hej! Jag känner samma- det har äntligen blivit lugnare hemma - jag kan inte heller tänka mig att bebistiden är slut. Jag verkligen vill ha den igen men under graviditeten fick vi en prövning sist och om jag mår så dåligt igen förstör jag både jobb och för mina 2 barn och riskerar äktenskapet. Jag vågar helt enkelt inte skaffa en till.

Min första var en solskenshistoria- en bra grav och en bebis som sov- min andra var turbulent.

Gammal tråd men hur gick det TS om du ser detta?