Skulle du vara hemma på heltid med dina barn om det var möjligt?

Vilken del av stan? Vi kanske är grannar? ;) Är du med i Hemmaföräldrars Nätverk?

Jag hoppas du förstår och uppskattar att du är ekonomiskt priviligerad. Det är inte alla förunnat. 

Däremot vet jag inte om jag tycker du (eller barnen) är särskilt priviligerad när det kommer till tiden du/ni har med make/pappa. Jag hade aldrig velat ha den sortens liv att jag bara träffade min livspartner en vecka/månad, och det hade inte han velat ha heller oavsett hur mycket pengar det genererade. Han hade inte velat vara borta från varken mig eller barnen så mycket, ingen av oss hade helt enkelt uppskattat den sortens liv.

Men, vi är alla olika. Alla vill inte leva på samma sätt, och det är helt ok. 

Bara en nyfiken fråga: ni som är hemmaföräldrar, vad har ni för utbildning? Om ni är högutbildade, känns det inte lite som något bortkastat?

Med min fråga undrar jag om inte UTBILDNINGEN känns bortkastad, inte tillvaron med barnen. Jag tycker att det känns minst sagt utopiskt att tänka sig att man ska "göra karriär" med en 15-20 år gammal utbildning och begränsad yrkeserfarenhet (baserat på antagandet att man pluggat i fyra-fem år efter gymnasiet och inte är så mycket äldre än 34-35 vid första barnet).

Ja, alla är vi ju olika, men jag har väldigt svårt att se på utbildning på som en slit-och-slängvara. Man skaffar väl en utbildning för att man vill ägna sig åt just det?

Så för dig är utbildning bara ett sätt att bli försörjd?

Livet är alltid värt att leva. Jag menar ATT leva är inte detsamma som att leva FÖR (jag skriver stora bokstäver för betona, inte för något annat). Jag har gjort allt du tog upp men tusenfalt, minst Det är jätteroligt, vackert, lärorikt och jag är tacksam över att jag har fått möjligheten att göra det, men det är ingenting som jag lever för. När jag så småningom beslöt att jag ville ha barn så fanns det ingenting annat som jag hellre ville göra. Jag kände att jag hade gjort allt - förutom just att få barn. Har man upplevt både vår, sommar, höst och vinter i Paris så ter det sig inte fullt så spännande längre, så att säga. Jag tycker att det snarare är sorgligt att man har fått vara med om så lite att man inte tycker att ens barn är något att leva för. Jag har just vaknat, tittat på mina sovande barn, druckit en kopp te på altanen och också idag känt att det finns ingen annanstans jag vill vara än just här. Jag har inget behov av att jaga något annat - jag har redan gjort det. Och av allt fantastiskt jag har fått uppleva i livet är det ingenting som slår ögonblicket när barnen slår upp ögonen och är redo att ge mig ännu en dag av sig.

Jag kan skriva under på varenda ord i ditt inlägg för exakt så är mitt liv just nu.

En skillnad bara. Jag är inte hemmamamma.
Jobbar göra jag. Dels för att jag gillar mitt jobb men faktiskt så vill jag vara en god förebild för mina barn, jag anser inte att jag skulle vara det om jag gick hemma.

För mig spelar anledningen till att man inte vill jobba ingen roll.

Jag vill lära mina barn orsak-verkan. Jobb = lön.

Inget jobb = inga pengar.

Om man är hemma upp till att barnen är vid tre års ålder och man har flera med ett par års mellanrum så innebär det att det äldsta barnet inte ser sin mamma jobba förrän barnet är 9-12 år kanske och jag vill inte att mina barn ska ha en sådan förebild.
Vill du det så är det ditt val. Alla väljer olika, jag vill att mina barn ska se att man kan kombinera jobb, partner, barn, fritidsintressen, husdjur och att de ska veta hur man försörjer sig.

