Är du lycklig?

Mina svar är nej, nej och nej.

Vad sorgligt! Varför inte?

Yes! Det är jag!

Äh, lite sjukdomar, några dödsfall, trauman och chocker, en galen make och en turbulent skilsmässa - det bäddar inte för så mycket lycka.

Underbart! Vill du skriva varför med?

Oj, beklagar så mycket!

Jag är lycklig, för jag blivit välsignad att bli muslim, jag har tre underbara barn, en man som älskar mig, ett tak över huvudet, mat i magen och kompisar som är fina människor som bryr sig.

Missförstå mig inte, jag har haft många motgångar, förluster, rasism (trots att jag är svensk född, blond, grönögd, däremot muslim) och kränkningar, en man som utsatte mig för grov misshandel och våldtäkt (inte min nuvarande), dödsfall, mm.

Men varför ska jag inte vara tacksam?! Jag lever ännu en dag och Han (Allah) har välsignat mig med mycket, varav det största är Islam, som oavsett vad människor kommer med för smutskastning, är det bästa.
Islam har gett mig frid och infre och yttre lugn och riktig lycka. Jag har gått igenom många plågor och svårigheter, men Islam har gett mig styrka att komma igenom det. Kom inte med hat, för det når mig inte.



Jag hoppas ni finner en sån inre lycka jag faktiskt fått gåvan att ha, för den är sällsynt-

Låter fint, grattis!

Ja, det skulle jag säga att jag är. Väldigt faktiskt. Jag känner mig lyckligt lottad och det ligger i det. Jag är frisk, mina nära och kära likaså. Jag är omgiven av människor som förgyller mina dagar, jag har världens finaste och roligaste barn, en sambo som ser mig och älskar mig som ingen annan, vänner som alltid finns där oavsett tid på dygnet, en nära relation till min ursprungsfamilj osv. Jag känner att jag är precis där jag vill vara just nu och det gör mig lycklig, sedan mindre saker som att solen äntligen börjar titta fram och att vi går mot vår och sommar gör det ännu bättre.
Det har funnits och kommer alltid finnas dagar då jag har känt eller kommer känna mig olycklig, det går inte att styra över allt som händer i livet och ibland känns det riktigt orättvist.

Och just det, din andra fråga, om jag ler och skrattar mycket. Det gör jag nog men jag tror inte jag upplevs som en generellt sett positiv person som går genom livet med ett leende, jag kan vara rätt negativ. När jag ler och/eller skrattar är det äkta. Det var det inte alltid tidigare när jag jobbade inom ett yrke man skulle på med det där påklistrade leendet hela tiden, det avskydde jag och inte blev jag mer positiv av det.