Finns psykisk sjukdom på riktigt?

Jag förstår inte ens att det här kan vara en frågeställning fortfarande. Självklart finns psykisk sjukdom. Psykisk sjukdom förstör liv och tar liv och det beror till stor del att samhället fortfarande inte tar psykisk sjukdom på lika stort allvar som fysisk sjukdom.

Tack! Visste inte ens hur jag skulle börja att bemöta...

2015... Ofattbart ja.

Vilka kriterier måste uppfyllas för att ett tillstånd skall klassas som sjukdom?
De jag kommer på är smittorisk, främmande baciller/partiklar som sänker eller bryter ner immunförsvaret, smärta (men bara om den är kopplad till sjukdomen), den går att bota.

Att vara sjuk, må dåligt eller ha ont är skilda saker. De kan ibland ha ett samband, men inte alltid.
Förkylning är en sjukdom, diabetes och cancer likaså. Ett brutet ben, en spricka i axeln, ett hematom är skador men inga sjukdomar. Depression och ångest är tillstånd som är fruktansvärda men knappast heller nån sjukdom!
Många som har sjukdomar mår inte dåligt i själen och många som mår dåligt i själen har inga sjukdomar. Jag tror bara det kallas sjukdom i brist på annat.

Diagnos=Sjukdom? Är det så folk tycker alltså? På vilket sätt är man sjuk om man t.ex har ADHD eller schizofreni? Helt ärligt tycker jag det ligger en hel del nazism över den människosynen! Om alla i hela världen hade adhd utom du, skulle du nog däremot ses som annorlunda, men visst skulle du väl önska att andra accepterade dig ändå och inte kallade dig sjuk. När folk hör ordet sjuk drar de öronen åt sig och du blir utstött, eftersom sjukdom ger signaler om att något kan smitta som inte är av godo. Då uppstår en ond spiral och du kan inte komma ur ditt tillstånd och fortsätter bara må dåligt eller ger med dig och väljer att medicineras för att andra vill att du skall vara som dem istället för att acceptera dig som du är. DET är sjukt av nåt!!!!!

Att det finns psykiatriska tillstånd som klassificeras som sjukdom är vedertaget inom vetenskapen. Givetvis kan man må psykiskt dåligt, utan att ha en psykisk sjukdom.
Hur de sedan ska behandlas/inte behandlas är en annan fråga, som egentligen inte har med diagnosen och begreppet sjukdom att göra.

Bra tråd!!

Det är enkelt att slå fast att psykisk sjukdom finns. Det finns rätt många studier som inkluderar tex MR i olika former där man kan se abnorm aktivitet i hjärnan vid tex skizofreni. Man har konstaterat ärftlighet av flera sjukdomar. Man kan framkalla psykotiska symptom med olika mediciner. Man kan dämpa dem med andra. Alltså finns en biologisk komponent i flera psykiska sjukdomar.

Det riktigt svåra blir att avgöra när det är tal om en normal variant och när det är sjukligt. Överlag verkar det som att psykiatriska diagnoser utarmas eftersom så många människor anser sig ha kompetens att bedöma symptom, fastän de inte kan.

Ofta tänker jag personligen att påstådda diagnoser verkar förhastade och påtagna, utan att komma med ett konkret exempel. Det är misstänkt i ett land där man, som jag förstår, använder ICD-10 överhuvudtaget kan få fyra diagnoser utan hänsyn till det hierarkiska system som råder i diagnossystemet. Det är inte rätt att alla människor spekulerar över sjuklighet vid medmänniskors individuella excentricitet eller helt enkelt när de inte kommer överens. Normaltillstånd vs sjuklighet i psykiatrin är spännande men ingen barnlek och ens personliga tyckande ska man lämna ifrån sig. Hobbyanalyser är farliga! Är man inte utbildad att diagnostisera ska man låta bli, precis som de flesta låter bli att diagnostisera hjärtsjukdomar eller diabetes.

Det är synd att det är det. Jag har ett flertal diagnoser, många år inom psykiatrin i bagaget och ärftliga faktorer som kan påvisa orsak etc. 
Men det är många som anser att det inte finns. Som min ADHD t.ex. Det har man ju fått höra är en ursäkt bara för att man är ointresserad.

Men att vara "psykiskt sjuk" kan ju innebära rätt mycket. Det kan vara allt ifrån att man sörjer sin hund som dött och känner att man inte orkar leva vidare till att man sitter i vadderad cell för att man bits eftersom man tror att man själv är en hund. Och så precis ALLT där emellan

Ja, psykisk sjukdom finns, det är jag övertygad om. Sedan är vi alla olika starka i psyket, oavsett om vi är sjuka eller inte. Så egentligen gör man det alldeles för lätt för sig med att säga till någon att "rycka upp" sig, vare sig den personen är sjuk eller inte. Bara för att just du eller din svågers bror klarade det så kan du inte förutsätta att andra kan göra samma sak. Om man verkligen bryr sig och vill hjälpa till, så är vänlig och uppmuntrande övertalning vida överlägsen skambeläggande kommentarer.

Annars tycks det vara något av en tidsanda att många tycker sig veta mer än riktiga experter, och just psykologi tycks vara ett område där detta tankesätt har skenat iväg åt fanders. Alla skall ha en åsikt bara för att de läst en bok eller sett något avsnitt av Dr Phil. Det är väl ok om man bara diskuterar lite allmänt, men de kunde ju ge fan i att ha så många åsikter om andra människors verkliga problem.      

Vad gäller det här med diagnoser och svårigheter därikring, så kan jag ta mig själv som exempel. För fyra år sedan blev jag diagnosticerad med en Fobisk personlighetsstörning på min vårdcentral. Personlighetsstörningar är personlighetsdrag som är så extrema och avvikande att de skapar stora problem för den som är drabbad, bl.a för att de av olika skäl gör samspelet med andra människor väldigt svårt. Just "min" variant kan jämföras med en extrem form av social fobi. Personlighetsstörningar anses normalt vara livslånga tillstånd, behandlingsbara till viss del men inte möjliga att helt bota.

Men nu har jag blivit "friskförklarad" av psykiatrin. Jag har alltså ingen psykisk störning alls enligt dem. Visst har jag jobbat med mig själv, men en personlighetsstörning går inte över så enkelt, om den ens kan gå över. Så endera blev jag feldiagnosticerad på vårdcentralen, eller så är det psykiatrin som har fel. Själv lutar jag åt det förstnämnda. Men oavsett vilket så visar det hur svårt det är med att sätta diagnoser på det mänskliga psyket.

Men ska man behöva försöka ta livet av sig för att du ska tycka att man har rätt att säga att man mår dåligt? Ja, jag är frisk. Jag testat allt som går att testa när det gäller min fysiska hälsa. Jag är i toppform. Jag tänker inte påstå att jag har DEN ångesten, DEN gastkramande paniken eller DE självmordstankarna, för jag vet inte vad vi jämför med. Jag gråter så fort jag låst ytterdörren, jag kan bli sittande i timmar på köksgolvet och inte veta vad jag ska ta mig till och allt känns hopplöst, jag skär mig i armar och ben för att orka genom vardagen, jag har stått vid rälsen och önskat mig mod nog att ta ett kliv ut.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag på något sätt förolämpat dig och de dina som har papper på att ni mår dåligt?! För att göra det hela lite tydligare vill jag bara klargöra att jag inte är avundsjuk på de som har "sjukdomen", men jag är avundsjuk på de som kan kasta in handduken och ta ledigt för det. Jag har en familj att ta hand om, jobb och skola att sköta. För mig finns inget skyddsnät, för vem gör det om jag inte kan?