Bonusbarnen hatar mig

Jag hänger på gänget som tycker ni ska backa när det gäller umgänget. Dvs pappan får träffa barnen på neutral plats och hela tiden säga att de är välkomna att vara hos er, men att han respekterar att de inte vill träffa dig nu.
Jag vill samtidigt ge dig ett tips, ha inte din blogg öppen, utan låt endast inbjudna få läsa den, det gäller även FB, man behöver inte vara offentlig för alla.

Håller med, jag ser inte min sambo som utbytbar

Tillägger, jag får det intrycket att ts inte är en hemsk häxa som vill barnen illa, utan uppriktigt sagt tycker om dom.

Om det är en person som är skadlig och behandlar barnen illa, då ligger det i ens föräldraansvar att inte utsätta barnen för den personen.
Men att låta ett ex, genom att se till att barnen ogillar den nya i den andra förälderns liv, styra vem föräldern ska leva med, är fel.

Det beror varför de avskyr henne. Är det för att mamman påverkar dom, nej. En 5-åring och en 8-åring är väldigt påverkbara av en förälder.

Vad ska barnen skyddas mot?

Ts ser ju inga hinder att pappan träffar barnen ensam. Hon vill ju ha en fungerande relation till barnen. Hon vill ju att det ska fungera, att barnen ska trivas hos dom. Är det detta barnen ska skyddas från.

Är det någon som påstått det?

Oj, det förekommer tyvärr allt för ofta att både mammor och pappor okynnesanmäler för att jäklas.
En kollega till mig är så van vid detta att mamman anmäler dom för både det ena och det andra (bara taget ur luften) så de bara rycker på axlarna när det händer. Den snart myndige killen som anmälningarna har berört bor fortfarande hemma hos dom (pappan och hans nya) och vill inte ha med mamman att göra pga hennes anmälningar.

En väninna till mig, hon blev socanmäld av barnens pappa för att barnen lekte ute under jullovet med hennes särbos barn till klockan 21, på tomten, båda barnen går i mellanstadiet, han tog också upp i anmälan att mamman hade sovit till klockan 10 på morgonen, det var alltså inga småbarn eller barn med särskilda behov utan en normal 10-åring och 12-åring

NIx, så är det inte
1. Pappans nya har alltid fel, är alltid automatik en barnhatande häxa
2, Barnens mamma har alltid rätt
3. Ja, när problem uppstår är det ofta pga pappan eller mamman inte sätter ner foten
4. Det är ingen som säger att barnen ska knipa

Rent generellt, den nya kvinnan ska hålla tyst och sköta hushållet, betala och skjutsa barnen, rent OT

För övrigt så vet jag att det inte är allt för sällan även den mest klokaste och förståndigaste personen kan få galna idéer i samband med separationen. En av mina närmaste väninnor genomgick en skrämmande förändring i samband med sin separation, Från att varit en klok mamma så gick hon till att bli en bitch till ex, hon tappade allt.
Jodå, jag berättade exakt vad jag tyckte och till slut sansade hon sig och blev den kloka (men väldigt skamsen) mor och kvinna (och väninna) igen.

Absolut inte, men under de åren jag har varit aktiv här på forumet så har jag "mött" alla typer, nya kvinnor som klampar på som en elefant i ett porslinsaffär, som inte alls fattar att de passerar alla gränser (och då har det varit den nya som skriver och även en mamma som är förtvivlad)
Nya kvinnor som inte får det att fungera av olika orsaker, det kan vara en mamma som motarbetar dom, en pappa som inte tar sitt ansvar, barn som bara vägrar att acceptera att föräldern träffar en ny, eller att de nya kvinnorna är oförmögna att se sitt eget agerande.
Det har varit mammor som avskyr den nya bara för att

Men en sak är säkert, när det fungerar, så skrivs det sällan en trådstart om att det fungerar, utan det är när det inte fungerar som trådarna startar.

Just i detta specifika fallet så är mitt intryck att den stora skulden ligger på mamman, i andra fall så har jag förstått att det är ts som varit orsaken (då har jag också rekommenderat personen i fråga att backa)

Är man en vettig förälder så vänder man sig till den andra föräldern och kollar av förutsättningslöst och pratar om det som två vuxna.
Om jag hade slagit på stora trumman varje gång mitt barn kommit hem och sagt något som verkar knasigt, då hade jag nog mer förstört för mitt barn än stöttat det.
Självklart frågar man och lyssnar på vad barnet har att säga, men väl medveten om att det är barnets sanning (nej, jag trodde inte på mitt barn när han sa att ett äldre syskon kastat sten på honom, men jag lät honom berätta hur han upplevde det utan att dramatisera det hela)

Visst finns det förklaringar, men som jag skrev innan, när det fungerar så skrivs det inte och att jag har "mött" både knepiga nya och knepiga mammor på det här forumet