Elifil TS skrev 2015-03-02 23:55:34 följande:
Precis som kanske inte fram gick så fick jag ha barnen själv när min sambo var tvungen att åka ambulans.
Den fösta pojken var inte planerad utan ett "misstag" mer intag av alkohol. Min sambo ville dock ha med barnet och gör så någon vecka innan han var beräknad blev dem ett par. Hon har redan gått igenom en graviditet själv (inte för att det gör den andra lättare men ja).
Dem levde ihop och ja den andra sonen blev till.
Pappan ville inte behålla då dem två-tre veckor innan hon plussade hade kommit fram till att dem inte var bra för varandra.
Dem gick ut med att ett till barn skulle komma samtidigt som dem gick ut med att dem skulle dem skulle gå ifrån varandra.
Jag har själv en son så jag vet att hormoner stället till det en hel del men vissa saker kan inte skyllas på detta.
Hon behöver absolut inte ha en relation till mig men hon behöver ändå acceptera att jag har en relation till hennes barn.
Hon "försvann" från den älsta pojkens liv under hennes graviditet (6månader).
Pojken tog då till mig eftersom han såg mig med min son och hans mamma hade tekniskt sätt lämnat honom.
Min sambo gör inte mycket väsen av sig då han är en "för snäll person" och orkar inte bråka med henne. Han tar mitt parti i alla lägen men säger ofta inte till när barnen kommer hem smutsiga i för små/smutsiga/för lite eller mycket kläder och det är nog det som gör mig mest irriterad.
Det handlar trots allt om barnen, men han orkar inte för hon bråkar med honom om ALLT..
Tiden kanske är det ända som kan fixa detta men ja, relationen mellan mamman och pappan fanns endas pga barn. Den andra pojken behöll mamman trots att pappan inte ville, men när relationen mellan mig och min sambo och hans barn ska drabbas för att hon inte kan eller vill hantera vissa saker kan jag tycka är både egoistiskt och knepigt.
Det är inte okej enbart för att ena ungen är ett opsan och den andre är "jag vill ha abort" från pappans sida. Jag tycker ändå ni har gått alldeles för fort med att introduceras i barnens liv.
