Ni som funderar på tredje barnet

Vet inte var alla ??? kom från på slutet, skulle inte vara där. Är nog lite förvirrad ????

Det är ju mer praktiskt m två, billigare osv osv. Samtidigt känner jag att jag alltid önskat en stor familj. Men det är ju mer m det än att bara skaffa . De två barn man har ska ju hinnas och orkas med. Känner ändå att de är viktigast. Vi jobbar heltid båda två och gillar våra jobb, även om familjen självklart kommer först. M tre kanske en måste gå ner i tid? Jag undrar lite hur det skulle bli sen när alla har aktiviteter, känns som att det kan bli svårt att hinna med? Sen är det dyrt m större hus där vi bor. Ett rum till skulle innebära ca 2 milj till i lån. Men vi skulle ev kunna bygga ut. Jag både vill jättemycket samtidigt som jag oroar mig. Så svårt! Och nu när mannen är m på tåget vill jag inte heller prata all denna oro m honom. Då kanske han ångrar sig . Vår plan är alltså oskyddat tom sommaren, sen lägga ner, nöja oss m två om det inte bitit...

Det är väl att vi precis kommit in i den där fasen när allt blivit lite enklare. Vi har ju tätt, så det har vart mycket. Inga lugna barn som sover mycket heller. Men nu är det äntligen lugnare. Samtidigt är jag glad att vi väntat, nu kräver ju de andra något mindre.

Nu ska vi sätta oss och dricka champagne. Vem vet, kanske inte blir så mycket mer sånt på ett tag. Ha ha!

Fler som känner igen sig?

Körde oskyddat igår, långt ifrån ÄL, men mannen fråga inget om det så känns som båda tänker "får bli som det blir"

Shit, va jag känner mig velig! Vi har ju kört oskyddat, men tänk om rätt beslut för våra andra barn skulle vara att inte skaffa fler? Tänk om man inte hinner m alla ordentligt? Vi har flexibla jobb, men kan inte gå ner på deltid mer än kanske tillfälligt. Jag vill att mina barn ska få vara mycket m oss. Ibland känns det som att jag absolut vill ha tre, ibland undrar jag vad man skulle ge sig in på.

Heltid m tre barn klarar man det?

Hur kommer barnen att må?

Finns det fler där ute?

Beccagranen, Hur gamla är ni?

Visst kan man oroa sig, man vet ju vad man har....

Jag känner också att den andra måste vilja oavsett risker och allt det negativa. Tänk annars om barnet har kolik el likn, eller om det bara blir tuffare än man trott. Då känner man sig säkert rätt ensam om det är man själv som övertalat den andra?

Jag funderar på att säga att är det inte lika viktigt för oss båda så lägger vi ner det. Då tror jag också mannen känner efter ordentligt.