Förtvivlad mamma

Mitt ex var 42 när första barnet kom, jag var 42 när andra kom, och vi har klarat det...

Ni behöver båda få sova. Vi löste det med att ta var sitt sovrum under en period, den ena sov med barnet och den andra själv med stängd dörr och öronproppar, och så turades vi om. Det var ett måste för att orka.

Som kvinna orkar man lite mer tack vare hormonerna, men man orkar ändå inte hur mycket som helst!

Hej ts,

Ang förlossningen så tänker jag att du antingen introducerar en extramormor/barnvakt som kan börja lära känna din son redan nu och sen vara barnvakt under förlossningen. Eller att du anlitar doula som kan stötta dig under förlossningen om din man måste ta hand om sonen

Ett annat problem är att minnande är så trött hela tiden. Han är verkligen blek av trötthet efter de här åren, där ingen av oss nånsin fått sova en hel natt. Han orkar inte steppa in och ta lek och nattningar när han kommer hem, han blir bara irriterad. Så då tar jag det. Har ni andra liksom superkillar som orkar ha krävande jobb och sen bara komma hem och ta över markservicen? Min man är 46, tio år äldre än mig, kan det vara det?

Sen vill jag också säga att ni verkar vara många som har total jämställda relationer: grattis till er! Min man hade en mamma som var hemmafru ( en bitter, bitter kvinna idag) och en allestädes frånvarande far som vigde sitt liv åt " firman". Han är en godhjärtad man men absolut, som en hel del med snopp, ibland lite fyrkantig. Han är konservativ, traditionell och lite gammaldags. Ibland tror jag att han lever i fel årtionde och att vi när som helst ska vakna i en scen ur " mad men".Han är också pålitlig, lojal och han älskar oss innerligt.

Vi har haft många diskussioner ( ok praktgräl)och han har gått från att vara ganska precis som sin egen pappa, dvs ett arkeologiskt fynd, till en pappa som går på föräldrarådsmöten , kan diskutera amning och leker med sin son. Men han kommer aldrig att baka surdegslimpor eller jobba deltid. Han kommer aldrig heller att lägga fram kläder dagen innan eller natta varannan kväll,Det är den mannen jag har valt. Och jag älskar honom även om det gör mig galen.

Jag kommer aldrig att behöva försörja honom eller betala en restaurangnota eller göra rent ett avlopp eller byta en glödlampa. Det är vansinnigt irriterande. Och ändå är det så det är.

Jag funderar ofta över hur den här traditionella mansrollen kommer att påverka våra söner.

Men grattis till er andra som verkar ha praktexemplar till män. Ni har gjort smarta, moderna val. Det har inte jag gjort. Och , om sanningen ska fram, inte min man heller. Men vi håller ihop.

Jag förstod ju att jag skulle få påhopp om att det var min relation till min man som gör mig olycklig , osv. Och jag vet att ni finns därute, ni som kommer överens om hur allt ska bli- och faktiskt håller er till det. Jag vet också att ni gärna talar om det. Ofta och mycket.

Än en gång: gratulerar till er. Om detta skulle jag gärna diskutera med er i en annan tråd .men inte nu.

Nu handlar dem här tråden inte om hur vi har valt att fördela våra fl dagar utan om hur en höggravid trött mamma skall orka med en fantastisk men mycket viljestark ung man på 3,5 år. Om hur det är att vara trött på att vara mamma ibland.

Min förra fl gick inte bra, igångsättning 3 v innan bf pga preeklamppsi/ tillväxthämning. Slutade i urakut snitt med sjukt barn. Klart jag vill att min man ska vara med. Klart han vill vara med. Men jag oroar mig mer för vad det innebär för en 3,5 åring som aldrig har blivit lämnad förut att a) först bli plötsligt lämnad b) sova borta c) få ett syskon, allt inom

Loppet av något dygn. Det är trauma- om än brukar det gå rätt bra för dom flesta ungar. Jag kör på extramormor. Och japp, jag hatar min svärmor. Förutom att hon är en självupptagen häxa så lovar hon först att passa vår son, sedan bokar hon en resa, precis vid bf. Sedan vill hon ha ständig sympati, uppmärksamhet, tröst och praktisk hjälp. Men själv kan hon inte ställs upp nånsin.