Blir inte accepterad, hjälp?

Men om du funnits i den stores liv från det att han var 1,1/2 år betyder det att hon precis blivit gravid när du blev tillsammans med barnafadern eftersom den lille är nio månader och du går all in och försöker ta på dig en mamma roll. Jag kan förstå att människan slår bakut. Ta några steg bakåt och låt pappan ta hand om barnen.

Och ja det är väl självklart att barnen ska vara hos sin mamma om pappa inte kan ta hand om dom. Du är inte barnens förälder och det är inte dig de ska ha umgänge med så mamman gjorde helt rätt. Du borde ta några steg tillbaka och tänka dig in i hennes situation. Hon har precis blivit gravid och samtidigt har hennes far till barnen skaffat ny brud. Inte så roligt alls.

Men det är inte det TS skriver. Hon skriver tvärtom, om jag förstår rätt, att när sambon åkte ambulans till sjukhuset så blev barnen kvar hos TS en dag längre än tänkt för att mamman inte kunde tänka sig att träffa TS och avhämta barnen.

Att mamman tycker det är jobbigt att hennes make/sambo lämnade henne för en annan när hon var gravid är inte konstigt. Inte heller att det därför är svårt för henne att träffa TS. Däremot är det inte normalt och framför allt inget som gagnar hennes barn att hon överhuvudtaget inte kan acceptera att TS finns och att hon pratar illa om TS och saboterar för henne på olika sätt.

Vad säger din sambo? Hur tacklar han situationen? 

 

 

Tror också det ligger något i det. Men som råd till TS släpp det, och låt pappan ta hand om kontakten med mamman, överlämningar, telefonprat mm.

Jag förstår mamman på ett sätt då du måste ha kommit in i bilden när hon precis blivit gravid...

Hon behöver heller inye ha kontakt med dig överhuvudtaget , det räcker gott att hon har kontakt med pappan.

Däremot kan hon inte bestämma över om du skall vara med och hämta eller inte - hon kan bestämma att du inte kommer in i hennes hem men inte om du tex sitter i bilen och väntar.

Hon kan inte heller bestämma över om du skall hämta och lämna på tex förskola (OM de har gemensam vårdnad vill säga...).

Hur ni lägger upp fördelningen när barnen är hos pappa på umgänge har hon inte heller ned att göra.

Det är självklart helt fel att hon pratar illa om dig, speciellt inför barnen. Går hon för långt så får du anmäla henne för förtal. Frågan är om det skulle glra ngt.

Det bästa är kanske att låta tiden mildra. För henne är 1,5 år inye lång tid om man tänker på att hon halva den tiden gick igenom en graviditet ensam och övergive, istället för tillsammans med barnets pappa som hon antagligen trodde. Efter en förlossning har du dessutom kroppen full med hormoner i flera månader och man är inte sig själv. Det är berättigar inte att man beter sig illa men jag kan se VARFÖR hon beter sig som hon gör, och även som sagt ha viss förståelse... Så för henne är uppbrottet säkerligen ganska färskt...

Håll dig borta från all kommunikation med mamman. Du får engagera dig och vara med barnen när pappan har dem men det räcker. Mamman har barn ned din sambo, inye ned dig.

Precis som kanske inte fram gick så fick jag ha barnen själv när min sambo var tvungen att åka ambulans.

Den fösta pojken var inte planerad utan ett "misstag" mer intag av alkohol. Min sambo ville dock ha med barnet och gör så någon vecka innan han var beräknad blev dem ett par. Hon har redan gått igenom en graviditet själv (inte för att det gör den andra lättare men ja).

Dem levde ihop och ja den andra sonen blev till.

Pappan ville inte behålla då dem två-tre veckor innan hon plussade hade kommit fram till att dem inte var bra för varandra.

Dem gick ut med att ett till barn skulle komma samtidigt som dem gick ut med att dem skulle dem skulle gå ifrån varandra.

Jag har själv en son så jag vet att hormoner stället till det en hel del men vissa saker kan inte skyllas på detta.

Hon behöver absolut inte ha en relation till mig men hon behöver ändå acceptera att jag har en relation till hennes barn.

Hon "försvann" från den älsta pojkens liv under hennes graviditet (6månader).

Pojken tog då till mig eftersom han såg mig med min son och hans mamma hade tekniskt sätt lämnat honom.

Min sambo gör inte mycket väsen av sig då han är en "för snäll person" och orkar inte bråka med henne. Han tar mitt parti i alla lägen men säger ofta inte till när barnen kommer hem smutsiga i för små/smutsiga/för lite eller mycket kläder och det är nog det som gör mig mest irriterad.

Det handlar trots allt om barnen, men han orkar inte för hon bråkar med honom om ALLT..

Tiden kanske är det ända som kan fixa detta men ja, relationen mellan mamman och pappan fanns endas pga barn. Den andra pojken behöll mamman trots att pappan inte ville, men när relationen mellan mig och min sambo och hans barn ska drabbas för att hon inte kan eller vill hantera vissa saker kan jag tycka är både egoistiskt och knepigt.

Det är inte okej enbart för att ena ungen är ett opsan och den andre är "jag vill ha abort" från pappans sida. Jag tycker ändå ni har gått alldeles för fort med att introduceras i barnens liv.