Så förbannat trött på allt jämställdhetssnack!

Jag tycker snarare synd om de män (och kvinnor) som inte prioriterar sin familj framför sitt jobb. Jag läste en mycket bra krönika av Birger Schlaug för ett tag sedan där han bland annat skrev "Vi frågar oss vad det kostar att jobba deltid när barnen är små när vi istället borde fråga oss vad det kostar att inte göra det".

Så alla som jobbar heltid/mycket gör det för att få mat i magen och tak över huvudet? Det kallar jag brist på insikt. Jag och min man känner inte någon (och du umgås inte vi i några överklasskretsar direkt) som inte tjänar mer än vad de egentligen skulle behöva (möjligtvis min pappa undantagen, men han är ett kapitel för sig...).

Sedan vi fick barn så har jag och min man blivit plågsamt medvetna om vilken skillnad mer eller mindre alla vill göra på barn utifrån vilket kön de har, redan från att ultraljudet/förlossningen visar vad barnet har mellan benen så vill en stor del av omgivningen köna barnet genom färg-, kläd- och leksaksval med mera. Sedan när barnen blir myndiga så blir "vi" förvånade att de inte är jämställda... och säger att alla har friheten att forms sina liv som de vill... *hm*