Saknar hunden så det gör ont,och känner dåligt samvete.

Jag vet precis hur det känns. Och för mig har känslan av dåligt samvete ännu inte försvunnit trots att det är nästan 8 år sedan. Det är som om två sidor i mig hela tiden slåss för att få rätt Den logiska sidan och den emotionella. 

Hade veterinären inte ställt den där jädra frågan så hade jag aldrig behövt fundera. "Är du säker på att hon ska få somna in?"
Hon hade gått igenom en canceroperation vilket gav ytterligare ett värdigt år. Men åldern kom igen och det med besked. Metacamet mot ledbesvären i hennes leder slutade verka som över en natt och hon kunde knappt lyfta bakdelen ordentligt. Hon kund inte längre hålla tätt vilket gjorde henne så skamsen att hälften vore nog och hon blev allt slöare i sitt psyke. Trots det ställde veterinären den där jädra frågan. Men innerst inne vet min logiska sida i mig att det var det enda rätta. Och det vet du också. 

Som ägare känner man sin hund bäst och vet instinktivt när den är redo att möta de gröna ängarna. Så tvivla inte. Det enda du tog ifrån honom var hans lidande och det är precis det ansvaret man måste ta. Det val din vän inte kan göra själv måste du vara stark att göra åt honom/henne. Det är äkta kärlek.