Skulle du vara hemma på heltid med dina barn om det var möjligt?

Så vilket hade du prioriterat?

Är det alltid det bästa för barnen? Missförstå mig rätt, här talar vi om att vara hemma i flera år och titt som tätt läser jag trådar här där vissa menar att det är givet att en man (alltid en pappa) som inte vill vara hemma ens ett par månader med sina barn inte ska vara det då det kan komma att påverka barnen negativt och nu ska man bita ihop i flera år fast man inte vill, varför? För att de som skriver här till stor del är mammor? En mammas sinnestillstånd påverkar barnet i lika stor grad skulle jag vilja säga och i flera år när man inte trivs än mer än de ynka "pappamånaderna" som så många tjafsar om.

(detta inlägg var inte helt riktat till dig utan bara en tanke på hur olika det låter beroende på om det gäller en mamma eller pappa).

Tänkvärda ord absolut men det skulle vara intressant att se i vilket sammanhang det skrevs, arbetade föräldrarna hemskt mycket med barnet "boendes" på förskolan? Jag ser inte allt så svartvit och tror inte att det bästa för ett barn behöver vara att gå hemma med en förälder som inte vill och inte mår bra när vi pratar år som här, jag tror barnet kan påverkas negativt av det och för mig är det inte jämförbart att arbeta med barnet på en bra förskola dessa timmar (de finns även om hemmaföräldrar aldrig kommit i kontakt med en) och att låta bli att ge sitt barn mat för att man inte har lust. Därmed inte sagt att jag tycker långa förskoledagar från tidig ålder är att föredra alls. Tänker helt enkelt att det finns mellanting som gör att alla inblandade mår bra.

Tycker fortfarande det är intressant att det klankas ner så mycket på mammor som inte vill vara hemma i flera år med kommentarer som "varför skaffade du ens barn" samtidigt som människor tycker det är hemskt att ett fåtal månader i föräldraförsäkringen är vigda åt pappan, det är alltid okej om pappan inte vill, varför? Ni som är hemma till skolstart och klankar ner på andra, varför inte klaga på era män istället som väljer att arbeta framför att vara med sina barn på heltid?

Jag får ge dig rätt där, som jag skrev inom parentes var det första inlägget inte helt riktat till dig. Det andra knappt alls förutom att jag blev nyfiken på det du citerade och sammanhanget. Ber om ursäkt för min otydlighet.

Tack. Det har alltså inget med att vara hemmaförälder eller inte att göra. Det där fick mig att tänka på när jag jobbade inom äldrevården och alla så stolt visade foton på sina barn och barnbarn och samtidigt beklagade sig över att tiden gick så fort och ångrade att de inte tillbringade mer tid med sina barn och framförallt levde i nuet med dem. Jag upplevde en större sorg hos gubbarna.

Absolut, jag tror inte någon ångrar den tid de ägnade åt sina barn. Däremot kan man komma att ångra att man inte tillbringade mer tid med dem. Samtidigt tror jag på en balans någonstans i allt detta. Jag tror också man skulle kunna ångra om man gav upp hela sitt yrkesliv under barnens uppväxt, egna vänner och intressen men då säkert tidigare när barnen flyttat ut. Tid med barnen är viktigt och värt att tänka på men också att leva för något annat än sina barn.

Givetvis är barnen det viktigaste men jag tror också man kan komma att ångra om man enbart lever för dem och genom dem och med dem. Denna diskussion upplever jag rätt svartvitt, jag tror att man kan vara en närvarande förälder som ger sina barn mycket tid (och senare inte känner som i krönikan eller mina brukare) och samtidigt arbeta, ha andra relationer man underhåller och intressen som inte inkluderar barnen om man vill. Man kan leva främst för sina barn. se barnen som den största meningen med livet men samtidigt också leva för annat, se att livet även har andra meningar. Balans som sagt.

Man ska väl leva för livet självt?

Alla ingredienser som tillsammans bildar livet.

De som aldrig får barn eller väljer bort det vad tycker du de ska leva för?

Det är skillnad på att leva för sina barn och att leva genom dom. Det senare är väl knappast att rekommendera.

Din fråga är sorglig. Hur kan det vara så att du inte har något annat än dina barn som gör det värt att leva?

Att ta en promenad i vårsolen, att få äta en god middag, att få umgås med en vän, att få läsa en utbildning som man vill, att ha ett jobb man trivs med, att ha en hund man älskar, att kavla upp byxbenen och låta havet svalka fötterna en sommardag, att se våren i Paris, att äta färska jordgubbar, att få ett telefonsamtal av en god vän, att ha en partner att dela livet med, att se barnen växa upp och klara sig själva, att se en duktig idrottsman lyckas, att sitta och äta frukost en söndagsmorgon...

Allt det och otroligt mycket mer gör livet värt att leva.

Hur menar du?

Ok, men låt säga att du inga barn hade fått.

Vad hade livet varit värt för dig då?

En sak till, hur gamla är dina barn?

Att du skriver att det är sorgligt att man inte fått uppleva något så ens barn inte är något att leva för förstår jag inte alls. Vill du vara eller verka självgod?