Hej!
Detta var det svaret jag väntat på. Någon med samma erfarenhet som mej,som också lyckats rädda sitt äktenskap. Plus att det har blivit bättre på alla plan.
Det värmer i mitt hjärta att läsa. Detta är vårt mål också. Vi kan verkligen prata med varandra. Vilket jag känner är otroligt viktigt för mej just nu. Vi har mycket kärlek till varandra. Kärleken fanns konstigt nog även där under otroheten, även om den var undertryckt då.
Märkligt nog har jag också fått mer lust nu. Tror att det har något med bekräftelse att göra. Struntar egentligen i varför.
Vi rör vid varandra mycket mycket mer nu förtiden. Det var nästan obetydligt förut. Pliktskyldiga pussar bara för att det skulle vara så. Vet att jag tog så mycket för givet. Vilket jag är ledsen för idag. Kanske detta inte hänt, om det inte varit så.
Så ett råd till alla. TA iNTE VARANDRA FÖR GIVET. VÅRDA ERT FÖRHÅLLANDE!
Anonym (Kämpar) skrev 2015-03-15 15:59:48 följande:
Hej TS,
Känner att jag måste lägga mig i här och försvara dig. Tror att många som hoppar på dig här har inte varit med om otrohet där det som i ditt läge finns familj, barn, ett långt liv tillsammans. Det är omöjligt att veta hur man kommer reagera. De flesta tror nog innan att de kommer lämna och inte förlåta en otrohet, men när man väl hamnar i den situationen är det inte lika lätt.
Jag har också valt att stanna kvar hos min man efter en långvarig otrohet. Vi hade det inte bra innan, sexet var det väl inget större fel på, det var mer den vardagliga närheten vi tappat bort och vi kommunicerade inte om det utan lät livet rulla på. Jag led inte av det lika mycket som min man, han kände sig oälskad, men vågade inte ta upp frågan. Jag hade dock andra saker jag var missnöjd med i vår relation.
Det har gått nästan tre år nu sedan han berättade om henne och det har varit en otroligt lång och bitvis jobbig resa. Vi hittade dock ganska omgående tillbaka till varandra och kunde inte få nog av närhet och sex, och det har hållit i sig. Vi blev som nykära. Vi ändrade också på en massa saker i vårt förhållande och i vårt liv som vi varit missnöjda med, nu är båda nöjda. Vi gav oss chansen för att det fortfarande fanns känslor kvar och eftersom vi kom varandra närmare. Jag hade aldrig stannat om jag känt att känslorna var slut eller att jag inte längre var attraherad, eller om allt bara fortsatt som förut. Men det var kämpigt i början med alla motstridiga känslor. Jag fick gå mycket på vad min kropp och mitt hjärta sa, för hjärnan sa många gånger tvärtom. Vi har det mycket bättre nu än innan otroheten, så jag är glad att han fick en andra chans och att vi valde att stanna hos varandra.
För mig har det dock varit en otroligt jobbig inre resa, som fortfarande pågår till viss del. Du skriver att du har bra självkänsla och det är bra, du kanske kan komma vidare snabbare än vad jag gjort. Jag trodde jag hade bra självkänsla innan, men detta svek fick mig att totalt tappa bort mig själv. I början var det mycket en känsla av att vara värdelös, att inte duga. Jag tyckte inte om mig själv, för vem var jag egentligen, tydligen någon som inte gick att prata med och som inte var värd respekt och ärlighet. Om jag hade varit en bra människa hade han aldrig behövt vända sig till någon annan. Rent intellektuellt vet jag ju att detta inte stämmer, det berodde inte på mig och att jag var värdelös, utan helt andra orsaker för min man som gjorde att han hamnade där. Men rent känslomässigt var det så jag kände och jag gick alldeles för länge och försökte sortera ut detta själv. I höstas gick jag tillslut till en KBT terapeut som hjälpte mig att bryta tankemönster och fick mig att tycka om mig själv igen. Min man har såklart också gjort allt för att jag ska tro på oss och våga lita på honom igen. Men jag har varit tvungen att jobba med mig själv och det var inget han kunde hjälpa mig med.
Svårt för mig har också varit att släppa henne, jag undrade så hur man är som människa om man kan göra som henne, att lägga sig i någon annans liv, att tycka sig ha rätten att lägga sig i någon annans liv. Hon var sambo och gjorde alltså samma sak som min man, gick bakom ryggen och ljög. Min man var kär i henne eller i den han trodde hon var. Tror dock inte nån av dem tänkte på vad de båda gjorde mot oss (mig och hennes sambo), de var i nån slags rosa bubbla som inte hade så med verkligheten att göra. Hon blev ett hjärnspöke som jag såg på stan varje dag, trots att hon bor i ett annat land. Jag har kunnat förlåta min man, men henne kan jag inte förlåta. Hon börjar blekna nu, hon är inte värd mina tankar, men det är svårt.
Mina råd till dig är ge det tid, det tar lång tid att komma över, men det kan vara värt det. Finns kärleken, närheten och ni kan kommunicera så kan ni få det bättre än nånsin. Bra att ni redan går i rådgivning, kan vara bra att gå var för sig också. Försök vara nära varandra så fort ni får chansen. Prata, han måste svara ärligt på alla dina frågor, då går det fortare för dig att gå vidare. (Det gjorde inte min man till en början, jag fick leta fram bevis. Nu vet jag mer än jag önskade egentligen, så bättre om han kan vara ärlig från början) Hitta på någon ny aktivitet som ni kan göra tillsammans, så blir ni mer sammansvetsade. Lyssna på dig själv och vad som får dig att må bra.
Lycka till!
Skulle själv ifrågasatt förståndet. MEN när man själv sitter i otrohetsbåten, då är det en helt annan sak. Vill tro att kärleken är så stark att man orkar fortsätta tillsammans. Tiden får utvisa. Min självkänsla är det inget fel på. Men jag ger bara inte upp utan att kämpa först. Vi har trots allt barn, ett långt äktenskap,. Skulle jag bara sparka ut honom skulle det vara ett nederlag