Jag vill gärna att de väljer läsa vidare efter gymnasiet och att de siktar på det jobb som de vill ha så deras arbetsliv blir innehållsrikt. Att ha en universitetsutbildning som man inte använder tycker jag är bortkastat. Inte för en själv men för de skattekronor som man nyttjat och sedan "slängt i sjön". Bättre att en person som vill använda utbildningen får platsen om man ändå tänkt gå hemma i tiotalet år.

Jag tycker inte heller att man ska vara martyr inför sina barn, att de ska känna att jag gav upp mitt jobb för deras skull är inte okej för mig.

Mina barn vet att jag älskar dem oerhört, tro inget annat, jag ställer upp för dem i alla väder men jag utplånar inte mig själv.

Känner du dig dömd?

Jag beskriver inte ditt liv, jag beskriver min upplevelse. Inte din.

Jag skriver hur jag ser på saken, inte hur du ser på den.

Jag kan se långt utanför min värld och det finns gott om människor som tycker att jag går upp i mina barn allt för mycket då jag väljer att spendera så gott som varje ledig stund med dem. Trots att det inte är så små längre.

Fortfarande så måste jag få tycka att en bra förebild är på ett visst sätt precis som du tycker att en bra förebild är på ett annat sätt.
Jag vill ge mina barn en drivkraft att nå mål de har och jag stöttar dem i deras resa samtidigt som jag själv har egna mål och är i och med det den förebild som jag vill vara.
Jag vill inte att mina döttrar ska bli hemmafruar och jag vill inte att mina söner ska ha hemmafruar. Jag vill ha jämlika barn.

Det är nog så att du bör rannsaka dig själv här nu istället för att säga att andra beter sig illa.
Du skriver att det är "lite värt för mig att ta hand om mina barn" -Var har du fått det ifrån?
Du skriver att arbetslivet är mitt största mål, varifrån har du fått det?
Känner du dig tillplattad och tillintetgjord så säger det nog mer om dina egna känslor om dig själv än vad det säger om mig.
Du skriver att min karriär är viktigare än mina barn, vad menar du?

Vad gäller att ha råd eller inte så skulle vi klara oss gott och väl på min makes lön. Att du drar avundsjukekortet blir rent av patetiskt.

Jag tycker ju då att personen du argumenterar med skriver både nyanserade och väldigt genomtänkta inlägg. Man har all rätt i världen att själv avgöra hur man anser att någon är en god förebild för sina barn eller inte.

Jag anser personligen inte att man kan ha en jämställd relation om den ena parten är hemma på heltid och försörjs av den andra. Det är min åsikt, den är genomtänkt och välgrundad. Du har din fulla rätt att inte hålla med mig - men oavsett är det inte riktat mot dig personligen.

Givetvis finns det andra mål i livet än att jobba och jag ser inte att det är vad anonym menar heller. Hen skriver inte heller att det är det största målet - utan att ett aktivt valt och givande yrkesliv är någon hen önskar sina barn, och därmed också väljer även för sig själv.

Du har själv en väldigt låg ton i dina inlägg - vad är det som säger att man anser att det är "lite värt" att ta hand om sina barn bara för att man inte väljer att vara hemmaförälder?

Jag anser - återigen, personligen - att man är en god förebild för mina barn genom att visa att även mamma kan jobba och bidra till den ekonomiska försörjningen av familjen, bidra till samhällsutvecklingen, ta ansvar för sitt eget framtida liv (=intjänad pension) etc.

Nu har vi fullständigt råd att vara hemma och jag var hemmaförälder under fyra år (min make på deltid) och mina föräldradagar är dessutom sparade till nu när jag jobbar och kan behöva dem för extra ledighet med barnen. Det är inte där problemet ligger. För mig - personligen - är det viktigt att vara produktiv, jag är inte intresserad av ett "soft liv". Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan. Andra får välja annorlunda givetvis, liksom se sig själva som förebilder. Men de är det inte i MINA ögon.